eviga ögonblick
Hej hej!
Jag tänkte avsluta veckans tema med att tipsa om en film jag såg en sommar för några år sen. Maria Larssons eviga ögonblick heter den, det är Jan Troell som regisserat. Det är en true story, handlar om en av de första svenska kvinnliga fotograferna.
Jag tänkte avsluta veckans tema med att tipsa om en film jag såg en sommar för några år sen. Maria Larssons eviga ögonblick heter den, det är Jan Troell som regisserat. Det är en true story, handlar om en av de första svenska kvinnliga fotograferna.
Den handlar inte så mycket om fotografi som om livet i en svensk stad i början av 1900-talet. Nu var det som sagt länge sen jag såg den, men jag minns att den var väldigt vackert filmad. Den handlar om Maria som lever med en man som super och slår henne (ni vet, det vanliga sverige när allt var i sepia. Och ja, det är Persbrandt som spelar mannen). En dag hittar hon en kamera hemma,går till fotografen för att sälja den men fotografen säger att "det kan du ju inte göra", ger henne en filmrulle och hon börjar fota. Fotografen är charmig och dansk, och dessutom har han fluga - vem kan väl motstå det?
Så hon börjar fota och maken fortsätter supa och allt är hemskt. Men att hon fotograferar sprider sig i staden och folk börjar anlita henne. Det jag minns allra starkast från filmen är när Marias dotters vän gått genom isen och dött, och hennes föräldrar ber Maria komma och fota flickan. Åh.
Den ska ni se, tycker jag!
Söndagspussar från Nina
Mina bilder
Jag har flera tusen bilder på min dator. De tidigaste är från 2005, men det är bara några stycken. De senaste från i år. Och det är ju så otroligt roligt att kolla igenom! Kul att se vilken sorts bilder man tog. Sjukt kul att titta på hur man själv såg ut och tänka NÄJ VAD LITEN VAD SÖT VAD HADE JAG PÅ MIG EGENTLIGEN och såna där saker. Men jag insåg just en annan sak som nästan är roligare. Jag har ju alltid haft med mig själv och tänkt så mycket på hur jag såg ut- men man glömmer lite hur ens kompisar såg ut när det begav sig. Jag ska göra en liten fin årsredogörelse här från mitt fotoarkiv på hur jag och de jag hängde med såg ut. Det kanske bara är kul för mig. Men scrolla förbi i så fall!
Först: 2006
Såg jag ut såhär.
Och mina kompisar såg till exempel ut såhär, om de hette Dreaner och Jåkkä...
Eller såhär, om de hette Allis och Moa.
År 2007
Hade jag blivit rödhårig och såg ut lite såhär i snön.
Och mina kompisar såg ut lite såhär om de hette Nina och Ylva...
Eller såhär, om de hette Martin och var på väg till sci-fi-mässan.
2008
Morphade min klädstil sig igenom en massa intressanta faser. Men sådär såg jag ut i början av året. Fantabulösa flätor!
Och om mina kompisar hette Hannah och Sean, då såg de ut sådär.
Hette man Ebba såg man kanske ut såhär.
2009
Var jag ganska snygg och cool.
Och hängde man med mig då, är chansen ganska stor att man heter Benjamin. Fast man kunde heta Agnes också!
Eller Anton. <3
Såg jag ut såhär.
Och mina kompisar såg till exempel ut såhär, om de hette Dreaner och Jåkkä...
Eller såhär, om de hette Allis och Moa.
År 2007
Hade jag blivit rödhårig och såg ut lite såhär i snön.
Och mina kompisar såg ut lite såhär om de hette Nina och Ylva...
Eller såhär, om de hette Martin och var på väg till sci-fi-mässan.
2008
Morphade min klädstil sig igenom en massa intressanta faser. Men sådär såg jag ut i början av året. Fantabulösa flätor!
Och om mina kompisar hette Hannah och Sean, då såg de ut sådär.
Hette man Ebba såg man kanske ut såhär.
2009
Var jag ganska snygg och cool.
Och hängde man med mig då, är chansen ganska stor att man heter Benjamin. Fast man kunde heta Agnes också!
Eller Anton. <3
Sen börjar bilderna bli så nya att de inte är så jättespännande att kolla på. Men jag kan titta i tusen år på de äldsta för det är så spännande att bli stor och större! En dag ska jag titta på bilderna från nu och tänka håhåjaja. Ach so!
Söndagspuss från Vanda
Söndagspuss från Vanda
ellinor, jag och photo booth
En kamera i datorn måste ju vara det mest fantastiska någon kommit på. Nej jag ljuger lite. Men bra är det! Det tycker i alla fall Elli och jag. För man kan roa sig i all evighet, i flera år! Och det blir liksom aldrig tråkigt. Kolla bara:
När vi var unga och rufsiga.
När vi startade ett multikultiband.
När vi hade lugg samtidigt.
När vi träffade Andy Warhol.
När två skinnflådda hamstrar hade övertagit våra själar.
När vi hittade en ikealampa i sängen.
Ja, varje gång hade vi photo booth vid vår sida. Och tur är väl det! Annars skulle vi kanske glömma alla fantastiska stunder. Tänk att man kan frysa ett ögonblick va!
Nattliga hälsningar från Nina
Loretta Lux
En av mina favoritfotografer kallar sig Loretta Lux. Hon tar underliga, arrangerade barnporträtt som hon sedan redigerar väldigt omsorgsfullt, men ytterst hemlighetsfullt, tills de inte liknar någonting annat jag sett. Själv vägrar hon berätta vad det är hon gör, så man kan bara gissa. Hennes fotografier ser ofta ut som målningar, i hela kompositonen och i strukturen. Väldigt snyggt och fascinerande. Och någonting lite lite obehagligt över alltsammans. Det är så väldigt stelt och pastelligt och inte alls på riktigt fast det är det. (Det finns flera mycket bättre och mer talande recensioner och intervjuer på hemsidan, defintivt läsvärt)
Loretta Lux själv har sagt att hon inte gör porträtt. Avsikten med bilderna är inte att fånga de barnen som står modell, så mycket som att fånga någon sorts idé av barnet som metafor för ett förlorat paradis. Eller någonting ditåt. Jag vet inte om jag egentligen tycker bilderna är vackra, men det är svårt att inte förlora sig i dem när man ser dem. Hon hade en utställning på Kulturhuset år 2009, som jag var på. Jag ångrar att jag inte köpte affischen därifrån. Men läs om henne! Hon verkar minst lika fascinerande och svårgripbar som hennes konst. Allt detta har hon valt själv. Hon tycks som en sådan person som vet precis vad hon gör men håller sina syften för sig själv. Otroligt spännande, hur som helst. Klicka på länken däruppe och läs lite!
Vanda
oh deer
Hej läsare!
Veckans tema är fotografi, och jag tänkte inleda med ett par riktiga höjdarbilder jag sett under veckan. Internet kryllar ju, som ni vet, inte bara av porr och idioter utan även av miljontals inspirationsbilder. Det finns inget slut på ala tumblr:s och flickrfavoritistor med bilder på sockervadd och tyllkjolar, pasteller, nakna axlar, och en förbannad mängd rådjur. Det kan ju vara fint, men ibland blir det ju bara för mycket.
Har man som jag ett jobb där man sitter mycket vid datorn är det lätt att bläddra sig igenom många samlingar med såna här bilder. Ack ja, helgens favoriter:
Svartvitt, naket och... en padda i förgrunden.
Femtonåring med dött hjortdjur 1
Femtonåring med dött hjortdjur 2.
(klickar ni på de två första kommer ni till källan, var den sista har sitt ursprung vet jag tyvärr inte!)
Och alltså ja, klart det finns mycket fint, klart folk kan fota! (men det finns givetvis saker man kan ifrågasätta med den här estetiken, att flickorna som ofta porträtteras kanske är lite väl unga och för smala, men vi tar inte det idag) Men ibland blir man ju lite matt. Därför ska min nästa engångskamera fyllas med vänner som röker i motljus, nakna män med döda fåglar i famnen och kragar och kafkaböcker. Allt i pastell, givetvis.
преданный вам,
Nina
Mmm
Man måste väl få bli lite sentimental sådär om söndagarna.
Från Vanda
Från Vanda
bonusinlägg - för att det är viktigt med trivsel i skolan!
två grejer jag gillade när jag var ett sånt där. barn.
Ika Nord. Hon är cool men nu tycker jag hon är lite obehaglig. Men jag vill minnas att jag diggade henne!
Anders och Putte. Låtarna med tillhörande videos var alldeles fantastiska. Hittade bara denna på youtube och kvaliteten på videon är ju som den är. Men kvaliteten på låten! För att inte tala om dessa:
Ack ja, jag vill bestämt hävda att det var bättre förr.
Trevlig helg!
NinaBarndomen och ilskan mot vuxenvärlden
Nu ska jag skriva om barndomen. En tid romantiserad av många. Inte av mig. Jag ska förklara hur.
Fram till att jag var sisådär sex år var livet perfekt. Ett starkt ord såklart, men jag minns den tiden med massor av kärlek, tillvaron var harmonisk och jag var ett lyckligt och kreativt barn!
Glad unge.
På sexårs hade vi ett supermysigt klassrum på gatuplanet, det hade stora fönster som vette ut mot gatan och kallades "Kojan". Där lekte vi och sjöng sånger och lyssnade på Bröderna Lejonhjärta och Nils Karlsson-Pyssling på kassettband eller CD, vilket det nu var, och hela världen var rolig och fin. Så har jag ett tydligt minne av hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet och skulle börja ettan. Glad i hågen, redo för ett nytt läsår, steg jag in i det älskade klassrummet. De hade ställt stora bokhyllor framför fönstren. Bara åsynen av denna obevekliga blockad förtog hela glädjen på ett ögonblick. Det flimrade lysrör i taket. Och där slutar det jag tänker på som min lyckliga barndom.
Jag har självklart glada minnen från följande år! Julaftnar, lov hos mormor och morfar, lekar och världar på sovrumsmattan, soliga somrar. Men från den dagen minns jag vardagen som ett grått harvande utan slut. Jag hatade att vara barn och gå i skolan, jag kände mig som en sämre sorts människa, som något sorts nödvändigt ont, någonting helt utan rättigheter. Jag avskydde att vara sådär maktlös och utlämnad och att aldrig bli respekterad. Hela den där känslan fick jag egentligen av personalen på skolan. Det fanns många regler som tycktes sakna grund eller syfte som inte fick ifrågasättas. Jag blev ett argt barn.
Arg unge.
Fram till att jag var sisådär sex år var livet perfekt. Ett starkt ord såklart, men jag minns den tiden med massor av kärlek, tillvaron var harmonisk och jag var ett lyckligt och kreativt barn!
Glad unge.
På sexårs hade vi ett supermysigt klassrum på gatuplanet, det hade stora fönster som vette ut mot gatan och kallades "Kojan". Där lekte vi och sjöng sånger och lyssnade på Bröderna Lejonhjärta och Nils Karlsson-Pyssling på kassettband eller CD, vilket det nu var, och hela världen var rolig och fin. Så har jag ett tydligt minne av hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet och skulle börja ettan. Glad i hågen, redo för ett nytt läsår, steg jag in i det älskade klassrummet. De hade ställt stora bokhyllor framför fönstren. Bara åsynen av denna obevekliga blockad förtog hela glädjen på ett ögonblick. Det flimrade lysrör i taket. Och där slutar det jag tänker på som min lyckliga barndom.
Jag har självklart glada minnen från följande år! Julaftnar, lov hos mormor och morfar, lekar och världar på sovrumsmattan, soliga somrar. Men från den dagen minns jag vardagen som ett grått harvande utan slut. Jag hatade att vara barn och gå i skolan, jag kände mig som en sämre sorts människa, som något sorts nödvändigt ont, någonting helt utan rättigheter. Jag avskydde att vara sådär maktlös och utlämnad och att aldrig bli respekterad. Hela den där känslan fick jag egentligen av personalen på skolan. Det fanns många regler som tycktes sakna grund eller syfte som inte fick ifrågasättas. Jag blev ett argt barn.
Arg unge.
Jag krånglade och protesterade. Kanske var inte allt jag ifrågasatte egentligen fel eller ogenomtänkt, men jag vägrade hunsas omkring och bli bestämd över utan att åtminstone få veta varför. Jag hade de som hade makt över mig, hatade underlägsenheten så bittert att det känns lite jobbigt att tänka på det. (Notera att det inte var mina föräldrar som den där ilskan riktades mot, de har gett mig en bra uppfostran, en som passade mig. Det har aldrig känts som att de försökt härska över mig, något som jag däremot upplevde att lärarna på skolan var ute efter.)
Lärarna på skolan var dåliga på att bemöta min ilska, de blev förvånansvärt provocerade och ofta arga på mig som respons. Jag hade många regelrätta bråk med mina lärare. De förstod nog aldrig varför jag var så arg. De sade ofta att jag verkade "ifrågasätta bara för ifrågasättandets skull". Det förolämpade mig. Som om jag inte alls hade något syfte med den kritik som sprungit ur allt detta hat och behov att slå mig ri från min undertryckta roll. Sen var det anske inte alltid själva reglerna jag protesterade mot, även om de oftast tycktes mig godtyckliga och poänglösa, utan den självklarhet med vilken de ansåg sig ha rätten att kontrollera mig. Vi saknade nog förståelse för varandra. De tyckte jag ifrågasatte bara för att ifrågasätta, och jag tyckte de bestämde bara för att bestämma. Jag såg det som nog sågs av dem som en desperat kamp för min egen frihet.
Mina jämnåriga förstod nog inte heller min enorma ilska, de kände sig inte lika förödmjukade som jag av alla bestämmelser. Själv kunde jag inte begripa den där totala oförståelsen för mitt hat från alla vuxna, jag trodde alla barn kände som jag och kunde inte förstå hur de så totalt kunnat glömma bort sin egen barndom.
Arga ord från Vanda, 11 år.
Lärarna på skolan var dåliga på att bemöta min ilska, de blev förvånansvärt provocerade och ofta arga på mig som respons. Jag hade många regelrätta bråk med mina lärare. De förstod nog aldrig varför jag var så arg. De sade ofta att jag verkade "ifrågasätta bara för ifrågasättandets skull". Det förolämpade mig. Som om jag inte alls hade något syfte med den kritik som sprungit ur allt detta hat och behov att slå mig ri från min undertryckta roll. Sen var det anske inte alltid själva reglerna jag protesterade mot, även om de oftast tycktes mig godtyckliga och poänglösa, utan den självklarhet med vilken de ansåg sig ha rätten att kontrollera mig. Vi saknade nog förståelse för varandra. De tyckte jag ifrågasatte bara för att ifrågasätta, och jag tyckte de bestämde bara för att bestämma. Jag såg det som nog sågs av dem som en desperat kamp för min egen frihet.
Mina jämnåriga förstod nog inte heller min enorma ilska, de kände sig inte lika förödmjukade som jag av alla bestämmelser. Själv kunde jag inte begripa den där totala oförståelsen för mitt hat från alla vuxna, jag trodde alla barn kände som jag och kunde inte förstå hur de så totalt kunnat glömma bort sin egen barndom.
Arga ord från Vanda, 11 år.
Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig glömma bort hur det var, så att jag som vuxen skulle kunna visa tillbörlig respekt och förståelse för barn. Nu har jag förstått att inte alla barn tänker som jag gjorde, men jag har inte glömt. Har man hatat någonting så mycket så glömmer man det nog aldrig. Jag ska komma ihåg att man inte ska behandla någon som att den vore mindre värd bara för att man levt längre. För det var så jag tolkade de vuxnas beteende då jag var barn. Att man bara kan bestämma över någon på det där sättet om man anser sig vara mer värd. Det ska jag komma ihåg. Och om jag träffar ett barn som är lika till synes obegripligt aggressivt som jag var, har jag i alla fall en teori om vad det kan bero på.
Förlåt för långt inlägg från Vanda
Förlåt för långt inlägg från Vanda
barn i en annan värld
Alltså detta är ju så obehagligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt så otroligt fascinerande.
Ja, herregud.
God natt och med önskan om en bättre värld (fast barn får gärna vara sådär tighta när de musicerar)
Nina
Selma + semla
Igår var jag och fikade med min vän Nadine. Hon jobbar som barnvakt åt ett barn som är lite drygt ett och ett halvt. Och där hon drog runt barnvagnen och hjälpte med krångliga stövlar och ojade och småpratade sådär som man gör med ett litet barn, såg hon ut som en riktig liten tonårsmamma.
"Borta!"
Och fast vi bara var med ungen i en dryg timme lade jag ändå märke till hur ett barn drar blickarna till sig. Till hela sällskapet. Jag vet inte om folk dömer, men man märker hur de tittar. De tittar på ungen och så fort det blir lite knas, när den inte vill ge tillbaka plånboken som den norpat eller när den skruvar sig och vill upp ur stolen, så tittar folk med någon sorts milt intresse som om de bara är lite nyfikna på hur man ska lösa situationen. Och det förstår jag. Jag gör säkert också det när jag får syn på barn när jag är ute. Men jag insåg också hur otroligt jobbigt det måste vara. Man vill väl inte vara mindre än den bästa för ens barn. Vad svårt det måste kännas med hela omgivningens blickar på sig vad man än gör! Jag försöker ta mig själv i kragen och komma ihåg att försöka att inte döma så fort det är ett barn som krånglar. För det gör de ju. Och kanske att inte titta lite snett och fundera på varför den där unga tjejen redan drar runt på en unge. För för det första är det inte min sak. Och för det andra kanske det inte ens är hennes barn. Ack ja!
Vanda
elaka djur
Hej läsare! Här kommer dagens söndagstips. Det är en blogg med gifar där djur gör knäppa grejer. Hittade den när jag satt på jobbet häromdagen och tycker den är helt fantastisk.
Jag lycka inte bädda in men här! Klicka klicka!
Puss,
Nina
Upp och ner
Jag har jobbat som vikarie sedan september förra året. Under den tiden har jag hunnit jobba på sjutton skolor, på fritids, och i alla årskurser från förskoleklass till nior. Jag har räknat på det hela och kommit fram till att jag nog haft ungefär 1000 elever. Kanske fler. I innerstadsskolor och långt ute i förorter och kranskommuner. Det är mest kul och ibland lite jobbigt.
Som när man har en elev som bara gråter och gråter om dagarna och inte vill jobba och man inte vet varför. Eller möter en blick av öppet trots, hån eller något som bara kan vara förakt. När det blir suddkrig och man riktigt känner blodtrycket öka. När en sexåring förklarar för en att hon inte kan bli eldslukare för att hon inte är en kille.
Men oftast är det bättre! Som när man häpnar över elevernas kreativitet på textilslöjden, över det harmoniska lilla mumlet när värstingarna sitter och broderar. Eller när några som bråkat plötsligt börjar bli sams och hittar på något eget tillsammans. När barnen kommer och drar i en och ber "kan inte du sitta vid vårt bord i matsalen?". Då man lyckas ha en givande diskussion om könsroller eller vegetarianism och ser att man satt igång små kugghjul. Eller när man har glädjen att hamna med en hel klass som är sådär riktigt uppsluppet slängd i käften MEN lyckas vara tillräckligt rapp för att vinna deras respekt. Och när man jobbar på lågstadiet och någon ritar en teckning åt en. Ja, då är det en sån dag att jag ligger och kvillrar i kroppen när jag pratar om jobbet, så att mitt sällskap utbrister "Gud, vilken skälvning" och jag måste svara "Jaa, jag njuter!".
Då är jag glad att jag är vikarievanda.
kontoret
Jag har berättat om mina kunder, nu tänkte jag berätta lite om kontoret där jag jobbar!
Det är inte ett mysigt kontor, det är fult och litet och ganska ocharmigt. Men jag gillar det. Och vet ni varför? Jo:
För ingen har skor, då kan man sitta lite hur man vill, ha fötterna på skrivbordet till exempel. Vissa har lurviga monstertofflor på fötterna. Det är fint tycker jag.
Det är noll dresscode. De skönaste och fulaste kläderna funkar utmärkt för kunderna ser ändå inte hur man ser ut, och kollegorna hinner man sällan prata med.
Det hänger en lapp med städregler på väggen. Det roliga är inte att det hänger en lapp med städregler på väggen, det är löjligt att det ska behöva göra det. Det roliga är att det första jag tänkte på när jag såg den var att det står "torska av" och inte torka av. Och en dag när jag kom till jobbet var det någon som illustrerat instruktionslappen.
Vi har en chattvägg i högerspalten på vår huvudsida. Oftast skriver folk saker som "vem faan kopplade en kund till bengt-ove åkerman när hon skulle till bert-ove åkerlund. hon ringde mig nu och var skitsur!! ska det vara så svårt!?" Sånt är inte så kul. Men den här konversationen igår var kul:
Lisa:
någon som vet vad frojhet rehabiliteringscenter i malmö är?
eller froyet freud, freut froyd? hon kan inte stava o jag hittar ingenting på f.
Sebbe:
haha fick henne nu, fröet sa hon tydligen
någon som vet vad frojhet rehabiliteringscenter i malmö är?
eller froyet freud, freut froyd? hon kan inte stava o jag hittar ingenting på f.
Sebbe:
haha fick henne nu, fröet sa hon tydligen
Det här med dialekter alltså.
Sen finns det saker jag inte gillar. Som att det, som sagt, är fult. Och att man knappt pratar med sina kollegor. Att det är ett ständigt mummel runt omkring en för att alla är inne i samtal och vi sitter ganska tätt. Och att det ibland känns lite som en ungdomsgård. Men med tanke på att majoriteten av alla som jobbar där är unga människor som funderar på vad de ska ägna livet åt är det väl inte så konstigt.
Och med det önskar jag er en trevlig helg!
Nina
"Får du betalt för att jobba här?"
Hej! Jag jobbar ju som kanske är bekant inte på nummerupplysningen. Jag jobbar som lärarvikarie i grundskolan. När en ordinarie lärare är borta ringer de poolen där jag är anställd, sen ringer de mig och frågar om jag kan jobba, sen åker jag iväg och är lärare i dess ställe. Det är väldigt roligt men ibland blir det ju lite tjatigt, som med det mesta! Jag tänkte skriva en liten lista över de absolut vanligaste frågorna jag får på jobbet, från elever i åldrarna typ 8-15 år.
"Hur gammal är du?"
"Har du pojkvän?"
"Är det där ditt riktiga hår?"
"Var är [ordinarie lärarens namn]?"
"Åhnej, har vi vikarie IGEN?!"
"Vet du vem Justin Bieber/Mangemakers/Edward Cullen är?"
Och sist men inte minst, den allra allra vanligaste. Alla tror de är lite finurliga som kommit på den men jag tror ärligt talat att jag inte haft en enda klass som varit äldre än lågstadiet som inte frågat det:
"Kan inte vi få sluta tidigare idag?"
Det får de aldrig.
Puss från vikarievanda
"Hur gammal är du?"
"Har du pojkvän?"
"Är det där ditt riktiga hår?"
"Var är [ordinarie lärarens namn]?"
"Åhnej, har vi vikarie IGEN?!"
"Vet du vem Justin Bieber/Mangemakers/Edward Cullen är?"
Och sist men inte minst, den allra allra vanligaste. Alla tror de är lite finurliga som kommit på den men jag tror ärligt talat att jag inte haft en enda klass som varit äldre än lågstadiet som inte frågat det:
"Kan inte vi få sluta tidigare idag?"
Det får de aldrig.
Puss från vikarievanda
"ska jag koppla dig dit och skicka numret på sms?"
Hej kära läsare!
Veckans tema är "mitt jobb" och ni vet nog kanske att jag jobbar på nummerupplysningen. Det började som ett sommarjobb, sen under hösten jobbade jag deltid och satt varje fredagsnatt och pluggade franska verb mellan samtalen. Sen tänkte jag säga upp mig efter jul för att lägga all energi på mina studier men ändrade mig och hoppade i stället av kursen jag läste för att lägga all energi på jobbet - det ni! Det var bara två veckor sen men det känns hemskt bra.
Jag ska inte ljuga, att jobba som telefonist är verkligen inte världens roligaste jobb. Men jag är övertygad om att jag kunde ha det mycket tråkigare! Jag tänker inte fastna på nummerupplysningen, ser det som ytterst tillfälligt. Och därför kan jag tycka det är roligt, och för att man faktiskt får himla många knäppa och roliga samtal. Tänkte dela med mig av några från den senaste tiden!
Det ringer många gamla som inte förstår/hör vad man säger:
"Nummerupplysningen"
"Var är jag någonstans?"
"Du är på nummerupplysningen. Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Mm"
"Vad vill du ha hjälp med?"
"Kan man bli kopplad hos er?"
"Ja, absolut, vart ska jag koppla dig?"
"tv"
"Du vill komma till ett tv-bolag?"
"gävle-dalarna"
"Är det svt eller tv4 eller något helt annat?"
"Ja"
"Ursäkta, jag förstår inte riktigt. Jag har numret till både svt och tv4 här, vilket ska jag koppla till?"
"Ja"
"Var är jag någonstans?"
"Du är på nummerupplysningen. Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Mm"
"Vad vill du ha hjälp med?"
"Kan man bli kopplad hos er?"
"Ja, absolut, vart ska jag koppla dig?"
"tv"
"Du vill komma till ett tv-bolag?"
"gävle-dalarna"
"Är det svt eller tv4 eller något helt annat?"
"Ja"
"Ursäkta, jag förstår inte riktigt. Jag har numret till både svt och tv4 här, vilket ska jag koppla till?"
"Ja"
"hej jag vill att du talar in ett meddelande till krister alm i 018"
"tyvärr kan jag inte göra så, men jag kan koppla dig till honom om du vill"
"nej det vill jag inte. han bor på blablagatan"
"ja, jo jag ser honom här ja"
"kan du lämna ett meddelande då?"
"nej tyvärr, som sagt kan jag bara koppla dig vidare"
"men kan du ringa upp mig då?"
"nej det kan jag inte riktigt heller. ska jag inte koppla dig till honom då?"
"nej. men han bor ju på blablagatan. vad har han för postnummer?"
"det är 792 76"
"och det ska jag ringa menar du?"
"nej det menar jag inte"
"tyvärr kan jag inte göra så, men jag kan koppla dig till honom om du vill"
"nej det vill jag inte. han bor på blablagatan"
"ja, jo jag ser honom här ja"
"kan du lämna ett meddelande då?"
"nej tyvärr, som sagt kan jag bara koppla dig vidare"
"men kan du ringa upp mig då?"
"nej det kan jag inte riktigt heller. ska jag inte koppla dig till honom då?"
"nej. men han bor ju på blablagatan. vad har han för postnummer?"
"det är 792 76"
"och det ska jag ringa menar du?"
"nej det menar jag inte"
Eller gamlingar som gnäller:
"ja hej godmorgon jag är ju både blind och så kan jag inte gå heller"
Det ringer folk och försöker busringa:
"hej kan jag få numret eller jag menar vad heter det där mekonomen i sundsvall ligger?"
"du vill ha adressen?"
"mm"
"då har jag två stycken, en på lärkvägen och en på axgatan"
"du har ingen mer?"
"nej.."
"men..."
"det är inte mekonomen i falun du tänker på?"
"...?"
"den som ligger på ryckepungsvägen 1?"
"hahah kan du säga det igen haha
"ryckepungsvägen 1"
"hahahahahhahahah ryckepung haha"
"och den ligger i falun, inte i sundsvall. så du vet till nästa gång du ska ringa"
"du vill ha adressen?"
"mm"
"då har jag två stycken, en på lärkvägen och en på axgatan"
"du har ingen mer?"
"nej.."
"men..."
"det är inte mekonomen i falun du tänker på?"
"...?"
"den som ligger på ryckepungsvägen 1?"
"hahah kan du säga det igen haha
"ryckepungsvägen 1"
"hahahahahhahahah ryckepung haha"
"och den ligger i falun, inte i sundsvall. så du vet till nästa gång du ska ringa"
Folk som kan bokstavera:
"Jag vill ha numret till en man som heter Parrsi, jag bokstaverar: petter, erik, rickard, cecilia, yxa"
Folk som får en att tro att det där med jämställdhet kommer ju aldrig hända:
"nummerupplysningen"
"hej vad gör du då?"
"ja jag sitter ju här och svarar i telefon"
"jaha ja. jag tänkte komma ner och älska med dig"
"det tycker jag låter som en jävligt dålig idé"
"va?"
"det tycker inte jag, sa jag"
"nähä. men jag skojade ju bara!"
"mm"
"men du låter ju trevlig i alla fall, jag vill ha numret till blabla.."
"hej vad gör du då?"
"ja jag sitter ju här och svarar i telefon"
"jaha ja. jag tänkte komma ner och älska med dig"
"det tycker jag låter som en jävligt dålig idé"
"va?"
"det tycker inte jag, sa jag"
"nähä. men jag skojade ju bara!"
"mm"
"men du låter ju trevlig i alla fall, jag vill ha numret till blabla.."
"Du skulle inte vilja ses någon dag?"
"Nej, vet du jag tror att det är lugnt."
"Jaha du kanske har pojkvän?"
"Nej"
"Ah du är lagd åt andra hållet?"
"Nej, det är jag inte heller"
"Men jag kan bjuda dig på restaurang!"
"Men du, vi har ju redan pratat om ålder, du är ju nästan fyra gånger så gammal som jag"
"Men ålder spelar ju ingen roll, jag tycker det verkar spännande att ha en sån liten flicka som du."
"Nej, vet du jag tror att det är lugnt."
"Jaha du kanske har pojkvän?"
"Nej"
"Ah du är lagd åt andra hållet?"
"Nej, det är jag inte heller"
"Men jag kan bjuda dig på restaurang!"
"Men du, vi har ju redan pratat om ålder, du är ju nästan fyra gånger så gammal som jag"
"Men ålder spelar ju ingen roll, jag tycker det verkar spännande att ha en sån liten flicka som du."
Och så finns det telefonister som antecknar vissa samtal och publicerar dem på internet. Kanske blir nästa veckas tema "så fick jag sparken"?
Nu vet ni vad jag gör om dagarna!
Nina
Hugo och Melker hjärta Silvis
Om ni är i Göteborg någon gång, och vill äta någonstans, så skulle jag vilja tipsa er om Silvis. Det är en liten palestinsk restaurang på Nordhemsgatan 18. Där var jag och åt häromdagen. Det märks att det är en restaurang där man ska sitta och äta länge, konversera, ta sin tid och umgås. Dock är den visst väldigt populär och nästan alltid full, vi fick med nöd och näppe ett litet bord i ett hörn, så det är nog bäst man bokar bord i förväg. Maten var fett god, åt en grönsaksgryta med zucchini, men jag tror det roligaste är att äta tapas på riktigt medelhavsmanér. De hade en i det närmaste oändlig lista med olika smårätter att beställa in. Det ska jag göra om jag går dit igen.
Bilden är från hemsidan.
Och om ni tar en te på maten, kostar ett glas te på traditionellt arabiskt vis bara fem kronor. (och smakar earl grey)
Hälsningar från Vanda!
tänk om du bara hittar på allt?
"Är du verkligen säker på att du är du, här och nu? Säker på att du lever? Hur vet du att du inte ligger i ett laboratorium någonstans, att du inte hittar på det här, hur kan du vara säker på att jag verkligen står framför dig? Att jag ens finns utanför din fantasi - att något finns utanför din fantasi?"
Så brukar min pappa säga. Och nej, det är väl klart jag inte kan vara säker. Precis som Vanda just skrev (med ett inlägg som jag nog tror kommer vara årets bästa, fan vad välskrivet och genomtänkt - om det nu existerar mer än i min fantasi) så kan ingen veta vad verkligheten är. Om det ens finns en, vad är verkligt, liksom?
Allt jag vet är att det som är här och nu är det jag vet och att det är en tillvaro jag måste omfamna, hur mycket jag än kan klura på om den verkligen är. Vad händer om jag kliver ut på balkongen och skuttar ut? Händer ens något? Jag minns en brittisk tv-serie jag såg för ett par år sedan - Life on mars - där en man plötsligt slungades tillbaka i tiden. Minns att han upptäckte att han i denna nya värld inte kände något och att han hoppade ner från ett tak. Minns inte vad som hände sen, men serien var bra. Tips!
Allt jag vet är att i den verkligheten jag har nu spelar det ju roll vad jag gör. Även om allt är på låtsas så måste man spela med.
Fast jag tror inte att allt är på låtsas, jag tror inte att tillvaron är något lurt system man kan överlista. Om det är så man tänker så kan man nog inte leva i någon verklighet, tror jag.
Det är spännande hur man kan var nära människor och på ett vis leva i samma verklighet, och samtidigt uppfatta den så himla olika. Att livet tycks sig så svart för vissa, och så enkelt för andra. Att feminism för vissa är en nödvändighet för att män och kvinnor ska kunna fungera tillsammans, medan det för andra är ett ord som man inte vill höra talas om för att man hört det alldeles för mycket och det ändå bara är larv. Att en larv kan vara så himla läskig för en person medan en annan kan ta den i handen och lägga den på ett löv.
Och jag tror att man skapar sin egen verklighet lika mycket som man fostras in i den. Att man måste vara uppmärksam på hur man uppfattar verkligheten och på hur man skulle vilja uppfatta den. Märka skillnader och försöka göra något åt saken om man inte gillar det. Ändra både inre och yttre omständigheter, i den mån det är möjligt. Då mår man bäst tror jag.
Nattfunderingar från Nina
Att definiera verkligheten
Tema "verkligheten". För att skriva om det måste man kanske först lyckas definiera vad man tycker "verkligheten" betyder egentligen. Finns det en enda, sann verklighet, som är orubblig och konstant? Eller bestämmer vi själva vad som är verkligt och inte? Hur vet man vad som är verklighet och vad som inte är det? Hur vet man om man kan veta? Det enda jag vet är att jag inte vågar vara säker på någonting. Jag har mina antaganden som jag utgår från men jag vågar inte påstå att de är rätt.
Det finns många filmer som tar upp det här med verklighet. Som leker med tanken om att det sätt på vilket vi tar för givet att världen fungerar, inte alls är självklart. Att det finns något annat. Kanske någonting med en egen agenda, någon sorts högre makt med egna syften. Som i Matrix. Vi har Inception, som jag inte sett, men som jag vet leker med funderingar på hur vi kan veta vad som verkligen händer på riktigt och inte. Ack ja. Och så har vi en av mina favoritfilmer, som diskuterar hur man kan stå ut att leva med en enda, jordisk verklighet och ett liv som tar slut utan krusiduller eller andra chanser. Även om man kan få ett uppskov för att fundera lite. Det är Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet". Här är min favoritscen i filmen.
"Jag ropar till honom i mörkret, men ibland är det som det inte fanns någon där"
"Det kanske inte finns någon där."
"Då är levandet en orimlig fasa. Ingen människa kan leva med döden för ögonen, och vetskapen om alltings intighet"
Antonius Block tycker den här enda verkligheten är outhärdlig. Han vill veta om det finns en gud, någonting efter detta. Ni förstår säkert hur han menar. Och jag tror inte heller att man kan leva med döden för ögonen. Därför skapar man sig en egen verklighet, på något sätt, kanske med tanken på ett liv efter detta eller bara genom att inte tänka. Jag har skrivit mer om hur det är att leva i en verklighet utan Gud. Läs här! Mmm.
Trevlig helg, önskar Vanda
