The darling buds of May

Imorse vaknade jag. Ludwig satt och pluggade vid sitt skrivbord och jag satte mig upp och berättade vad jag precis hade drömt. Sedan vaknade jag igen. Ludwig satt i fåtöljen och pluggade. "Faan vad meta!" utbrast jag. Sedan berättade jag vad jag drömt.




Det var någonting med det uttalandet som provocerade mig, fast jag inte kunde hitta någonting med det som var fel egentligen. Det störde mig att hon så enkelt antydde att det var lika rätt att inte förstå sig på verkligheten som att inte förstå sig på droger. Att jag var en sån som "inte förstod mig på" droger och att det fanns andra som helt enkelt inte förstod sig på verkligheten. Som byggde sig en egen. Jag blev ledsen för att jag tyckte man borde kunna bygga en verklighet man trivs i utan främmande substanser som katalysator. Det kan jag. Det kunde hon också, trodde jag. Det gjorde mig besviken att hon tyckte man kunde behöva någonting annat. Jag blev irriterad, som den lilla besserwisser jag är, att det fanns någonting som jag inte förstod mig på. Som jag inte ville förstå mig på. Ack ja. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tänka om det där. Men det har fastnat i mitt huvud.

Funderingar från Vanda

Veckans tips är en tv-serie! Tv-serier kan ju vara något av det mest geniala som uppfunnits, som en film som aldrig tar slut. Den senaste tiden har jag kollat på en amerikansk serie som jag hört talas om i flera år men aldrig upptäckt riktigt, förrns nu då.

Det är, som ni kan se i rubriken, Six feet under. Den handlar om en ganska så dysfunktionell familj som driver en begravningsbyrå, och deras liv och relationer (som alla serier). Varje avsnitt börjar med att en människa dör, och särskilt i de första säsongerna går de döda igen och besöker de som jobbar på byrån. Jag vet inte hur jag ska förklara den men den är himla bra, snygg, välgjord och rolig och gripande.

Se den, för bövelen! Jag brukar kolla på streamingsidor, typ denna.

Glad söndag!
Nina

När vi gick i högstadiet fick vi läsa Per Nilssons bok "Hjärtans Fröjd". Den handlar om en pojke som blir kär i en rödhårig ung dam som han träffar på bussen. Hon är trevlig mot honom och han faller handlöst. Med henne ligger han för första gången. Och skriver dikter om henne. Och en av dem fastnade i mitt huvud för det känns som den säger allt om att vara en tonårig kille som blivit alldeles för kär. Den var så fin i sin enkelhet. Den gick såhär:

För ett par år sedan brukade jag jogga längs årstaviken. Det var senhöst och krispigt i luften, ibland föll det snö och vattnet var svart. En morgon blev jag stoppad av en man, eller gubbe ska jag kanske nästan säga. Han lät mig veta att han var nittio år och åt minsann inga mediciner, och han hade joggat längs viken så länge han kunde minnas. Jag misstänkte att samtalet skulle ta tid och slutade upp med den töntiga småjogg jag höll på med på fläcken där jag stod framför denne rynkige man. Han presenterade sig som Gunnar och berättade att han var med i Harry Martinsson-sällskapet och att han brukade läsa dikter för joggare och frågade om han fick läsa en dikt för mig. Och medan jag började andas i normal takt och min panna började svalna läste han:

När jag var yngre brukade jag skriva egna dikter. Ganska ofta och långa och på rim. Det är en av dem jag fortfarande tycker särskilt mycket om. Jag skrev den i köket när jag kommit hem efter en kvällspromenad sommaren då jag var tretton år. Kände mig lite ensam fast ändå tillfreds. De flesta som läser den här bloggen har nog redan läst den, men jag slänger upp den ändå, för att den är min och för att jag tycker om den.

Hej vänner!

Ludwig skickade mig en fantastisk länk. En länk till webbserien Sinfest. Några strippar om att upptäcka patriarkatet. Att bli medveten. Med hjälp av en liten individ på trehjuling. Minns inte när jag senast läste något så fantabulöst.

Hej vänner!

Hej bloggen! Eller hej läsarna, snarare.

Förra veckan passade jag ett grannbarn, han skulle äta kyckling till middag och när jag tog ut kycklingen ur ugnen och den luktade fantastiskt och jag petade bort skinnet och skar lite i köttet och det var så mjukt under kniven tänkte jag att det där vill jag äta.

Djur är roliga. Man kan klappa dem, titta på dem, leka med dem och promenera med dem. Och man kan äta dem. Jag äter inte djur alls, och idag tänkte jag berätta varför. Jag vet att många nog läst så mycket vegetarianpropaganda att de är helt matta och mest inte vill höra på mer för SHIT LÅT MIG ÄTA MIN BIFF. Och det är okej, du får äta din biff. Men lyssna lite först bara. Eller läs, menar jag. Detta kan vara det längsta inlägg jag skrivit här, och jag vet att det nog egentligen är längre än vad som lämpar sig, men jag har svårt att få ner det till en kort text, så försök ta er genom det - det är ju ganska lättläst i alla fall!

Jag har varit vegetarian sen dagen jag föddes, således är det inte ett eget ställningstagande. Men det har kommit att bli. Jag kan när som helst börja äta kött, men jag vill inte. Detta av flera anledningar. Nu ska ni få höra hur det ligger till.

För det första är det ju det här med miljön. Kanske har ni hört talas om växthuseffekten? Köttindustrin påverkar miljön något oerhört, vi snackar om djurbajs i mängder, metangas, transporter och skogsskövling. Grisar och kor, som alla andra djur, bajsar. Man gödslar med bajset, som är väldigt rikt på kväve, och detta kväve sipprar ner i mark och sjöar och övergöder dessa. Alger blommar, fiskar får syrebrist och dör. Hej försurning.

Men djur bajsar inte bara, de pruttar också. En ko producerar 48 kg metan per år. (för den som är nyfiken på mina källor kan jag berätta att det är Lisa Gålmarks bok "Vadå vegan?" jag använt. Läs den för all del!) Tänk hur många kor som just nu föds upp och står och fjärtar någonstans, gånga det med 48. Läskigt mycket.  Metangas bidrar till växthuseffekten, som ni kanske vet..

Och så det andra, som djuren inte är direkt orsak till, transporter fram och tillbaka, med djur på väg till slakt, och kött på väg till affären. Och det att man måste skövla träd för att få rum att odla mat till djuren. Hejdå träd som fixar syre, hejdå rötter som binder vätska i marken. Hej uttorkad mark och förstörd skog. (Och tänk, om vi inte skulle odla mat till köttdjur, utan bara till oss själva. Fatta vad mycket mark vi skulle spara, vad många fler som skulle få mat, eftersom en bit mark som kan ge mat åt tolv vegetarianer bara kan ge mat till en enda köttätare, eftersom allt man odlar där går via djuret. Vilken omväg vi skulle kunna skippa.)

Miljön i all ära, jag bryr mig skitmycket om miljöförstöring, absolut. Men främsta anledningen är djuren. En gris kan bli femton år, den vill ägna dessa år åt att skutta runt ute, böka i lera och leka med sina griskompisar. I stället föds den i en fabrik och bor tillsammans med alldeles för många andra ledsna grisar, solljus är inte att tala om - jo förresten, kanske att man kan ana det när man stiger ur lastbilen på väg till slakten. Vilket för övrigt ofta inträffar när grisen är 3-7 månader. Att slaktförhållandena idag inte är så himla roliga, det vet nog de flesta. För inte så länge sen uppmärksammades scans djurhantering, de kokade grisarna levande. Klart man då vill äta ekologiskt kött, producerat av företag som hävdar att grisarna VISST fått vara ute och leka med sina griskompisar. Och vet ni, det är väl klart att jag vill att grisarna ska få springa ute, att det bara ska finnas glada grisar. Men jag tycker inte ens man ska äta glada grisar. För det är inte så mycket slaktförhållandena jag är emot, som hela slakten i sig. Att det är liv som vi skördar varje dag. Att det är varelser som kommer till världen och lever sitt liv i ett enda syfte: att bli dödade och uppätna. Och jag tycker det här är så fruktansvärt sorgligt. För allt jag kan tänka på när jag ser kött i affären, på en tallrik, på en väns gaffel, är att det där är del av en kropp som levde. Ett djur som antingen stod inklämd mellan andra och inte kunde göra annat än att äta och sova, eller kanske ett djur som fick springa ute och leka. Att det har spruttit av liv och vårlängtan i de benen, och att de känt dödsångest och att allt varit slut men att det som en gång var ett liv nu ligger i en människas mage. Och när jag tänker på det förstår jag att Morrissey skriver en låt som denna, hur vidrig och överdriven jag än tycker den är.

Men jag förstår ju varför folk äter kött, det kan se ut och lukta otroligt gott, det finns massa coola rätter man kan laga med det. Och jag vet att så många äter det av vana också, för att vår matkultur bygger på kött och för att man inte vet något annat. Men idag har vi så himla mycket bra vegetarisk mat, det går att göra ett annat val, att avstå kött. Jag försöker inte tvinga någon in i en livsstil, jag tänker inte provocera och inte vara en sån fascistvegetarian som bara skriker så fort man säger högrev (och jag kommer inte ifrån att jag läser det ordet som hängröv. men det hör ju inte hit) Jag är medveten om att jag varit sådan tidigare, men genom att gnälla på folks mat tror jag inte man kommer så långt, lika lite som det är konstuktivt att hosta demonstrativt varje gång någon tar upp en cigarett, eller springa in på systemet och skrika "LEVERSJUKDOMAR". Ja, ni fattar. Och jag tycker det är så lustigt, hur dryga folk tycker sig ha rätt att vara mot vegetarianer. Det är som antifeminister, som försöker övertyga en om att man är dum i huvudet och bara fattat världen fel, och de använder precis lika ljuva argument och samma taktik. Det är ett ständigt förminskande "Haha är du lessen för kons skull eller? MMM kött" har jag hört för många gånger. Men varför hålla på så? Jag låter dig göra ditt val, då kan väl du acceptera mitt?

Andra intelligenta motargument jag fått är "öh men man växer ju inte om man inte äter kött, man måste ju ha proteinet!" - ja, jag och mina 182 centimeter sörjer detta varje dag. Det är inte lätt att vara stockholms kortaste tjej liksom. "Men hallå vi har ju jagat sen stenålder, det ligger i vår natur" är en annan. Japp, vi har mördat och våldtagit också, men det är väl ingen som använder det som argument i en rättssal? Eller "men grönsaker är så himla tråkigt, det är ingen riktig mat ju"

Ja, vad ska man säga? Jag lever i en färglös värld.

Och det är ju klart att jag tycker världen vore så himla mycket bättre om alla var vegetarianer, men jag kan inte trycka upp den informationen i ansiktet på alla. Man får bestämma själv vad man ska äta och inte äta. Och det är ett ställningstagande man gör varje dag.

 

Tack och hej.... nej, ingen leverpastej här inte.

Puss,

Nina

ps. på söndag ska jag lära er photoshoppa.

Hej bloggen! Mitt andra ockulta inlägg försvann sig liksom lite. Vi får se om det dyker upp. Men nu kommer en fräsch ny vecka med ett nytt tema, nämligen djur!

Ni har kanske märkt att jag gillar att baka, så veckans tips är en kaka jag bakade igår!

Idag tänkte jag tipsa om en film jag inte sett på flera år. Jag tror de flesta har sett den, den känns som något man "måste" se, men kanske är den ny för någon läsare!

För flera år sen var jag på resa med min kör. En kväll när vi hade fest satt vi och gick laget runt för att berätta något om oss själva. En av sopranerna berättade att hon och hennes vänner brukade exprimentera med häxkonst. De hade seanser och utförde olika... nu minns jag inte så noga, för det var länge sen. Men jag vet att böcker och eld var iblandade. Det är inte viktigt, det viktiga är hur det mottogs av vår stockholmska studentkör. Folk rynkade lite på pannan, någon frågade skämtsamt om de bryggde häxbrygder också och ingen tog henne på allvar. För vem skulle det? Häxkonster lixom. Haha.

Veckans tema är "det ockulta". Jag är egentligen inte helt säker på att jag vet exakt vad som räknas till det men jag vet att det är något jag inte riktigt vill befatta mig med. Jag har väldigt svårt för det där. Allt från tv-program som ”det okända” till yoga- och hälsokostkulturen. För jag tänker att när de som yogar yogat klart tar de på sig sin tovade mössa och åker hem till järna och har seanser och bygger drömfångare på sin spikmatta. Egentligen tror jag väl jag blandar ihop allt det där – häxkonster, satanism, astrologi och österländsk läkemedelstradition – till en enda klump. Flumklumpen. Det där oseriösa och löjliga som ingen med vett i skallen befattar sig med. Och jag förstår inte varifrån jag fått den här torra världsuppfattningen. Önskar jag sprang runt på ängar med blommor i håret, pratade med min döda mormor och kunde läsa i händer. Den här rädslan för vardagstristess skulle ju aldrig drabba mig, jag skulle vara alldeles för upptagen med att hela mina sjuka vänner.

Det tycks mig som om jag inte är den enda med den här inställningen, det verkar som att hela samhället avfärdar tro på och försök till kontakt med en annan värld än denna som trams. Att folk tycker att de som håller på med sånt är antingen svartklädda ungdomar som bygger ett pentagram av ljus på golvet och grejer, eller lågutbildad arbetarklass som ringer tarotlinjer när de inte stå under köksfläkten och röker med stringtrosorna på höften. Helt enkelt folk som är för dumma för att veta bättre. Antagligen är det härifrån min aversion kommer.

Men varför är det då inte konstigt att tro på en gud som åker ner till jorden i form av sin son, som går på vatten och helar sjuka? Varför har man respekt för en lagom troende medelklass som går i kyrkan på högtider, som står upp och sitter ner och stämmer in i bön med hundra andra? Som reser sig för att ta emot kropp och blod och guds välsignelse? Jag förstår såklart själv att det är en fråga om tradition, och att få saker varit så närvarande i vårt samhälle genom de senaste hundra åren som den kristna kyrkan. Men spåkonst är väl en uråldrig tradition om något. Så är det bara en fråga om tradition? Eller är det en fråga om samhällets syn på mognad? En fråga om klass?

Kanske, och det är väl därför även jag erkänner de stora världsreligionerna som något mer vettigt än andar och spådomar och magiska formler. Att en tro på en gud är okej för att det som lockar där är tron på det abstrakta. Att man inte ska kunna sätta ord på det. Att om det finns något större är det just det - större, bortom vårt förstånd, att försöka få kontakt med det är inte meningen. För att en annan värld är just en annan.

Så tänker jag i alla fall!

Det här kommer bli ett långt inlägg. Det skulle kunna vara ett inlägg om varför min vän Ludwig Kjellström är världens bästa, men det är det inte. Det är ett inlägg om menskoppar.


Till att börja med kan vi ju gå igenom vad menskoppen är för någonting egentligen.

En genomsnittlig kvinna använder och slänger cirka 11 000 bindor eller tamponger under en livstid. Det är varken särskilt ekonomiskt eller ekologiskt hållbart. En menskopp däremot, är en liten silikonkopp som man för in i slidan, som samlar upp blodet så man sedan kan hälla ut det, skölja av den, och stoppa in den igen. Om den tas hand om på rätt sätt ska den hålla i tio år, så en genomsnittlig kvinna lär väl då behöva ca. 4 menskoppar under en livstid. De där 11 000 engångsmensskydden beräknas kosta ungefär 50 000 kronor. Fyra menskoppar går väl på ungefär tusen kronor. De kostar två-till trehundra kronor styck. Och det blir väldigt väldigt mycket mindre grejer att slänga i papperskorgen. Tillåt mig gå igenom fördelarna jag kan komma på med att använda menskopp! (Jag har testat både menskopp, bindor och tamponger så det här är både mina eftarenheter samt andra medsystrars)

1. Billigare.

2. Bättre för miljön.

3. Man behöver inte tömma menskoppen lika ofta som man måste byta traditionella mensskydd.

4. Man behöver inte slänga någonting, så man slipper sitta och svära hemma hos bekanta som av någon anledning inte har en papperskorg på toaletten. (Varför har folk inte det?!)

5. Bättre för underlivet. Stör inte fuktbalansen till skillnad från superabsorberande bomullsprodukter.

6. Eftersom koppen inte stör sekretutsöndringen, dvs lubrikationen, kan man ha oralsex fastän man har mens. Om man törs! (Kan man ju i och för sig annars också, om man törs, men med menskoppen kan man ha det utan att någon får mens i munnen)

Nackdelarna:

1. ?

Jag har jättesvårt att "argumentera för" att använda menskopp egentligen, för jag har himla svårt att komma på en enda anledning mot. Men Ludwig skrev en tråd om ämnet en gång på ett community vi bägge är medlemmar på. Kontentan av det var "alla kvinnor borde använda menskopp för det är bättre för miljön". Han möttes av en veritabel storm av motargument! Jag tänkte att jag kunde ta och bemöta de vanligaste motargumenten han mötte i den tråden, samt ett jag fått ta emot när jag diskuterat med vänner, och se om vi kan dämpa någons oro.

Argument mot Ludwigs inlägg:

1. DU ÄR KILLE DU VET INTE HUR DET ÄR ATT HA MENS!!!!!!!!!

- Det enda vettiga motargumentet lär väl vara "JAHA". Det har ärligt talat ingenting med saken att göra. Det finns tillräckligt med information därute för att man som kille ska kunna tänka sig tillräckligt in i situationen för att kunna ge sig in i diskussionen. Faktiskt. Dessutom behöver man väl inte veta hur det är att ha mens för att kunna diskutera vilket mensskydd som är miljövänligast?

2. Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra!

- Sant. Att säga vad man tycker att någon borde göra kan man däremot. Och visst tycker vissa det verkar läskigt med menskopp. Men ärligt talat kan man påstå att miljön är viktigare än en enskild individs personliga bekvämlighet. Faktiskt. Säger inte att jag gör det men jag tycker inte det är en helt sjuk ståndpunkt.

3. Jag känner mig inte bekväm med att använda tampong ens, så jag har svårt att tänka mig att jag skulle vara bekväm med att använda menskopp.

- Det här är det första som jag tycker är ett helt reko argument. Av det framgår det dock inte om man inte känner sig a) mentalt eller b) fysiskt bekväm med tampong. Om det är a) att man tycker det är mentalt obehagligt, känns äckligt eller för intimt eller ger otrevliga associationer, tycker jag ärligt talat det är värt att försöka jobba med det så man kan komma över den känslan, istället för att låta den diktera dina förutsättningar. Bli vän med din kropp, du ska ha den hela livet! Jag tror det är sunt att inte ha några mentala spärrar vad gäller en själv och sin kropp. Men det kanske bara är jag. Om man istället b) tycker det är rent obekvämt eller gör ont, är det ju en annan femma. Det godtar jag. Dock tror jag fortfarande det är värt att testa menskopp åtminstone en gång, för den känns inte alls som en tampong och är faktiskt snällare mot slidan iom att den inte är hård, utan flexibel, och att den inte torkar ut miljön därinne.

4. Om nu menskopp är så himla bra, varför kan man inte köpa den på apoteket? (Det har jag fått höra)

- Jävligt bra fråga. Ring apoteket och klaga!

5. Det verkar äckligt att behöva se/känna lukten av/ta på sitt mensblod.

- Ärligt talat har jag svårt att ta detta argument seriöst. Men om ni är oroliga kan jag säga att det ser ut som mycket mindre blod än man tror det ska vara efter att ha använt tamponger eller bindor. För det andra luktar det mindre än annars också. För det tredje, som sagt, BLI VÄN MED DIN KROPP och de substanser den utsöndrar, mensblod är inte äckligt eller ofräscht. Det är sorgligt att folk tänker så tycker jag.

6. Det spelar ingen roll för miljön om jag använder tampong/binda eller menskopp, för jag är ändå bara en liten individ i hela världen.

- Det där är ett så dumt argument att jag inte ens tänker diskutera det. Om jag vore André skulle jag kalla alla som dragit upp det för "kioskmongo". Men jag är ju mig själv så istället säger jag "läs på!".

7. Det är orättvist att klaga på ett miljöproblem som bara kvinnor står för, när männen står för den mesta av miljöförstöringen!

- Se ovan.

Nu blev det eventuellt lite otrevlig ton här på vissa av mina svar känner jag. Men jag menar bara väl! Jag tror att många är så himla vana vid tamponger och bindor att de har svårt att tänka sig ett annat alternativ, till och med när det presenteras rakt framför dem. Tänk utanför lådan och våga prova! Om det inte funkar, koka den och ge den till en kompis som är nyfiken. Och ge det en chans till om det inte funkar från början. Jag hade svårt att använda tampong när jag fick mens först, men försökte några gånger och sedan gick det bra. Jag vet att många delar den upplevelsen. Så kanske det kommer bli med menskoppen också! Tänk vad skönt!

Jag kan säga att de enda kvinnor jag någonsin hört talas om som testat menskopp, som det inte fungerat bättre än något annat alternativ för, har varit de som fött barn. Då håller den inte tätt. Så om du inte har fött barn tål detta definitivt att tänkas på.

Här kan man beställa sig en menskopp: http://menskoppen.se/ eller http://www.jordklok.se/

fred på jorden

Gott nytt år, älsklingar! Årets första söndagstips kommer här. Det jag tipsar om är en viss blogg. Det är en mycket mystisk blogg, skriven av någon eller några som arbetar på en nummerupplysning i landet. Kanske kommer den dö alldeles snart, kanske blir den stor! Det blir en överraskning! Hur som helst tycker jag ni ska titta in, den är visst alldeles alldeles ny!