The darling buds of May

Vänner! På ett litet fik i ett Göteborgskt gathörn köpte jag intet anandes en liten fruktjuice på glasflaska. Märket hette Sonda, serien hette "Smakens poesi" och juicen var av mango och morot.

 

 

Den var.

 

Så JÄVLA god.

 

Jag har inte kunnat sluta tänka på den sedan jag drack den. Här är några andra som bloggat om den. Men den verkar svår att få tag på. Få träffar på Google! Såatteh nu när jag varit så vänlig och tipsat er om denna fantastiska juice, skulle jag bli överlycklig om någon i hela vida världen kunde tipsa mig om var man kan få tag på den i Stockholm. I wish!

 

Trånande suckar från Vanda

Kom hem igen efter att ha varit borta i två veckor, och hitta tre vykort adresserade till dig på hallgolvet.

Detta, mina vänner, är min bästa paj. Mm. Vet inte riktigt var receptet kommer ifrån, eller jo, jag har väl tagit ett degrecept från nån hemsida och den pajfyllningsgrund som mina föräldrar kör på. Och sen blandat i saker som är goda. Och ja, jag vet att den inte är nyttig. Och inte billig. Men vafan. Vi kör.
Den är alldeles fantastisk för den innehåller liksom allt som är gott. Min bästa pesto, västerbottenost och soltorkade tomater. Mmmmm.



Till pajdegen behövs
2 1/2 dl mjöl
1 krm salt
125 g smör/margarin
2 msk kallt vatten


Till peston behövs
En halv burk soltorkade tomater
pinjenötter
vitlök
riven parmesanost
olivolja
peppar


Till pajens fyllning behövs
3 ägg
2 dl yoghurt
andra halvan av burken (skölj dem)
3 dl riven västerbottenost

Börja med att göra pajdeg.

Blanda de torra ingderienserna och skiva ner smöret. Nyp ihop och fyll på med vattet. Här någonstans brukar jag upptäcka att det nog står fel i receptet, för degen blir så himla kladdig. Men jag har inte försökt modellera om receptet än så jag brukar fylla på med lite mer mjöl. Gör det ni också. Sen ska degen vila i kylen i tjugo minuter.

Under tiden gör du pesto. Det receptet finns här. Gör som sagt bara på halva burken, spara resten till pajfyllningen sen. Och använd för guds skull inte mer än en halv eller en liten vitlöksklyfta.
Någonstans här är det även lämpligt att sätta på ugnen på 200°. Celsius. För när degen legat i kylen i tjugo minuter ska den tryckas ut i en pajform och förgräddas i 7-8 minuter.

Sen låter man den svalna lite, och sprider ut peston över botten.

Yes box, just så.

Blanda sen yoghurt, ägg, och, soltorkade tomater och peppar och häll i det i formen.


Sen ska pajen ligga i ugnen tills den är klar. Det tar ungefär fyrtio minuter men titta på pajen då och då. Medan du väntar på att den ska bli gyllene och lite fluffigare kan du slänga ihop en sallad. Paprika, tomat, sallat kan man till exempel blanda. En dijondressing funkar alldeles strålande till. Balsamvinäger, dijonsenap och olivolja. Eller ruccolasallad med körsbärstomater och balsamvinäger. Mm.


Ack, vilken syn för ögat!

Smaklig måltid!
Nina

Idag ska vi göra fruktsallad med granatäpple! Min pappa lärde sig receptet när han var i tunisien och hälsade på sin pappa 1983. (Farfar är, trots att man kanske skulle kunna misstänka det, inte alls tunisier, utan från halland som de flesta andra Bengtssons) Nå, i alla fall. Förutom granatäpple behöver du:

Bananer
Mandariner, satsumas eller liknande
Dadlar
Kniv och skärbräda. Annars blir det svårt.

Först delar du granatäpplet och pillar försiktigt ner kärnorna i en skål. Akta kläderna.


Sen skär du banan


Och satsumasklyftorna delar du i två


Blanda allt och kärna ur dadlarna, skär som bananen och blanda i även dem.

Klart!

Med önskan om en fantastisk salladsstund,
Nina

Kära vänner! Veckans tema på bloggen är "recept". Sedan en dryg vecka tillbaka befinner jag mig i en studentkorridor i Göteborg, lever livets glada dagar mä soon-to-be-kandidaten Kjellström, har bakat oändliga mängder bröd i korridorsköket och känt mig smug när trötta grannar stått och brett leverpastej på ledset roast'n'toast. Det har varit samma bröd varenda gång. Det är himla gott och saftigt, klarar sig bra att äta några dagar efter, och är säkert nyttigt! Jag hittade receptet hos Underbara Clara där jag även snodde bilden.

Hej hej!

Vi ber om ursäkt för senaste veckornas bloggande, resor hit och dit och en krävande skola har kommit i vägen. Men nu slänger jag upp ett söndagstips och så kan vi hoppas på lite mer bloggande nästa vecka!

Jag var, som ni kanske vet, i Paris förra veckan. Mitt tips till er idag är ett paristips, ett tips ni kan spara om ni åker till staden en gång!

På 37 Rue Bûcherie, väldigt nära Notre Dame, ligger en bokhandel. Den är tydligen fett känd, fast jag hade aldrig hört talas om den mer än att jag läst ett tips i en blogg. Och den är helt fantastisk. Tänk er Ollivanders trollstavsbutik, fast med böcker. Det är verkligen böcker från golv till tak, nya böcker, gamla böcker. Allt på engelska.


Ja, alltså. Är ni någon gång i Paris - gå dit!

Bisous,
Nina

Är temat "ideal" är det svårt att inte direkt tänka på skönhetsideal. Det är ett ämne som diskuteras och diskuteras och man kan ju tänka att det får vara nog, att vi redan pratat om det där. Men så länge det finns problem måste de tas upp, annars kommer de aldrig försvinna. Det vet man ju! Nina har redan skrivit om det förbannade size zero-idealet och problemen med ett extremt homogent utbud av mode- och skönhetsförebilder. Jag kommer in lite på samma spår här!

Hej hörrni!

Veckans tema är "ideal" och det är så spännande att jag nästan vill strunta i att kliva på parisplanet jag bokat plats på i mrogon, och stanna hemma och skriva i stället. Men det ska jag ju inte göra. Ser fram emot att läsa Vandas inlägg när jag kommer hem igen om en knapp vecka!

I kväll tänkte jag skriva lite om de skönhetsideal som råder i vårt samhälle, de som påverkar mig. Ni har hört talas om det förut va? Så mycket så ni nästan är trötta på debatten? Det slog mig förra veckan att det kanske är lönlöst att tänka, att försöka reda ut saker, för någon annan har redan gjort det, tänkt alla tankar. Och skönhetsidealsdebatten tar aldrig slut, gör mig alldeles matt, för jag har läst så mycket och inget ändras någonsin. Men trots det, kanske just därför, är det så viktigt att fortsätta prata. Innan en förändring skett är det nödvändigt.

Modevärlden kan inte undvikas i en diskussion om ideal. Klart man börjar tvivla på sig själv när det är spetiga femtonåringar som visar upp kläderna som vi ska köpa eller inspireras av. Och även om inte majoriteten av oss är omgivna av supermodeller så är idealen överallt och hela tiden.

Alla är inte insatta i modebranschen, den kan tyckas mycket långt bort. Men den syns ju överallt. I kassan på konsum till exempel. När man står i kön och slötittar på damtidningarna i tidningsstället. Att skriva om tidningar och reklam är ju även det en aning uttjatat, jag vet! Men så himla stor del av problemet med hur unga kvinnor ser på sina kroppar ligger ju just där. Damtidningarna ger sken av att vara på kvinnornas sida "älska dig själv"-reportagen avlöser ju varandra. Men lika stor del av innehållet i magasinen handlar om hur man på bästa sätt ska rasa i vikt.

Och de vet ju, de som jobbar med tidningarna, de vet ju precis. Deras kundkrets består ju inte av gravt överviktiga kvinnor. De som läser tidningarna är unga kvinnor, i blomman av sin ungdom tänkte jag skriva. Men med spänstigare kroppar än de någonsin kommer ha.

Och det är ju så otroligt sorgligt, att uppmuntran till självförakt kan sälja så bra.
Och den annan sak som är sorgligt är hur stor del umgänge tjejer emellan spelar i det här också. Den här "åh jag är så tjock"-jargongen som återfinns i allt för många unga tjejers umgängen. Problemet är att det här självkritiska förhållningssättet smittar, sprider sig till alla som inte är starka nog att blinka bort "borde jag också tänka så"-tanken. Och det är inte så himla många femtonåringar som som har den styrkan.

Nå, tillbaka till modevärlden, som ju faktiskt nog är grogrunden till det ovan. (Eller jag vill väl hävda att denna egentligen har djupare rötter, förslagsvis i en viss patriarkal struktur. Men jag tar inte det idag)
2010 gick en retrovåg genom modevärlden. Det resulterade en mer tillåtande kvinnosilhuett. Plötsligt fanns utrymme för en kurvigare modell (=storlek 38, 40, hej hopp) på catwalken. Amerikanska modellen Crystal Renn slog stenhårt med sin bok "Hungry: A Young Model's Story of Appetite, Ambition and the Ultimate Embrace of Curves" Det är en självbiografi där hon berättar om sin modellkarriär, hur hon blev castad som fjortonåring men var för tjock så hon gick ner alldeles för många storlekar och drack bara cola light. Tills hon en dag efter åtta timmar på gymmet insåg att så här kunde det ju inte fortgå. Så då blev hon plus size-modell i stället. En sann snyftarhitstoria, alltså. Och titeln är väl så amerikansk den kan bli.. Men den är bra, den har sina poänger.
I samma veva gjorde amerikanska V magazine ett "size issue" där fylliga modeller porträtterade på uppslagen. Det var mycket debatt och Karl Lagerfeldt slängde ur sig diverse ljuvliga kommetarer om kurviga kvinnors olämplighet i modevärlden.

Med hösten lade sig debatten, det var som om den aldrig blommat. det var en övergående trend, och Crystal Renn gick ner i vikt igen.

Det är viktigt att komma ihåg att alla är ett offer för den här strukturen, att alla är brickor i ett spel spelat av någon alldeles för långt bort. Renn fick enormt mycket skit när hon blev smalare, om det skrevs mycket om henne när hon släppte sin bok är det inget mot vad som skrevs sen, som fortfarande skrivs. Man kan inte bli arg för att folk är smala, man kan inte kalla henne hycklare för att hon råkar stämma in på idealet igen. Lika lite som man kan bli förbannad på folk bara för att de tjänar mycket pengar, kan man bli sur för att någon passar in i en mall man själv inte passar i. Men det är svårt, jag fattar. Renn blev något slags talesperson för unga tjejer som hade höfter och lår, och hon väckte en debatt som var väldigt viktig.

Och den debatten måste fortsätta. Att det kurvigare kvinnoidealet bara var en övergående trend i modevärlden visar kanske att det inte finns ett intresse för det, att modevärlden ska fortsätta vara en elitvärld, där endast de vackraste får plats. Och hur mycket fel jag än ser i att ha en bransch som bygger på att man ska se bra ut, så förstår jag tankesättet. Jag tycker inte att vem som helst ska kunna modella, För det handlar om lämplighet och talang som allt annat. MEN man måste ändra synen på vad skönhet är. Man måste bredda. Det funkar inte att dela upp modeller i straight size och plus size, det går inte att, som italienska vogue, ha tre avdelningar på sin hemsida - curvy, black och talent. Hur svårt vore det att kalla alla modeller?

Jag vet att det finns olika slags modeller just som det finns olika slags musik, jag vet att man måste dela upp musik i olika genres. Men det är skillnad på att dela upp musikvärlden i "rock, jazz och klassiskt" och modellbranschen i "svarta, kurviga och vanliga". För att modevärlden, liksom så många andra områden av världen, är består av en struktur där vita, smala står högst i rang. För att det inte gör något bättre, aldrig kommer bli en förändring, om man fortsätter göra skillnad på modeller och modeller. För att det är människor vi talar om, för att vi vill identifiera oss med dem. Och för att vi är våra kroppar på ett annat sätt än vi är våra talanger. De flesta av oss kan lyssna på Bach i en vecka utan att bryta ihop vid pianot när vi inte kan spela. Men när man ständigt matas med bilder på kvinnor hälften så smala som oss själva är det svårt att inte bita sig i läppen och inte se på magen med en bekymmersrynka när vi klär av oss om kvällarna.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv är ett offer för det här. Jag ser kritiskt på min kropp varje dag. Och det är så himla svårt att ta sig ur det, att lära sig tycka om sig själv är ett projekt. Men sanningen är ju den  att den enda man alltid har med sig är sig själv. Det funkar liksom inte att vara ovän med sin kropp. Var snäll mot den, träna lagom och bara för att du mår bra av det, inte för att du måste. Ät vad du vill äta. Och utan skuldkänslor, herregud. Inget blir ju bättre av det.

Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men nu ska jag inte skriva mer! Nu ska jag sova och åka till Paris.
Hoppas ni får en strålande vecka, för det ska jag ha!
Puss
Nina

Goddag! Söndagstipset uteblev pga slarv, ack och ve! Men nu kommer ett inspirerande måndagstips istället.

Det finns så himla många såna där små ordspråk om optimister och pessimister. Typ "Optimisten tror att vi lever i den bästa av världar. Pessimisten befarar att det är sant." och "Pessimisten ser ett problem i varje uppgift. Optimisten ser en uppgift i varje problem". Ni har säkert hört dem! Igår kom jag själv på en.

Livet går ju som bekant lite upp och lite ner. Ibland mår man bra och allt går som det ska och ibland händer något sorgligt och man är ledsen. Lätta och svåra perioder! Och så kom jag på att en optimist alltid klarar sig igenom de svåra perioderna med förtröstan, då de vet att de kommer belönas med en vacker och glad period efter det- men pessimisten snarare ser på de svåra perioderna som ett straff, som en bekräftelse på att livet är förjävligt egentligen som aldrig låter dem glädjas långa stunder i taget. Och inget av tankesätten är väl mer rätt än något annat, egentligen. Antingen är livet ett långt elände med några små ljusglimtar eller en solskenspromenad med några små svackor. Vi lever nog inte så himla olika liv egentligen. Det som gör skillnad är ju hur man ser på tillvaron.

Det vet ni ju redan! Det har ni fått höra sedan ni var små. Men med tanke på hur eländigt många mår känns det som att det inte kan upprepas nog ofta. Så, veckans tips är uttjatat i sin enkelhet:

Tänk positivt!

Kärlek från Vanda

När jag var fem-sex år hade jag återkommande mardrömmar. Vi bodde i en annan lägenhet i ett halvår och min mormor var döende. Allt var rörigt och på sexårs hade jag ont i magen.

Jag minns att jag försökte förklara mina drömmar för pappa, och att jag sa att "det går inte att beskriva dem". Och jag minns att jag tänkte att när jag blir äldre kommer jag säkert kunna sätta ord på dem. Men jag undrar om det går, ska se.

Drömmarna innehöll aldrig scenarion, och jag var alltid betraktare samtidigt som jag på ett vis var i dem. De var inte så mycket drömmar som det var en känsla som var i hela mig. Det kunde vara helt svart och jag kände hur jag ömsom var en liten prick i ett hörn av allt det svarta, ömsom en stor stor skepnad. Det var skrynkliga mönster och geometriska figurer. Så otroligt surrealistiskt. Det var som en stor öken fast slät, och långsamt, långsamt färdades ett finger, hm eller en fallisk form (hej freud) genom landskapet. Från sidan kom en hand in. Och det var svart och i mitten en prick, alldeles alldeles ensam i allt det svarta.
Det enda som helt tydligt var något var en natt när Kling och Klang var i drömmen, de sträcktes ut till oigenkännlighet för att sedan tryckas ihop och dras ut igen.

Det obehagliga med drömmarna var att de var just såhär, ohanterliga, omöjliga att få grepp om och att jag inte kunde förklara vad som hände. Och att känslan dröjde sig kvar. Jag tror bara jag drömde dem den hösten, men de återkom när jag hade feber flera år senare.

Och fortfarande, kan jag när jag ska sova, sluta ögonen och plötsligt vara den där pricken i ett ingenting igen. Men jag vet att jag bara behöver slå upp ögonen för att vara tillbaka här igen.

Alltså. Så himla obehagligt.
Nina

Här har vi sången jag för tillfället sjunger på mina sånglektioner. Lika fyllig röst som Lea Salonga har jag inte, men jag väger upp det med att nästan börja gråta i slutet.

Nå, det där med drömmar är lite klurigt. Drömmar är väl ofta det som ger oss drivkraft, som hjälper oss frampt, hjälper oss att prestera. För att man har förväntningar på något och vill att det ska gå igenom. Att drömma är viktigt, att tro på att man kan komma någon vart. Annars fastnar man väl och det är inge vidare. Men. Det gäller att hitta balansen och inte drömma för mycket. Det är så lätt att bygga upp en bild i huvudet, att "men såhär kommer det bli, se ut, vara" och så en dag slår det en att så kanske det inte alls blir. Verkligheten ser ju sällan ut som i ens huvud.

Så hur mycket vågar man då drömma? Ska man fortsätta bygga upp en drömframtid och drömscenarion i sitt huvud och sedan slås ner av den ibland så kalla verkligheten? Är det livet som är hårt eller drömmarna som är omöjliga? Alltså gränsen är väl ofta rätt hårfin.
Går man in med inställningen att allt kommer gå åt skogen har man redan förlorat. Man måste tro på att det löser sig, man måste tillåta sig att drömma.  Samtidigt måste man vara medveten om att de är just drömmar. Klart man ska sträva efter lycklig kärlek, ett lyckligt liv och ett lyckligt slut. Men man måste också vara medveten om att allt inte alltid går som man vill, så inte världen rasar när man inte får gifta sig med Justin Bieber.

Så, ja, balans. Kanske är det här självklart för alla, men livets bittra skola är fortfarande något jag inte är helt bekant med. Men jag jobbar på det. Det är bra att man har ett liv på sig, och att jag vet redan nu att det säkert kommer vara lika svårt om sjuttio år.

Nina

Hej vänner! Veckans tema är "drömmar".

 

Jag tycker det känns som det finns en utbredd känsla av att det är lite pinsamt att drömma. Lite naivt och sentimentalt att gå omkring och bära på en innerlig längtan. Som att det är överdrivet känslosamt. Som att det är meningen att man bara ska leva i stunden och vara spontan och häftig och inte förvänta sig så mycket av framtiden. Jag vet inte riktigt om jag bara inbillat mig det här, men det känns lite så, tycker jag. Och jag vet att jag tycker mina just framtidsdrömmar känns så himla privata, det känns utlämnande att prata om dem, jag blir ängslig för vad folk ska tycka om dem. Men ja, det handlar ju om mitt privatliv och är kanske inte så himla viktigt.

 

Vad jag däremot tycker känns himla dåligt är att det i och med detta blir lite pinsamt med politiskt engagemang. För det känns fånigt att hysa en genuin dröm om en bättre värld. Att vilja förändra. Det är tråkigt. Man måste drömma! Annars händer ju inget. Så tänker jag. Hur tänker ni?

 

Puss och suckar och trånande blickar från en drömmande Vanda

Pocket shop säljer just nu romantiska klassiker med fantastiska omslag, läs mer om det här. Som vi alla vet blir man lyckligare av att konsumera, så jag råder alla bittra och olyckliga människor och de lyckliga också att bege sig till närmsta butik och köpa en bok och förgylla sin bokhylla! Om inte för de fina omslagen så för det att sjunka ner i en annan värld för en stund.

Glad söndag!
Nina

 

Jag förstår inte.

 

När jag var yngre läste jag väldigt mycket, varje dag på fritids satt jag i läsrummet och läste, när jag var elva och inte gick på fritids längre läste jag varje rast, i mitt rum, på semestrar. Bokslukaråldern (som jag upplystes om bara förra året, tills dess hade jag trott att det bara var jag som hade ett sånt dille på böcker. Nå, kanske var jag ett extremfall.), den periodendrog verkligen ner mig i djupet av ord och berättelser och andra världar.

De böcker jag minns allra tydligast är Maria Gripes. Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, Skuggan över stenbänken-serien. Jag slukades upp och försvann in i dem, oförmögen att göra annat än att vända blad. Jag tror att anledningen till att de tilltalade mig så mycket är det mystiska och övernaturliga som är återkommande i hennes bäcker. Det är röster som spelas in på band fast bandspelaren stått i ett tyst rum, det är fotsteg i tomma lägenheter, böcker som ramlar ut ur bokhyllan, mystiska telefonsamtal, försvunna kvinnor och slott med hemligheter.

Jag är medveten om att den här bloggens läsare nog är snäppet äldre än elva år, men sätt Maria Gripes böcker i händerna på närmaste elvaåring. Om de inte gillat att läsa ännu kommer de väcka intresset. För de var så hemskt spännande, och fick mig att bara vilja läsa och lösa mysterierna.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om Paul Austers böcker. Jag vet att jag skrivit om honom tidigare, och visst finns saker jag är inte är helt förtjust i med hans böcker, men jag kommer inte ifrån det att jag i hans böcker finner just det som tilltalade mig så mycket med Maria Gripes böcker. Precis som i dem är de mystiska elementen återkommande i hans. Parallella världar, superinvecklade detektivmysterier, försvunna bästisar och inget är som man tror.

Så spring till biblioteket nu!
Puss,
Nina