Paus
Nu gör den här bloggen en liten paus tror vi minsann. Detta kan bero på:
- Sommarlov
- Personlig tragedi
- Syfilis
- Kollision med okänd himlakropp
- Papperssvalor
- Mediedrev
- Strålning
- Annat (specificera)...
Gissa vilket!
//VANdA
Filmtips!
God morgon, kära ni. Det är söndag och dags för ett tips, wooho!
Veckans tips är ett filmtips, och eftersom jag befinner mig i Frankrike för närvarande är det väl oerhört passande att det är en fransk film jag tänker berätta om.
Filmen heter "Au revoir, les enfants" - jag tror den svenska titeln är "Vi ses igen, barn". Den är regisserad av Louis Malle, han var en av regissörerna som utvecklade franska nya vagen - en genre som uppstod under tidigt sextiotal. Hans film "Tag mitt liv" fran -61 är ganska genretypisk. Malle ville dock aldrig identifiera sig med genren, och med sinasenare filmer distansierade han sig ganska tydligt fran den.
Na, till filmen! Den spelades in nagon gang under attiotalet, -87 om jag inte misstar mig, och bygger pa Malles uppväxt. Den utspelar sig i en katolsk internatskola pa franska landsbygden, under andra världskriget. Huvudpersonen är en fransk pojke, han är väl femton kanske, och ligger och läser böcker om nätterna när alla i sovsalen sover. En ny pojke börjar. Han är jude och har gömts undan myndigheterna av prästerna som driver skolan. Han läser ocksa och det för de bada pojkarna samman. Om jag inte minns helt tokigt, men jag tror det är sa. Ingen vet om att den nya pojken är judisk, och maste hallas hemligt. Det här rör sig handlingen runt.
Jag har sett andra filmer av Malle, den jag nämnde i början, och "Le souffle au coeur" fran sjuttiotalet. Den senare utspelar sig även den under fyrtiotalet, och gillar man bebop är filmen nog kul. Den handlar saklart inte om bebop, den handlar om en tonarspojkes första steg in i vuxenlivet. Men det är mycket Charlie Parker som musik till filmen. Jag känner att jag glider ifran kärnan i inlägget en aning.
De andra Mallefilmerna jag sett var bra, men inte nagot som verkligen fastnade. "Au revoir, les enfants" överraskade mig. Kanske är det det att det är en film fran senare delen av Malles karriär, kanske att handlingen är sa himla gripande. Kanske är saken den att de unga pojkarna är sa oerhört välklädda att man önskar att man var man. Vad det än är, sa är filmen väldigt bra. Jag har bara sett den en gang, men jag vagar nog pasta att det är en av de bästa jag sett. Se den!!!
Bisous
Nina
(ps. när jag publicerar inlägget försvinner styckeindelningarna, bara sa ni vet. jag kan styckeindela. fixar det när jag kommer hem, da lägger jag till nagra bilder ocksa)
Käraste bröder, systrar och vänner
Hallå! Jag har lite svårt att komma på någonting tillräckligt spännande att skriva om, så jag tänkte göra en liten lista med några av mina små pinsamma nöjen.
- Jag tycker "Uptown Girl" av Billy Joel är en fett bra och rolig och skön låt.
- Jag älskar att topsa öronen och gör det skitofta. Detta är en guilty pleasure för egentligen är det inte alls bra! Men ååh det är skönt. Mmm.
- Jag kollar på mina ex facebook med jämna mellanrum för att se om jag har ett roligare liv än de har. Och om jag tycker det verkar vara så blir jag skadeglad. (Plus om de är singel men inte jag, om jag ser snyggare ut och om det finns många bilder där de är på fest men sitter och ser tråkiga ut i ett hörn) Haha jag är en hemsk människa.
- Jag tycker Billy's pizza är FETT GOTT.
- Jag tycker "Tenacious D - Pick of Destiny" är en jätterolig film.
- Jag älskar att kolla på Project Runway. Inte när de håller på och ska sy alla kläder och intrigera, men det är så himla spännande när de ska visa upp dem och så får man veta vem som vinner! Ihihoho!
Ja! Jag utgår ifrån att de flesta av er kan förstå det pinsamma med dessa fröjder. Annars får ni fråga. Haha.
Puss från Vanda!
spegel spegel
Hej kära läsare!!! Jag har just hamnat i Frankrike och hittat en dator ocksa, fantastique!!! Och jag är trött och väldigt hungrig, konstigt tangentbord är det ocksa. Men! Nu ska jag skriva mitt andra inlägg den här veckan, det gäller ju att skriva när man har chansen.
Na, en sak jag kommit pa att jag kan skriva om är nagot jag gör varje dag ungefär. Jag speglar mig st¨ndigt i skyltfönstren jag passerar när jag är ute och promenerar; Eller cyklar. Det är skittöntigt. Och rent livsfarligt om det är pa cykeln jag sitter. Vad gör det väl om jag kör pa nagon eller om jag sjlälv blir överkörd, sa länge jag vet att jag är snygg idag ocksa? äeh. Pinsamt va.
Och ända kan jag inte lata bli. Jag maste standigt vara medveten om hur jag ser ut, verkar det som. Kolla att luggen ligger som den ska eller att jag inte har glömt brallerna eller vad det nu kan vara. Jag vet faktiskt inte riktigt, men tydligen njuter jag av att spegla mig. Fast pinsamt är det ju.
Nu ska jag äta middag och hinner inte skriva sa utförligt som jag tänkt, men vad gör man.
Farväl,
Nina
Petunia
Guilty pleasures alltså. Jag fick också lov att fundera för att komma på någonting lagom pinsamt och roligt. Men sen kom jag på någonting som verkligen är en guilty pleasure för jag skäms verkligen över det! Här kommer det:
Jag spionerar på grannarna.
Vi har ju både ett gårdshus och ett på andra sidan gatan, så jag har grannar åt två håll. Och jag har världens koll på dem. Jag sitter gärna och sträcker på halsen som en riktig radhuskärring och spekulerar högt: "Men vad gör han? Han går liksom fram och tillbaka och skakar på huvudet! Undrar om han dansar? Eller bråkar han?". Jag vet vilken granne som bor ovanpå kontoret där han sitter på natten fast det är en kvinna som brukar sitta där om dagarna. Jag vet vilket par som har ett litet barn som leker med klossar och brukar fika på balkongen. Vilka som brukar bråka så det låter genom väggarna. Jag lägger allt på minnet! Och åh vad spännande jag tycker det är. Men jag hatar egentligen när folk sitter och skvallrar om grannarna. Puh!
Själv har jag inte en tanke på att folk skulle kunna spionera på mig. Sova naken med gardinen uppdragen, det kan man väl göra! Haha. Tänk om någon sitter och spanar in i min lägenhet där på andra sidan gatan. Rätt åt mig. Men värst för dem, tror jag.
Hälsningar Vanda
PS. Rubriken syftar givetvis på Petunia Dursley som spanar över häcken på grannarna. DS.
Jag spionerar på grannarna.
Vi har ju både ett gårdshus och ett på andra sidan gatan, så jag har grannar åt två håll. Och jag har världens koll på dem. Jag sitter gärna och sträcker på halsen som en riktig radhuskärring och spekulerar högt: "Men vad gör han? Han går liksom fram och tillbaka och skakar på huvudet! Undrar om han dansar? Eller bråkar han?". Jag vet vilken granne som bor ovanpå kontoret där han sitter på natten fast det är en kvinna som brukar sitta där om dagarna. Jag vet vilket par som har ett litet barn som leker med klossar och brukar fika på balkongen. Vilka som brukar bråka så det låter genom väggarna. Jag lägger allt på minnet! Och åh vad spännande jag tycker det är. Men jag hatar egentligen när folk sitter och skvallrar om grannarna. Puh!
Själv har jag inte en tanke på att folk skulle kunna spionera på mig. Sova naken med gardinen uppdragen, det kan man väl göra! Haha. Tänk om någon sitter och spanar in i min lägenhet där på andra sidan gatan. Rätt åt mig. Men värst för dem, tror jag.
Hälsningar Vanda
PS. Rubriken syftar givetvis på Petunia Dursley som spanar över häcken på grannarna. DS.
Den om ketchup
Veckans tema är "guilty pleasures", och jag klurade och klurade. Förut tyckte jag att allt jag gjorde var pinsamt, att jag gillade böckerna och tv-programmen jag gillade, och min största skräck var att folk skulle tycka jag lyssnade på töntig musik. Om någon skulle säga att jag hade töntig musiksmak nu skulle jag mest tycka att de var töntar som kände tat de behövde påpeka det. Och dålig tv kollar jag inte på längre. Men jag kom på en sak som jag gillar fast det egentligen inte alls är ok: ketchup. Bara ordet frå mig att rysa, men trots det så var det en del av lunchen jag åt alldeles nyss. Mm.
Jag är ganska kräsen när det gäller mat, om jag jämför med många i min ålder i alla fall. Jag är ingen vinexpert eller sann ostkännare, såklart inte. Men en tråkig måltid får mig att rygga tillbaka. Quornprodukter och halvfabrikat som inte ger en måltid med kärlek i (haha), äeh. Det hela handlar väl om att jag är uppväxt med bra mat, klart man blir bortskämd. Och det är därför jag inte förstår grejen med ketchup. Det får liksom inte plats i köket där surdegsbaguetten och brieosten redan huserar. Det känns liksom lite så här:
Ja, jag skäms. Men vad gör man. The heart wants what the heart wants liksom. Även om det råkar vara ketchup just idag. Men snart ska jag växa upp, då får ketchupen stanna på den sidan där folk kokar potatisar utan skal, bryter spagettin i två innan de lägger den i kastrullen, säger att en big mac är den största smakupplevelsen man kan få, och har grädde i linssoppa.
Nina
Vandas söndagstips
Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid tyckt det är svårt att hitta en behå som passar. Antingen glipar det någonstans eller sitter åt, sömmar och spets syns genom kläderna, och jämt jämt känns det som att de ger ens sköna liljekullar en helt annan form. Jobbigt och svårt och man provar och provar. Så en dag insåg jag hur man ska göra. Och om det är någon läsare som också tycker det är krångligt att hitta en behå som sitter riktigt bra har jag bara ett tips:
Bränn behån! Jag inser givetvis att man om man har anmärkningsvärt tung och stor byst behöver det där stödet. Men det är väl inte så himla vanligt egentligen. Den vanligaste kupstorleken i Sverige lär vara B-kupa. Det har jag. Och inte är jag i något större behov av stöd inte!
Jag har till slut förstått hur konsumtionssamhället fungerar. På alla sätt som det kan nå oss, via alla tänkbara medier, försöker det slå i människor att de inte duger som de är. Men att det finns produkter med vilka man kan åtgärda det. När jag fortfarande använde behå gjorde jag det inte för att få stöd, utan för att dölja, framhäva eller forma om boobsen. Jag tyckte inte det var fint utan helt enkelt. Och i början tyckte jag det såg konstigt ut utan och tänkte att alla tittade. Nu tycker jag tvärtom. Och det är samhället som säger att man inte får skymta några nipples genom kläderna, att brösten ska sitta högt upp och ha en klyfta mellan sig och vara runda och stora och hej och hå!
Hur kan det vara meningen att ens bröst inte ska se ut som bröst, utan som en behå? Det är tragiskt! Det är tragiskt att samhället uppfostrar kvinnor till att tycka deras egen kropp är någonting onormalt som ska bekämpas. Ingen kan komma och säga åt en att det är något fel på ens bröst för att de ser ut som bröst. Förut förstod jag inte hela poängen med att bränna behån och såg inte hur den kunde vara ett förtryck. Nu förstår jag. Och förut höll jag på åsikten att det kändes jobbigt när brösten typ hoppade när man skyndade sig ner för trappan. Som om det var skäl nog för att klämma in sig i en behå.
Mitt tips till alla med boobs är: tänk igenom varför man använder behå! Och testa att gå utan. Kom ihåg att ni inte har någonting att skämmas för.
Tjipp tjopp från Vanda
Jag har till slut förstått hur konsumtionssamhället fungerar. På alla sätt som det kan nå oss, via alla tänkbara medier, försöker det slå i människor att de inte duger som de är. Men att det finns produkter med vilka man kan åtgärda det. När jag fortfarande använde behå gjorde jag det inte för att få stöd, utan för att dölja, framhäva eller forma om boobsen. Jag tyckte inte det var fint utan helt enkelt. Och i början tyckte jag det såg konstigt ut utan och tänkte att alla tittade. Nu tycker jag tvärtom. Och det är samhället som säger att man inte får skymta några nipples genom kläderna, att brösten ska sitta högt upp och ha en klyfta mellan sig och vara runda och stora och hej och hå!
Hur kan det vara meningen att ens bröst inte ska se ut som bröst, utan som en behå? Det är tragiskt! Det är tragiskt att samhället uppfostrar kvinnor till att tycka deras egen kropp är någonting onormalt som ska bekämpas. Ingen kan komma och säga åt en att det är något fel på ens bröst för att de ser ut som bröst. Förut förstod jag inte hela poängen med att bränna behån och såg inte hur den kunde vara ett förtryck. Nu förstår jag. Och förut höll jag på åsikten att det kändes jobbigt när brösten typ hoppade när man skyndade sig ner för trappan. Som om det var skäl nog för att klämma in sig i en behå.
Mitt tips till alla med boobs är: tänk igenom varför man använder behå! Och testa att gå utan. Kom ihåg att ni inte har någonting att skämmas för.
Tjipp tjopp från Vanda
Det där andra jobbiga med att ta studenten
Studenten över, så också den sjukt hektiska perioden månaderna innan. Eller året. Att ta studenten är visst inget man avklarar bara sådär, det är galet mycket grejer runt det. Man hann ju knappt börja trean innan man bombarderades av broschyrer från diverse flak- och skivföretag.
Näe.
Jag blev så trött på allt runtomkring att jag inte ens ville ta studenten till slut. Allt handlar om pengar, och en i klassen får ta på sig för mycket ansvar. Nä, tycker man kan chilla lite mer runt studenten. Även om flak var sjukt kul, det skulle jag inte velat hoppa över. Men så mycket annat, så stressigt och dyrt. Sveriges skola ska vara gratis, men att lämna den kostar en förmögenhet. En aning ironiskt, kan tyckas.
Det var det!
Nina
Om att lyckas eller ej
(Jag har gått och blivit sjuk, men vi ska se om jag ändå kan skriva sammanhängande!)
Det finns väl inget skäl till att hymla om att jag fått ganska kassa betyg, för det lär ni väl lista ut ändå om ni inte redan visste det. Eller, det beror på hur man räknar. Är många MVG:n bra betyg så har jag nog rätt bra betyg. Om inga IG:n är bra betyg har jag det inte. Stor spridning på betygen hur som helst, vilket innebär att jag inte kan läsa på högskolan om jag inte först läser upp ett par betyg på komvux. Jag har tänkt väldigt mycket på det, även om jag inte pratat så mycket om det med allt och alla. Och jag har varit väldigt ledsen och känt mig som en idiot som inte ens lyckats få godkänt i alla ämnen på gymnasiet. Jag har känt mig misslyckad och tänkt att min framtid är för evigt utslocknad och förstörd.
MEN nu tänker jag att det inte gör så himla mycket. Så svårt är det inte att läsa upp betygen och har man som jag skrivit högskoleprovet hamnar man i två urvalsgrupper och har större chans att komma in på vad det nu är för linje man söker. Och det är ingen fara om jag börjar två år senare än vissa. För om jag så utbildar mig först när jag är trettiofem hinner jag ändå ha en karriär på sisådär tjugo år. Det är ingen fara! Klart det hade varit bättre om jag kunnat söka redan nu, men det är inte katastrof. Så därför orkar jag inte hålla på och hänga med huvudet. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen över det hela, det förändrar inte situationen, så då känns det som ett dumt val att vara ledsen. Därför är jag ganska obekymrad numera!
Tyvärr känns det som att en del personer jag berättat det för tolkar min obesvärade uppsyn som att jag INTE FÖRSTÅTT ALLVARET I SITUATIONEN eller någonting, jag vet inte. Och ska få en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och fråga "men hur ska du göra då?" och när jag berättar att jag tänker jobba ett år och sedan plugga upp betygen fortfarande ser bekymrade ut och verkar tänka att jag inte fattat att jag försatt mig i en jobbig situation. Fy fan vad trött jag är på de som ska titta på mig och undra hur det ska gå för mig. De som verkar känna att det är deras ansvar att berätta för mig att jag kommer få ett jobbigt liv. Tror de inte jag tänkt över det hela? Jag har kanske slarvat men jag har alltid vetat vad som pågår. Och jag har grinat tillräckligt mycket över det. Ärligt talat blir jag besviken när det känns som att folk ser ett gott humör som ett dåligt tecken. Jag har varit ledsen och bekymrad och jag har kommit över det. Det är någonting bra och inte ett tecken på att jag är en slacker med noll koll på läget.
Jag känner folk som inte ens klarat att gå ut grundskolan som det går bra för ändå. Och folk som tagit droger och blivit med barn innan de blivit myndiga och folk som inte har några drömmar. Oroa er för dem istället!
Soliga hälsningar, Vanda
Det finns väl inget skäl till att hymla om att jag fått ganska kassa betyg, för det lär ni väl lista ut ändå om ni inte redan visste det. Eller, det beror på hur man räknar. Är många MVG:n bra betyg så har jag nog rätt bra betyg. Om inga IG:n är bra betyg har jag det inte. Stor spridning på betygen hur som helst, vilket innebär att jag inte kan läsa på högskolan om jag inte först läser upp ett par betyg på komvux. Jag har tänkt väldigt mycket på det, även om jag inte pratat så mycket om det med allt och alla. Och jag har varit väldigt ledsen och känt mig som en idiot som inte ens lyckats få godkänt i alla ämnen på gymnasiet. Jag har känt mig misslyckad och tänkt att min framtid är för evigt utslocknad och förstörd.
MEN nu tänker jag att det inte gör så himla mycket. Så svårt är det inte att läsa upp betygen och har man som jag skrivit högskoleprovet hamnar man i två urvalsgrupper och har större chans att komma in på vad det nu är för linje man söker. Och det är ingen fara om jag börjar två år senare än vissa. För om jag så utbildar mig först när jag är trettiofem hinner jag ändå ha en karriär på sisådär tjugo år. Det är ingen fara! Klart det hade varit bättre om jag kunnat söka redan nu, men det är inte katastrof. Så därför orkar jag inte hålla på och hänga med huvudet. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen över det hela, det förändrar inte situationen, så då känns det som ett dumt val att vara ledsen. Därför är jag ganska obekymrad numera!
Tyvärr känns det som att en del personer jag berättat det för tolkar min obesvärade uppsyn som att jag INTE FÖRSTÅTT ALLVARET I SITUATIONEN eller någonting, jag vet inte. Och ska få en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och fråga "men hur ska du göra då?" och när jag berättar att jag tänker jobba ett år och sedan plugga upp betygen fortfarande ser bekymrade ut och verkar tänka att jag inte fattat att jag försatt mig i en jobbig situation. Fy fan vad trött jag är på de som ska titta på mig och undra hur det ska gå för mig. De som verkar känna att det är deras ansvar att berätta för mig att jag kommer få ett jobbigt liv. Tror de inte jag tänkt över det hela? Jag har kanske slarvat men jag har alltid vetat vad som pågår. Och jag har grinat tillräckligt mycket över det. Ärligt talat blir jag besviken när det känns som att folk ser ett gott humör som ett dåligt tecken. Jag har varit ledsen och bekymrad och jag har kommit över det. Det är någonting bra och inte ett tecken på att jag är en slacker med noll koll på läget.
Jag känner folk som inte ens klarat att gå ut grundskolan som det går bra för ändå. Och folk som tagit droger och blivit med barn innan de blivit myndiga och folk som inte har några drömmar. Oroa er för dem istället!
Soliga hälsningar, Vanda
Om studenten
Igår tog jag ju studenten, och en dag har nog aldrig varit så tröttande. Mattare än någonsin kom jag hem och satte mig i soffan, och det släkten frågade ut mig om var inte "vad ska du göra sen då?" utan "hur åkte lastbilen egentligen, jag har alltid undrat".
Hela trean har varit en mycket seg inbromsning, och jag har längtat så efter att sluta. Men ett par veckor innan avslutningen smög sig självfallet separationsångesten på. Jag har aldrig tyckt så mycket om klassen som den senaste månaden. Jag tror alla har konstaterat det minst en gång, men det är något visst med den samling människor som är 08esmu. Det är en gemenskap som är varm och omslutande och öppen och tolerant och rolig och ja, helt fantastisk. Jag tror det är sällan man har turen att vara del i en grupp som den, och jag är så himla tacksam för den tiden.
Sen är ju studenten ett farväl till fantastiska lärare och musik utan att göra något för det. Att bara få det serverat så.. Det har varit underbart att hålla på med musik varje dag, och om jag inte tar tag i det själv nu kommer jag ju tappa det. Men tappa det vill jag inte, för det är det roligaste jag vet.
Och slutligen, något som slog mig igår - eller idag var det ju, kvart i tre. Jag och Ylva skulle säga hejdå för jag skulle gå från slutskivan. Och då plötsligt kom det över mig. Att klassen och skolan är över har jag smält de senaste veckorna, tagit farväl långsamt. Men så insåg jag och den här tjejen Ylva, som setts varje dag sedan vi var elva år, inte kommer att göra det längre. Herregud.
Det finns mycket. Som är jobbigt med att ta studenten. Men det är ju också precis så det ska vara, det är ju bra att det finns en vacker gymnasietid att sakna, och att släppa. Under hela studentdagen var jag helt tom, allt kändes jättejobbigt. Men när jag åkte tunnelbana hem från flaket kändes det plötsligt bra, det är slut nu. och det känns helt rätt och bra. Det är dags att trippa vidare. Och den sista tiden med klassen har väl varit så fin just för att det varit ett avslut, och vi har tagit hand om det så bra.
Jag kommer sakna klassen, jag kommer sakna gymnasiet, ja. Men jag är sugen på något annat nu. Nu ska jag springa och träffa Ylva, hihi.
Puss på er.
Nina
Fem gamla hjärtan i sprit har jag, och en ljus elefant i ett snår
Studenten!
Tolv år till ända. Hur man än har lyckats och vad man än ska ta sig till är det värt att fira. Nina tar studenten imorgon. Jag har redan gjort det. Idag ska jag skriva om den allra allra typiskaste symbolen för detta magnifika avslut: Studentmössan!
Från början för sisådär 150 år sedan signalerade mössan vad för universitet du gick på. Nu betyder den typiska vita skärmmössan att man har slutat gymnasiet. Så kan det gå. Och företag som ABC-gruppen och allt vad de heter tjänar mulltum på mössor med alla tänkbara tillbehör och prylar som champagneskydd och badlakan och kondomer. Puh! Nu ska jag prata om min mössa istället.
Lat som jag är köpte jag min mössa dagen före mösspåtagningen, på Hattbaren på Götgatan. Från skolan fick vi en liten nål att sätta på höger sida om man inte gått "hela vägen" som de kallade det, det vill säga från förskolan till sista året på gymnasiet på samma skola. Det hade ju inte jag dårå. Sedan bjuder traditionen att man skriver fina hälsningar på insidan av varandras mössor! Dock blir ju folk gärna hemskt blödiga på studentdagen så man vet ju inte hur representativa hälsningarna blir för folks egentliga allmänna känslor för en. Men det gör inget för glad blir man! Och jag hoppas Nina får en spännande student imorgon...! Hohiho!
Vanda
Joan Baez
Det blev lite snurrigt här med ordningen på inläggen, men idag kommer det lite beundran från Vanda.
Joan Baez vibrerande sopran blev snabbt populär på det glada sextiotalet. Hon sjöng gamla folklåtar och med tiden nya, och det var ingen tvekan om hennes politiska övertygelse. Hon var pacifist. På den tiden fanns det väl en hel drös personer som sjöng låtar om att krig är dumt, och sämre saker kan man ju sjunga om! Men en anledning till att jag beundrar Joan Baez är att hon inte bara sjöng om vad hon tyckte om kriget. Hon demonstrerade och protesterade och var homie med Martin Luther King, hon stod vid bussarna som skulle skeppa iväg nyrekryterade soldater och sade "ni behöver inte göra det här". Och fastän folk spottade på henne och kallade henne för allt böjligt stod hon på sig, och åtminstone några soldater ångrade sig och lät bli att resa till Vietnam. Flera gånger satt hon i fängelse, ibland tillsammans med sin mamma. Dessutom reste hon till alla möjliga krigsdrabbade ställen för att sjunga. Och jag vet inte varför jag skriver allt i imperfekt för så vitt jag förstår har hon inte slutat än! Hon reste till Jugoslavien på nittiotalet också om jag förstått saken rätt. Och jag tycker att en idealist som lever som hon lär är beundransvärd. Därför beundrar jag Joan Baez. Tjipp!
Joan Baez vibrerande sopran blev snabbt populär på det glada sextiotalet. Hon sjöng gamla folklåtar och med tiden nya, och det var ingen tvekan om hennes politiska övertygelse. Hon var pacifist. På den tiden fanns det väl en hel drös personer som sjöng låtar om att krig är dumt, och sämre saker kan man ju sjunga om! Men en anledning till att jag beundrar Joan Baez är att hon inte bara sjöng om vad hon tyckte om kriget. Hon demonstrerade och protesterade och var homie med Martin Luther King, hon stod vid bussarna som skulle skeppa iväg nyrekryterade soldater och sade "ni behöver inte göra det här". Och fastän folk spottade på henne och kallade henne för allt böjligt stod hon på sig, och åtminstone några soldater ångrade sig och lät bli att resa till Vietnam. Flera gånger satt hon i fängelse, ibland tillsammans med sin mamma. Dessutom reste hon till alla möjliga krigsdrabbade ställen för att sjunga. Och jag vet inte varför jag skriver allt i imperfekt för så vitt jag förstår har hon inte slutat än! Hon reste till Jugoslavien på nittiotalet också om jag förstått saken rätt. Och jag tycker att en idealist som lever som hon lär är beundransvärd. Därför beundrar jag Joan Baez. Tjipp!
Veckans tips!
Hejsan hörrni, veckans tips blir ett lördagstips för jag hinner inte blogga i morgon. Det är ett pysseltips!
Ni behöver:
En låda, till exempel den man fick sin studentmössa i
En gammal serietidning
En sax
Tapetklister
Pensel
En dagstidning att ha som underlag så man inte förstör golvet
Och just det, lite vatten att doppa penseln i först så inte klistret är så segt. Kom ihåg att hälla ut vattnet sen så ni inte råkar sparka ut det över parketten...
Klipp tidningen i bitar. Eller inte hela, så mycket som behövs. Jag tog halva.
Klistra fast remsa efter remsa. (Om ni ska fota hela proceduren är ett tips att ni gör det i bra ljus..)
Klart!
Mvh
Nina
Beundran en fredagsmorgon (som visst inte längre är morgon)
För några veckor sen läste jag Strindbergs "ett drömspel", ni vet kanske, dramat där frasen "det är synd om människorna" återkommer titt som tätt. Och jag minns att jag blev irriterad efter ett tag, tänkte att nä men nu får det väl räcka med gnäll, så himla synd är det ju inte om människorna. Men en morgon när jag satt på bussen, slog det mig. Att det är ju synd om människorna. Det är skitjobbigt att vara människa. Jag kan ibland bli helt matt av min egen existens, så trött av livet redan nu, och jag har ju bara levt i drygt arton år.
Att livet är jobbigt, det måste man vara medveten om, för annars kommer det komma som en chock en dag. Men, för den skull kan man ju inte gräva ner sig i det. Man kan inte ägna sin livstid åt att fokusera på det jobbiga, inte om man vill leva sitt liv.
Så idag är det inte en specifik person jag beundrar, utan alla runt omkring mig. De som står upp för en annan, de som går upp på en scen fast benen skakar av nervositet. (de som fortsätter skriva blogginlägget på det här sättet fast de inte är hundra på att grammatiken stämmer...) de som vågar säga att kanske är jag kär i dig, de som orkar kliva upp på morgonen fast de önskar att de inte behövde vakna mer. De som vågar säga nej, och de som vågar säga ja!
Och det finns ju hur mycket som helst att ta upp, men jag pausar här. Alltså, människor gör hela tiden saker som är jätteläskiga. Stora saker och små saker. Så himla många kämpar, och vågar. Och det låter ju sjukt klyschigt att lyfta fram det, jag vet, jättesliskigt. Men det är så sant. Ni är så himla bra. Vi är.
Puss
Nina
Per Åhlin
En person som jag beundrar är konstnären Per Åhlin. De flesta känner nog honom genom Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia eller Dunderklumpen om inte annat! Jag ritar ju lite grand ibland och han är en av de mest inspirerande illustratörerna jag vet. Hans fantasi genomsyrar allt han gör och hans bilder är så fina så man känner sig som en varm sommaräng inombords.
Här har han ritat av Tage Danielsson. Honom beundrar jag också må ni tro. Men idag är det Per Åhlin jag vill ge all min kärlek! Och det gör jag just precis NU
Vanda
Jag beundrar
Min vän Ellinor. Hon är generös och osjälvisk på så många sätt, och det är som att jag påminns om det varje gång jag träffar henne. Hon sätter så ofta andra före sig själv. Hon lyckas säga precis rätt saker när man är ledsen och behöver henne. Klipsk, klok, rolig, chillar i rättan tider och presterar så bra när det verkligen gäller. Åh.
Fin, fin, fin tjej.
Nina
