Taman Shud-mysteriet
Jag älskar att läsa om mysterier. Olösta mord och försvinnanden omgärdade av gåtfulla omständigheter. Ibland överträffar verkligheten dikten när det kommer till förbryllande episoder som gäckar polis, medier och allmänheten. Mitt favoritmysterium är det som kommit att kallas Taman Shud-mysteriet.
1948 hittades en man död på en strand på Australiens kust. Ingen lyckades identifiera honom, och obducenterna lyckades inte fastställa någon dödsorsak. Alla lappar på hans kläder var borttagna och det enda intressanta man lyckades finna på honom, insytt i en hemlig ficka, var ett papper med orden "Tamam shud" tryckta på sig. Det betyder ungefär "avslutad" och visade sig efter vissa efterforskningar bara återfinnas i en sällsynt översättning av en samling poesi av Omar Khayyam. Mycket riktigt visade sig lappen vara riven ur en bok.
Efter ett tag lyckades polisen återfinna just den boken som sidan rivits ur, då en man hittat den i den olåsta bakluckan av sin bil. Dock lyckades denna upptäckt knappast bringa klarhet i det hela. För längst bak i boken hade någon skrivit detta:
Man antar att det är någon typ av kod. Men till denna dag är det ingen som lyckats lösa den. Och ingen har lyckats lista ut vem mannen på stranden var egentligen. En teori är att han var spion. Hur som helst tycker jag hela grejen är fantastiskt spännande! Läs allt om 'et på Wikipedia!
Hälsar Agaton Poirot, Praktiserande Privatdetektiv
måndagsmysterium
Kära läsare!
Veckans tema är "mysterium", och min första tanke när jag hör ordet är "guds mysterium", men det är inget jag brukar ägna så mycket tanke åt, och således kommer inte heller dagens inlägg handla om det.
Jag är egentligen av den uppfattningen att något sådant som olösliga mysterium finns inte, allt har en logisk förklaring. Så torr är alltså jag, det trodde ni inte va. Eller, visst finns det väl saker som vi aldrig någonsin kan få grepp om, men är det det som kallas mysterium?
Nå, efter att ha grävt lite i mitt inre har jag kommit på några grejer som ju faktiskt är sanna mysterium. För mig. Tror det blir en fin liten lista.
Skåda!
Varför försvinner hårnålar spårlöst så fort man tagit ur dem ur håret?
Varför kastar jag om bokstäver när jag skriver?
Hur kan en kjol som var alldeles lagom lång när jag var sexton plötsligt kännas så fruktansvärt kort?
Varför kommer gröna linjens tunnelbanor alltid två minuter för tidigt vid slussen?
Varför blir man olyckligt kär?
Varför är rymden så himla stor och när tar den slut egentligen?
Varför är chips så gott när det är så onyttigt?
Varför är fiskleverolja så äckligt när det är så nyttigt?
Varför täcker igelkottar sig själva med saliv när de känner en helt ny, obekant smak?
Varför går inget bättre än "igelkottens år" på tv en måndag?
Vad händer när man dör?
Varför är Jesus Christ Superstar så himla töntigt översatt?
Hur kan vi påstå att vi vill ta hand om jorden när våra tågbiljettpriser är betydligt mycket högre än flygpriserna?
Varför är franska så svårt?
Varför försvinner så många sockor i tvätten?
Hur kan folk påstå att världen är jämställd och att näe nu får väl de där feministerna ta och lugna sig?
Varför är vissa djur, tex detta:
så fruktansvärt fula?
Varför är vi så fixerade vid utseende?
Se! Mysterium finns visst.
Nu ska jag lägga mig, för att vakna upp till ett annat mysterium, varför i hela friden jag jobbar på nummerupplysningen.
Nina
Veckans tema är "mysterium", och min första tanke när jag hör ordet är "guds mysterium", men det är inget jag brukar ägna så mycket tanke åt, och således kommer inte heller dagens inlägg handla om det.
Jag är egentligen av den uppfattningen att något sådant som olösliga mysterium finns inte, allt har en logisk förklaring. Så torr är alltså jag, det trodde ni inte va. Eller, visst finns det väl saker som vi aldrig någonsin kan få grepp om, men är det det som kallas mysterium?
Nå, efter att ha grävt lite i mitt inre har jag kommit på några grejer som ju faktiskt är sanna mysterium. För mig. Tror det blir en fin liten lista.
Skåda!
Varför försvinner hårnålar spårlöst så fort man tagit ur dem ur håret?
Varför kastar jag om bokstäver när jag skriver?
Hur kan en kjol som var alldeles lagom lång när jag var sexton plötsligt kännas så fruktansvärt kort?
Varför kommer gröna linjens tunnelbanor alltid två minuter för tidigt vid slussen?
Varför blir man olyckligt kär?
Varför är rymden så himla stor och när tar den slut egentligen?
Varför är chips så gott när det är så onyttigt?
Varför är fiskleverolja så äckligt när det är så nyttigt?
Varför täcker igelkottar sig själva med saliv när de känner en helt ny, obekant smak?
Varför går inget bättre än "igelkottens år" på tv en måndag?
Vad händer när man dör?
Varför är Jesus Christ Superstar så himla töntigt översatt?
Hur kan vi påstå att vi vill ta hand om jorden när våra tågbiljettpriser är betydligt mycket högre än flygpriserna?
Varför är franska så svårt?
Varför försvinner så många sockor i tvätten?
Hur kan folk påstå att världen är jämställd och att näe nu får väl de där feministerna ta och lugna sig?
Varför är vissa djur, tex detta:
så fruktansvärt fula?
Varför är vi så fixerade vid utseende?
Se! Mysterium finns visst.
Nu ska jag lägga mig, för att vakna upp till ett annat mysterium, varför i hela friden jag jobbar på nummerupplysningen.
Nina
Flatsöndag
Veckans tips är ett bloggtips. Jag fick det länkat till mig i veckan bara, och är nyfrälst! Det är bloggen Effing Dykes jag talar om.
Den uppdateras inte så jätteofta men det är långa och intressanta inlägg när de väl kommer. Den är väldigt varierad och spännande och har ett roligt och annorlunda tilltal! Läs! Läs! Läs!
Söndagsnatt och pussar från Vanda
rör inte min kompis
Jag blir sällan riktigt arg. Men ibland blir jag arg. När jag pratar med folk som berättar att de ska rösta på sverigedemokraterna blir jag arg, när jag hör deras argument. När jag läser Pär Ströms blogg Genusnytt blir jag så arg att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Det där med ilska är klurigt. Det gäller att på något vis använda energin till att komma med slagkraftiga argument och ta striden, så att säga. Just så som Vanda gjort i sina inlägg under veckan. (Alltså Vanda, det här måste vara din bästa vecka hittills, väldigt väldigt bra inlägg!)
Men jag är inte så bra på det. När jag stöter på en av de jubelidioter som faktiskt finns blir jag mållös. Jag vill argumentera, jag vill slåss och bevisa att de har fel fel fel. Men jag inser att jag pratar med en vägg. Och jag blir så arg att jag måste resa mig och gå.
Men ibland handlar jag innan jag hunnit tänka. Ibland när något är fel skriker jag NEJ innan jag hunnit märka att jag öppnat munnen. För att jag måste, för att det är det vi alla måste.
Något som gör mig så arg och ledsen att det skär i hjärtat är när en människa far illa och alla ser och ser men ingen säger någonting alls.
Det är konstigt, men det verkar som om det är himla svårt att säga "sluta", "du gör fel" och "låt henom vara". Men det är så viktigt. En gång gick jag på högstadiet, och i min klass gick en pojke som inte var så snäll mot mig. Jag minns inte längre riktigt vad det var han gjorde men jag minns att jag blev ganska knäckt. Men mest av allt minns jag hur ingen sa någonting. Hur det skrattades bort eller hur det inte kommenterades över huvud taget.
Och jag ser det här hela tiden, och jag vet. Att det värsta var inte vad som sägs till en, det värsta är att alla andra verkar tycka man förtjänar det.
Jag vet. Jag vet att det inte är så. Men det är så det känns. När alla ser och ingen säger något tänker man att "jaha. då är det väl det här jag är värd, om det bara är jag som verkar tycka jag behandlas fel".
Och det är det som bryter ner, mer än något annat.
Så snälla ni. Säg "stopp". Säg "lägg av". För även om det inte blir bättre på en gång, även om vi inte kan stoppa all världens ondska med ett "sluta!" så är det en början. Och det gör så himla mycket att känna att någon står bakom en.
Nina
Det där med ilska är klurigt. Det gäller att på något vis använda energin till att komma med slagkraftiga argument och ta striden, så att säga. Just så som Vanda gjort i sina inlägg under veckan. (Alltså Vanda, det här måste vara din bästa vecka hittills, väldigt väldigt bra inlägg!)
Men jag är inte så bra på det. När jag stöter på en av de jubelidioter som faktiskt finns blir jag mållös. Jag vill argumentera, jag vill slåss och bevisa att de har fel fel fel. Men jag inser att jag pratar med en vägg. Och jag blir så arg att jag måste resa mig och gå.
Men ibland handlar jag innan jag hunnit tänka. Ibland när något är fel skriker jag NEJ innan jag hunnit märka att jag öppnat munnen. För att jag måste, för att det är det vi alla måste.
Något som gör mig så arg och ledsen att det skär i hjärtat är när en människa far illa och alla ser och ser men ingen säger någonting alls.
Det är konstigt, men det verkar som om det är himla svårt att säga "sluta", "du gör fel" och "låt henom vara". Men det är så viktigt. En gång gick jag på högstadiet, och i min klass gick en pojke som inte var så snäll mot mig. Jag minns inte längre riktigt vad det var han gjorde men jag minns att jag blev ganska knäckt. Men mest av allt minns jag hur ingen sa någonting. Hur det skrattades bort eller hur det inte kommenterades över huvud taget.
Och jag ser det här hela tiden, och jag vet. Att det värsta var inte vad som sägs till en, det värsta är att alla andra verkar tycka man förtjänar det.
Jag vet. Jag vet att det inte är så. Men det är så det känns. När alla ser och ingen säger något tänker man att "jaha. då är det väl det här jag är värd, om det bara är jag som verkar tycka jag behandlas fel".
Och det är det som bryter ner, mer än något annat.
Så snälla ni. Säg "stopp". Säg "lägg av". För även om det inte blir bättre på en gång, även om vi inte kan stoppa all världens ondska med ett "sluta!" så är det en början. Och det gör så himla mycket att känna att någon står bakom en.
Nina
Konsumtionssamhället
Jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, men nu ska jag gå till botten med det här. Eller, gräva djupare, åtminstone!
Om jag pratar om "dagens samhälle" har jag antagligen en väldigt snäv bild av vad det här samhället utgörs av. Jag tänker på västvärlden, Europa, Sverige, Stockholms innerstad. Min bild av hur "folk är" är säkert bara representativ för en försvinnande liten del av världens invånare. Men det finns ett samhälle som jag delar med många miljoner andra, som jag är obönhörligt och hejdlöst insnärjd i, som jag pressats in i under hela min uppväxt, som jag och antagligen alla andra som någonsin kommer läsa den här bloggen också är en del av. Konsumtionssamhället.
Det finns många olyckliga människor. Människor som vill vända sig om när väckarklockan ringer och aldrig vakna igen. Som harvar sig genom vardagen med ett ofantligt isande tomt mörker i bröstet. Människor som gråter över disken och inte vet vad de ska göra av sig. Människor som känner att de inte räcker till, inte duger, att deras liv är alldeles för tråkigt och att alla andra har det mycket roligare. Människor som bara längtar efter ett tecken på att deras existens är meningsfull.
De här människorna utgör en stor grupp. En målgrupp! En målgrupp för folk som säljer lycka. För det är de flesta stora kedjors affärsidé. De inbillar oss på alla sätt som de kan nå oss att de har lösningen för dig, att de har den där grejen som du kommer bli så himla glad åt att köpa! Jag vet inte hur många blogginlägg på hur många bloggar som helst jag läst, där någon glädjer sig över sin nya klänning eller över dvd-box eller vad det är som de har köpt. Ofta låter de på folk som att de hittat den perfekta grejen, precis vad de letat efter, nu när den hänger i garderoben/står på hyllan/är fin i köket går man liksom runt med en härlig känsla i magen. Materiell glädje! Men det är något krux med det där. För hur perfekt den där grejen man köpte än är, är det aldrig aldrig aldrig någon som nöjer sig med den. Man tänker inte "åh, jag har hittat den perfekta klänningen nu, vad skönt, då behöver jag aldrig köpa någon igen!". Kanske tänker man så först, säger det till och med, men vem säger det ens en månad efter att den där saker var ny?
Jag vet vad jag pratar om. Jag har 25 klänningar tror jag. Långa, korta, blommiga, rutiga, randiga, i bomull, trikå, rayon och tyll. Och visst har jag varit glad över varenda en, jag har speglat mig i skyltfönstren när jag gått ut, jag kan stå och titta på dem där de hänger i garderoben och bara beundra. Men har de gjort mig lycklig? Lyckligare än jag skulle varit utan dem? NEJ!
Man kan inte köpa sig lycklig på saker! Det finns forskning som visar att pengar gör oss lyckligare upp till den nivån att vi har tillräckligt för att klara oss genom vardagen utan några större problem. Sen tar det stopp! Man blir inte gladare av en tjugosjätte klänning! Men allt är så jävla uttänkt. Man har lärt sig att tänka, när man hittar en fin kofta som skulle passa perfekt till en ofärdig outfit: "åh, den här skulle passa perfekt till det där!". Som om det var skäl nog att köpa den! Att hitta någon fin pryl och tänka "åh, vilken fin!", som om det var skäl nog att köpa den! Och någonstans i vårt västerländska samvete ligger det en röst som säger att vi bara ska köpa saker som vi verkligen behöver. Så vi lär oss att säga till oss själva att "jag behöver ett par extra finskor".
Det är lögn! Det är ett sjukt symtom av en världsekonomi som bygger på oändlig tillväxt, där "tillväxt" betyder konsumtion, där välfärd kan mätas i bruttonationalprodukt, där man utnyttjar trasiga sönderstressade olyckliga människor och intalar dem att de inte behöver sätta sig ner och ta några djupa andetag, utan att de borde UNNA SIG någonting. Ett samhälle där begrepp som "tröstshoppa" och "impulsköpa" är delar av de allra flestas dagliga vokabulär.
Det här gör mig sjukt arg. Det finns ingenting som är hållbart med den här modellen. I en lönlös jakt på lycka som alltid tycks vara ett inköp bort konsumerar vi hejdlöst långt långt över jordens resurser. Det är så cyniskt och hopplöst och tragiskt och kontraproduktivt för jag tror det människan innerst inne vill över allt annat är att överleva. Men de begraver oss i så mycket annat vi ska vilja, först, att våra chanser att överleva länge, i så många generationer som möjligt, blir snävare och snävare. Åååh vad arg jag blir!
Men vänner, vrede är en okonstruktiv och farlig känsla. Den kan trasa sönder en inuti och göra så man inte kan tänka klart och agerar irrationellt. Jag försöker att inte vara arg. Men den ilskan vi känner är det vår förbannade plikt att göra till vår drivkraft. För det som är fantastiskt med ett problem är att det finns någonting att ta itu med! Ni sorgnsa människor som vill ha er mening, här har ni en gigantisk möjlighet att göra världen till en bättre plats för både er själva och alla andra. För i en värld där det finns kapitalism, konsumism och ohämmad egoism kan vi kontra med ekologiskt, hållbart tänk, generositet och medmänsklighet! Avgifta er från habegäret och ni ska se att ni genast känner er mer tillräckliga! Kärlek, medvetenhet och solidaritet kommer göra er lyckligare än den där roliga/fina/fräschare/praktiska prylen nånsin klarar av!
Hälsningar från en Vanda som lovar att göra sitt bästa för att göra vrede till inspiration <3
Om jag pratar om "dagens samhälle" har jag antagligen en väldigt snäv bild av vad det här samhället utgörs av. Jag tänker på västvärlden, Europa, Sverige, Stockholms innerstad. Min bild av hur "folk är" är säkert bara representativ för en försvinnande liten del av världens invånare. Men det finns ett samhälle som jag delar med många miljoner andra, som jag är obönhörligt och hejdlöst insnärjd i, som jag pressats in i under hela min uppväxt, som jag och antagligen alla andra som någonsin kommer läsa den här bloggen också är en del av. Konsumtionssamhället.
Det finns många olyckliga människor. Människor som vill vända sig om när väckarklockan ringer och aldrig vakna igen. Som harvar sig genom vardagen med ett ofantligt isande tomt mörker i bröstet. Människor som gråter över disken och inte vet vad de ska göra av sig. Människor som känner att de inte räcker till, inte duger, att deras liv är alldeles för tråkigt och att alla andra har det mycket roligare. Människor som bara längtar efter ett tecken på att deras existens är meningsfull.
De här människorna utgör en stor grupp. En målgrupp! En målgrupp för folk som säljer lycka. För det är de flesta stora kedjors affärsidé. De inbillar oss på alla sätt som de kan nå oss att de har lösningen för dig, att de har den där grejen som du kommer bli så himla glad åt att köpa! Jag vet inte hur många blogginlägg på hur många bloggar som helst jag läst, där någon glädjer sig över sin nya klänning eller över dvd-box eller vad det är som de har köpt. Ofta låter de på folk som att de hittat den perfekta grejen, precis vad de letat efter, nu när den hänger i garderoben/står på hyllan/är fin i köket går man liksom runt med en härlig känsla i magen. Materiell glädje! Men det är något krux med det där. För hur perfekt den där grejen man köpte än är, är det aldrig aldrig aldrig någon som nöjer sig med den. Man tänker inte "åh, jag har hittat den perfekta klänningen nu, vad skönt, då behöver jag aldrig köpa någon igen!". Kanske tänker man så först, säger det till och med, men vem säger det ens en månad efter att den där saker var ny?
Jag vet vad jag pratar om. Jag har 25 klänningar tror jag. Långa, korta, blommiga, rutiga, randiga, i bomull, trikå, rayon och tyll. Och visst har jag varit glad över varenda en, jag har speglat mig i skyltfönstren när jag gått ut, jag kan stå och titta på dem där de hänger i garderoben och bara beundra. Men har de gjort mig lycklig? Lyckligare än jag skulle varit utan dem? NEJ!
Man kan inte köpa sig lycklig på saker! Det finns forskning som visar att pengar gör oss lyckligare upp till den nivån att vi har tillräckligt för att klara oss genom vardagen utan några större problem. Sen tar det stopp! Man blir inte gladare av en tjugosjätte klänning! Men allt är så jävla uttänkt. Man har lärt sig att tänka, när man hittar en fin kofta som skulle passa perfekt till en ofärdig outfit: "åh, den här skulle passa perfekt till det där!". Som om det var skäl nog att köpa den! Att hitta någon fin pryl och tänka "åh, vilken fin!", som om det var skäl nog att köpa den! Och någonstans i vårt västerländska samvete ligger det en röst som säger att vi bara ska köpa saker som vi verkligen behöver. Så vi lär oss att säga till oss själva att "jag behöver ett par extra finskor".
Det är lögn! Det är ett sjukt symtom av en världsekonomi som bygger på oändlig tillväxt, där "tillväxt" betyder konsumtion, där välfärd kan mätas i bruttonationalprodukt, där man utnyttjar trasiga sönderstressade olyckliga människor och intalar dem att de inte behöver sätta sig ner och ta några djupa andetag, utan att de borde UNNA SIG någonting. Ett samhälle där begrepp som "tröstshoppa" och "impulsköpa" är delar av de allra flestas dagliga vokabulär.
Det här gör mig sjukt arg. Det finns ingenting som är hållbart med den här modellen. I en lönlös jakt på lycka som alltid tycks vara ett inköp bort konsumerar vi hejdlöst långt långt över jordens resurser. Det är så cyniskt och hopplöst och tragiskt och kontraproduktivt för jag tror det människan innerst inne vill över allt annat är att överleva. Men de begraver oss i så mycket annat vi ska vilja, först, att våra chanser att överleva länge, i så många generationer som möjligt, blir snävare och snävare. Åååh vad arg jag blir!
Men vänner, vrede är en okonstruktiv och farlig känsla. Den kan trasa sönder en inuti och göra så man inte kan tänka klart och agerar irrationellt. Jag försöker att inte vara arg. Men den ilskan vi känner är det vår förbannade plikt att göra till vår drivkraft. För det som är fantastiskt med ett problem är att det finns någonting att ta itu med! Ni sorgnsa människor som vill ha er mening, här har ni en gigantisk möjlighet att göra världen till en bättre plats för både er själva och alla andra. För i en värld där det finns kapitalism, konsumism och ohämmad egoism kan vi kontra med ekologiskt, hållbart tänk, generositet och medmänsklighet! Avgifta er från habegäret och ni ska se att ni genast känner er mer tillräckliga! Kärlek, medvetenhet och solidaritet kommer göra er lyckligare än den där roliga/fina/fräschare/praktiska prylen nånsin klarar av!
Hälsningar från en Vanda som lovar att göra sitt bästa för att göra vrede till inspiration <3
idioter i stockholmsnatten
Ibland när jag jobbar ringer män och frågar vad jag har på mig för trosor. Om jag har en vass string eller om jag har stor fitta. Ibland ringer det män som undrar hur stora bröst jag har. Eller om jag vill komma till dem just nu för ett nummer, det är ju ändå nummerupplysningen.
I fredags natt när jag jobbade hade jag inga såna samtal, det närmaste var en man som ringde och pratade om hur snygg jag lät tills jag sa jag var arton år och att han var gammal nog att vara min pappa. Då skrattade han nervöst och gav mig goda råd i stället. "Alla tankar som inte får dig att må bra, strunta i dem. Tänk positivt och tänk på vad du vill". Nå.
Trots det kom jag hem så himla arg. Arg för att jag inte kan cykla hem från jungfrugatan utan att bli påmind om att jag är kvinna. För att man ständigt är sitt kön, sexualiseras, objektifieras och inte ses som jämlike. Fortfarande inte. Det kommer som en chock var gång. Det att jaha. Vi är inte jämlikar, jag som trodde det. Det att jaha. Du ser fortfarande på mig som en lägre stående varelse.
För att det får mig att låta som en manshatare. Jag hatar inte män. Jag älskar män. Men. Jag blir så arg och så ledsen. För min syn på män och manskulturen är allt för präglad av detta. För att de som tar plats är de som
som väntar på rödljus vid sergels torg 03:14, de har rutan nedvevad och jag står intill på min cykel. Vi pratar lite och jag tänker att stockholmsnatten är ofarlig, att människor ju är snälla mot varandra och jag tänker att det är ju bra och jag tänker igen lite på mannen som skulle ge mig goda råd och på en annan man som ringde och pratade länge om hur bra jag gjorde mitt jobb. Och jag tänker att vi kan inte annat än ta hand om varandra för vi är människor allihop. Och blödigare än så blir det inte, för det blir grönt ljus och jag reser mig att cykla iväg när en av killarna i bilen säger "tjejen, vänta förresten.
gillar du bäst att bli tagen framifrån eller bakifrån?"
I fredags natt när jag jobbade hade jag inga såna samtal, det närmaste var en man som ringde och pratade om hur snygg jag lät tills jag sa jag var arton år och att han var gammal nog att vara min pappa. Då skrattade han nervöst och gav mig goda råd i stället. "Alla tankar som inte får dig att må bra, strunta i dem. Tänk positivt och tänk på vad du vill". Nå.
Trots det kom jag hem så himla arg. Arg för att jag inte kan cykla hem från jungfrugatan utan att bli påmind om att jag är kvinna. För att man ständigt är sitt kön, sexualiseras, objektifieras och inte ses som jämlike. Fortfarande inte. Det kommer som en chock var gång. Det att jaha. Vi är inte jämlikar, jag som trodde det. Det att jaha. Du ser fortfarande på mig som en lägre stående varelse.
För att det får mig att låta som en manshatare. Jag hatar inte män. Jag älskar män. Men. Jag blir så arg och så ledsen. För min syn på män och manskulturen är allt för präglad av detta. För att de som tar plats är de som
som väntar på rödljus vid sergels torg 03:14, de har rutan nedvevad och jag står intill på min cykel. Vi pratar lite och jag tänker att stockholmsnatten är ofarlig, att människor ju är snälla mot varandra och jag tänker att det är ju bra och jag tänker igen lite på mannen som skulle ge mig goda råd och på en annan man som ringde och pratade länge om hur bra jag gjorde mitt jobb. Och jag tänker att vi kan inte annat än ta hand om varandra för vi är människor allihop. Och blödigare än så blir det inte, för det blir grönt ljus och jag reser mig att cykla iväg när en av killarna i bilen säger "tjejen, vänta förresten.
gillar du bäst att bli tagen framifrån eller bakifrån?"
USA:s skeva/dubbla sexualmoral
Hej! Veckans tema är "saker som gör mig arg". När jag var yngre, allra mest mellan att jag var typ nio och tretton, var jag arg nästan hela tiden. Nu blir jag sällan mer än lite irriterad. Det är ganska skönt, för man slipper känna sig sådär outhärdligt frustrerad som man kan göra när man blir arg. Men det finns fortfarande en del saker som gör min så fruktansvärt provocerad. En av dem är den sjuka, sjuka dubbelmoral som råder kring sex i USA. Ett föregångsland på alla möjliga plan, vare sig vi vill eller ej. Men vafan.
I USA kan en film få trettonårsgräns eller högre, upp till sjuttonårsgräns, för att man i någon scen kan skymta ett par nakna kvinnobröst. Exempel: Lost in Translation. Den här sjuttonårsgränsen är samma åldersgräns som filmen The Passion of the Christ fick. Den beskriver Jesus sista tolv timmar i livet, med fokus på och väldigt grafiska skildringar av den tortyr och det våld han utsattes för. Det anses alltså lika skadligt för en tonåring att se ett par nipples som att se en man bli piskad, hånad och korsfäst.
I USA är det upp till skolorna att bestämma om man vill ha sexualundervisning. Det är då obligatoriskt att ta upp "abstinence" dvs avhållsamhet, som den enda 100% säkra metoden mot graviditet och könssjukdomar. Det är också tillåtet att erbjuda enbart "abstinence-only"-undervisning, dvs att hela sexualundervisningen i stort sett går ut på att säga åt eleverna att inte ha sex före äktenskapet.
I USA går oftast inte ens bebisar nakna på badstranden. Det är inte socialt accepterat. Även om det handlar om så små barn att de inte ens kan prata så kopplas nakenhet till sex och skam. Man är rädd för att lämna ut sitt lilla barn till omvärldens blickar. Det handlar inte om att man vill begränsa dem utan att skydda dem. Fint tänkt men...
...Samtidigt som USA måste vara ett av de länder i västvärlden som moraliserar mest kring sex, som fortfarande ser det som något heligt alternativt fult och skamligt, någonting man inte ska prata om, så måste det vara ett av de länder som i möjligaste mån tjoffar in sex överallt. Som hejdlöst bidrar till att sexualisera barn samtidigt som man tutar i dem att sex är fel.
Varifrån kommer de allra flesta "internationella" tv-program, musikvideor och hemsidor vi ser här i Sverige? USA. Varifrån kommer skönhetsidealen? USA. Hur ser vårt skönhetsideal ut? Man ska vara liten, smal och hårlös. En sexig kvinna är tunn med svallande lockar och len hy. Hon kan gärna fnissa lite och bita sig i fingrarna. Fan va sexigt! Åh, jag vet några fler som brukar vara tunna och hårlösa och bita sig i fingrarna och fnissa. De kallas åttaåringar. Tjoho! Om man börjar titta på reklamaffischer och leta efter typiskt "barnsliga" attribut, poser och miner hos kvinnorna på bild blir man lite mörkrädd. Jag tycker inte det känns långsökt att ju mer den ideala vuxna kvinnan liknar ett barn, desto mer ökar sexualiseringen av just barn. En given konsekvens.
I USA hålls skönhetstävlingar för barn. De sminkas upp och stylas och lär sig trippa fram och vicka på rumpan och fladdra med ögonfransarna. Gigantiska leenden och utmanande poser. Vem är det som lär dem det här? Vilka är det som samtidigt är livrädda att en farlig farlig pedofil ska lägga vantarna på deras älskade lilla blomma? Vilka är det som, samtidigt som de lär sina femåringar hur de ska puta med rumpan för att flirta till sig juryns röster, lär dem att de måste spara sig till äktenskapet?
Vilka är det som gör småbarn till sexobjekt, och samtidigt är livrädda för att de på något sätt ska bli subjekt som tar egna initiativ?
Varför?
Jag blir arg. Så himla himla arg.
Vanda
I USA kan en film få trettonårsgräns eller högre, upp till sjuttonårsgräns, för att man i någon scen kan skymta ett par nakna kvinnobröst. Exempel: Lost in Translation. Den här sjuttonårsgränsen är samma åldersgräns som filmen The Passion of the Christ fick. Den beskriver Jesus sista tolv timmar i livet, med fokus på och väldigt grafiska skildringar av den tortyr och det våld han utsattes för. Det anses alltså lika skadligt för en tonåring att se ett par nipples som att se en man bli piskad, hånad och korsfäst.
I USA är det upp till skolorna att bestämma om man vill ha sexualundervisning. Det är då obligatoriskt att ta upp "abstinence" dvs avhållsamhet, som den enda 100% säkra metoden mot graviditet och könssjukdomar. Det är också tillåtet att erbjuda enbart "abstinence-only"-undervisning, dvs att hela sexualundervisningen i stort sett går ut på att säga åt eleverna att inte ha sex före äktenskapet.
I USA går oftast inte ens bebisar nakna på badstranden. Det är inte socialt accepterat. Även om det handlar om så små barn att de inte ens kan prata så kopplas nakenhet till sex och skam. Man är rädd för att lämna ut sitt lilla barn till omvärldens blickar. Det handlar inte om att man vill begränsa dem utan att skydda dem. Fint tänkt men...
...Samtidigt som USA måste vara ett av de länder i västvärlden som moraliserar mest kring sex, som fortfarande ser det som något heligt alternativt fult och skamligt, någonting man inte ska prata om, så måste det vara ett av de länder som i möjligaste mån tjoffar in sex överallt. Som hejdlöst bidrar till att sexualisera barn samtidigt som man tutar i dem att sex är fel.
Varifrån kommer de allra flesta "internationella" tv-program, musikvideor och hemsidor vi ser här i Sverige? USA. Varifrån kommer skönhetsidealen? USA. Hur ser vårt skönhetsideal ut? Man ska vara liten, smal och hårlös. En sexig kvinna är tunn med svallande lockar och len hy. Hon kan gärna fnissa lite och bita sig i fingrarna. Fan va sexigt! Åh, jag vet några fler som brukar vara tunna och hårlösa och bita sig i fingrarna och fnissa. De kallas åttaåringar. Tjoho! Om man börjar titta på reklamaffischer och leta efter typiskt "barnsliga" attribut, poser och miner hos kvinnorna på bild blir man lite mörkrädd. Jag tycker inte det känns långsökt att ju mer den ideala vuxna kvinnan liknar ett barn, desto mer ökar sexualiseringen av just barn. En given konsekvens.
I USA hålls skönhetstävlingar för barn. De sminkas upp och stylas och lär sig trippa fram och vicka på rumpan och fladdra med ögonfransarna. Gigantiska leenden och utmanande poser. Vem är det som lär dem det här? Vilka är det som samtidigt är livrädda att en farlig farlig pedofil ska lägga vantarna på deras älskade lilla blomma? Vilka är det som, samtidigt som de lär sina femåringar hur de ska puta med rumpan för att flirta till sig juryns röster, lär dem att de måste spara sig till äktenskapet?
Vilka är det som gör småbarn till sexobjekt, och samtidigt är livrädda för att de på något sätt ska bli subjekt som tar egna initiativ?
Varför?
Jag blir arg. Så himla himla arg.
Vanda
bang.
Saker som gör mig glad
Det finns så mycket som gör mig glad! Båtar och ljus och bullar och sällskap och gapskratt och barn och böcker. Att gnugga fötterna mot varandra när man rullat in sig i täcket om kvällen. Att äta gröt till frukost och ha lagom med tid på sig för att läsa tidningen. Att kramas för att man är på gott humör och tycker om någon och inte bara för att säga hej. Att hitta någonting man letat länge efter. Att göra någonting man tänkt länge att man ska göra. Att hitta någonting superfint i en affär, tänka efter lite och konstatera "nä, jag behöver ju faktiskt inte den här" och gå därifrån. Att vissla och att dricka saft. Åh så mycket!
Jag blir glad av hösten.
Jag blir glad av hösten.
Jag blir helt oproportionerligt glad av den här låten
Aah! Hoppas ni också blir lite glada. Puss från Vanda!
Aah! Hoppas ni också blir lite glada. Puss från Vanda!
gratte-papier
Såg en himla fin kortfilm idag på franskan. Alltså gulle. Nu kan jag inte bädda in videon men titta titta!
Bisous
Nina
Flashmob
Jag snubblade över det här klippet av en slump, och allt jag vet är att det gör mig fruktansvärt glad. Titta själva!
Kärlek från Vanda!
Kärlek från Vanda!
11 sep 02:10
I lördags när jag cyklade hem och det var mörkt och kallt och när jag klev innanför dörren var mitt rum stökigt och ensamt och jag också. Då. Fick jag ett sms av min beztiz. Bara sådär.
"Vet du vad? Du är bäst!
Bara så du vet liksom."
Jag tror det är överflödigt att säga att det gjorde mig väldigt glad, och det är ju så hemskt lägligt att veckans tema är just "saker som gör mig glad". En annan sak som gör mig glad är torra strumpbyxor så nu ska jag gå och hänga upp de som ligger i maskinen och är blöta.
Puss
Nina
"Vet du vad? Du är bäst!
Bara så du vet liksom."
Jag tror det är överflödigt att säga att det gjorde mig väldigt glad, och det är ju så hemskt lägligt att veckans tema är just "saker som gör mig glad". En annan sak som gör mig glad är torra strumpbyxor så nu ska jag gå och hänga upp de som ligger i maskinen och är blöta.
Puss
Nina
sju
Katten hoppade ner från fönsterbänken och speglade sig i ungsluckan en stund samtidigt som han slickade sina tassar rena. De var alldeles salta, han brukade torka Bengts tårar om nätterna.
Han tog ett skutt upp på köksbordet och med sin fuktiga nos vände han på den bok Bengt läst dagen innan. Han hade en hemlighet, katten, som förresten inte alls hette Kafka fast Bengt kallade honom det. Han hette Valp, men hur larvigt lät inte det?
Nå, hemligheten. Han kunde läsa. Och han slog upp sidan Bengt vikt in hörnet på och började läsa där han slutat.
"Hon sjönk ner i något ljummet, ett vatten som smekte henne likt sammet, och hon sjönk djupare ner. Långt under ytan. Hon såg fortfarande ingenting och hon visste snart inte vad som var upp eller ner. Det borde ha skrämt henne något oerhört, men hon kände ingen rädsla. Aldrig hade hon känt sig så trygg.
Och redan innan hon kände hans händer fatta hennes visste hon att han skulle komma. När han simmade med henne mot ytan och hans rynkiga hand omslöt hennes lika rynkiga, blev hon allt säkrare på vem det var. Och när de nådde ytan och hon för första gången slog upp sina ögon, såg hon. Honom."
Han tog ett skutt upp på köksbordet och med sin fuktiga nos vände han på den bok Bengt läst dagen innan. Han hade en hemlighet, katten, som förresten inte alls hette Kafka fast Bengt kallade honom det. Han hette Valp, men hur larvigt lät inte det?
Nå, hemligheten. Han kunde läsa. Och han slog upp sidan Bengt vikt in hörnet på och började läsa där han slutat.
"Hon sjönk ner i något ljummet, ett vatten som smekte henne likt sammet, och hon sjönk djupare ner. Långt under ytan. Hon såg fortfarande ingenting och hon visste snart inte vad som var upp eller ner. Det borde ha skrämt henne något oerhört, men hon kände ingen rädsla. Aldrig hade hon känt sig så trygg.
Och redan innan hon kände hans händer fatta hennes visste hon att han skulle komma. När han simmade med henne mot ytan och hans rynkiga hand omslöt hennes lika rynkiga, blev hon allt säkrare på vem det var. Och när de nådde ytan och hon för första gången slog upp sina ögon, såg hon. Honom."
sex
Bengt kunde höra sin egen puls i öronen. En lågmäld kvinnoröst hördes från telefonluren.
"Jag är bruten" mumlade hon. Han kände igen stämman. Skälvande drog han efter andan, i det att han kastade en blick på telefonjacket. Telefonen låg fortfarande urkopplad. Hans hjärtslag ekade i bröstet. Förtvivlad uppgivenhet förbyttes i hopp och tillbaka igen om vartannat, han visste varken ut eller in och visste inte vad som vore rätt att säga eller tro.
"Var är du?" frågade han tyst. Han kunde höra hennes andetag. De var lätta men jämna.
"Kom och leta efter mig" svarade hon.
Det var inte riktigt tydligt för honom hur det gick till, men plötsligt var han i sina kläder och på väg ut. Ut i natten. Skrynklig och yrvaken men målmedveten skred han längst med gatan. Katten tittade efter honom genom fönstret. Egentligen visste han inte alls vartåt han var på väg, men han kände sig säker på att han skulle hitta henne förr eller senare. För ingenting hade någonsin känts så viktigt innan han förstod att hon ville att han skulle komma efter henne. Han kände på sig att det var mörkt där hon var, men inte kallt. Hon hade låtit så lugn, men kanske hade hon ont. Hon ville att han skulle komma. Att han skulle hitta henne. Och han ville hitta henne. Därför gick Bengt genom natten utan att se sig omkring. Han var på väg.
"Jag är bruten" mumlade hon. Han kände igen stämman. Skälvande drog han efter andan, i det att han kastade en blick på telefonjacket. Telefonen låg fortfarande urkopplad. Hans hjärtslag ekade i bröstet. Förtvivlad uppgivenhet förbyttes i hopp och tillbaka igen om vartannat, han visste varken ut eller in och visste inte vad som vore rätt att säga eller tro.
"Var är du?" frågade han tyst. Han kunde höra hennes andetag. De var lätta men jämna.
"Kom och leta efter mig" svarade hon.
Det var inte riktigt tydligt för honom hur det gick till, men plötsligt var han i sina kläder och på väg ut. Ut i natten. Skrynklig och yrvaken men målmedveten skred han längst med gatan. Katten tittade efter honom genom fönstret. Egentligen visste han inte alls vartåt han var på väg, men han kände sig säker på att han skulle hitta henne förr eller senare. För ingenting hade någonsin känts så viktigt innan han förstod att hon ville att han skulle komma efter henne. Han kände på sig att det var mörkt där hon var, men inte kallt. Hon hade låtit så lugn, men kanske hade hon ont. Hon ville att han skulle komma. Att han skulle hitta henne. Och han ville hitta henne. Därför gick Bengt genom natten utan att se sig omkring. Han var på väg.
fem
Så var det som om han vaknade upp och han släppte telefonluren rakt ner i golvet. Det var ju ingen där. Det var ingen någonstans och han var ensam. Ensam i otvättade underkläder och en kropp redo för återvinning. Själen också för den delen, kanske inte så otvättad men redo för återvinning. Eller makulering snarare, en sån apparat som strimlar papper, papperstugg. Tugg tugg.
Han lyfte luren till örat igen, hoppades. Det var tyst.
Ibland drömde han om en annan tid. tänkte på hur det hade varit när han var glad. Men nu mindes han inte ens den känslan. Hur blev det såhär?
Tur att katten satt där den satt i alla fall, kattmatare är ju ett syfte, bättre än inget.
Bengt rörde sig tillbaka till sin stol och de svalnade äggen. Det var tungt att gå, så hopplöst kändes allt. Plötsligt var han inte hungrig längre, skalade äggen och gav till katten. Sig själv skänkte han åt John Blund.
När han vaknade var det mörkt, i sömnen hade han känt en sval hand på sin axel, varma läppar i sin nacke. Men när han vaknade var ingen där, och andra halvan av sängen kusligt kall. Kanske var det inte smekningen som väckt honom. Kanske var det något annat. Han hörde telefonsignalen från köket. Han tänkte väl det. Han stapplade upp och ut i köket. Hans ben sov fortfarande, och i bröstet kände han hur hon fattades honom. Hon som inte varit där när han vaknat, som aldrig aldrig mer skulle vara det. Aldrig mer. Tänk att två ord kunde göra så ont. Från gatan hördes inga ljud, allt var tyst och inga människor gick utanför hans fönster. Han lyfte försiktigt telefonluren och för första gången på flera veckor hörde han en annan människas röst.
Han lyfte luren till örat igen, hoppades. Det var tyst.
Ibland drömde han om en annan tid. tänkte på hur det hade varit när han var glad. Men nu mindes han inte ens den känslan. Hur blev det såhär?
Tur att katten satt där den satt i alla fall, kattmatare är ju ett syfte, bättre än inget.
Bengt rörde sig tillbaka till sin stol och de svalnade äggen. Det var tungt att gå, så hopplöst kändes allt. Plötsligt var han inte hungrig längre, skalade äggen och gav till katten. Sig själv skänkte han åt John Blund.
När han vaknade var det mörkt, i sömnen hade han känt en sval hand på sin axel, varma läppar i sin nacke. Men när han vaknade var ingen där, och andra halvan av sängen kusligt kall. Kanske var det inte smekningen som väckt honom. Kanske var det något annat. Han hörde telefonsignalen från köket. Han tänkte väl det. Han stapplade upp och ut i köket. Hans ben sov fortfarande, och i bröstet kände han hur hon fattades honom. Hon som inte varit där när han vaknat, som aldrig aldrig mer skulle vara det. Aldrig mer. Tänk att två ord kunde göra så ont. Från gatan hördes inga ljud, allt var tyst och inga människor gick utanför hans fönster. Han lyfte försiktigt telefonluren och för första gången på flera veckor hörde han en annan människas röst.
fyra
Han sade ingenting efter att ha lyft luren. Väntade och lyssnade bara. Glasögonen trillade ned för honom och han petade upp dem längs näsryggen med ett finger. Först tänkte han att han blivit fnoskig, det var alldeles tyst i andra ändan. Hans andra hand, den som inte fattat telefonen, höll en liten tesked i silver mellan tummen och pekfingret. Egentligen skulle man inte äta ägg med silverbestick, men Bengt hade visst glömt det idag.
Just som han skulle till att lägga på luren igen tyckte han sig höra andetag. Först så lätta att han inte var säker på att han verkligen hört något, men när han pressade luren mot örat igen så var de där, alldeles tydliga. Han vågade inte säga någonting, och fastän han inte visste hur eller vem det kunde vara han hörde, fick han känslan av att det var någon som sov, någon som skulle väckas om han gav ett ljud ifrån sig. Villrådig i köket, obarmhärtigt vanligt, anade han någonting alldeles ovanligt i andra ändan av telefonen. Någon någonstans som skulle väckas.
Bengt hade tunghäfta. Katten kom tassandes fram och åter i köket och tittade på honom. Så tänkte han, att det bästa han skulle kunna säga, var det enda som han egentligen ville att någon skulle säga honom. Han drog efter andan och sade, mjukt för att inte störa, men tillräckligt för att höras: "Det är ingen fara".
