The darling buds of May

Det här med att vara en del av en struktur. Ett större samband, en kultur, till exempel ett patriarkat. Hur hanterar man det egentligen? Jag vet inte om samhället varit mer eller mindre egocentrerat än det är idag, men jag upplever i alla fall att folk nu ofta har svårt att greppa att deras privata handlingar är del av någonting större. Att hur de beter reflekterar hela deras uppfostran och uppväxt och framför allt de val de gjort, samt att det i sin tur påverkar hur de tänker, hur andra tänker, hur folk kommer att tänka och vad som anses okej.

Jag vet inte om jag kan förklara precis hur jag menar, men jag känner att det finns en uppfattning hos många att de liksom står utanför systemet. Även om de inte trivs med kraven som ställs på dem pga deras kön, även om de vill förändra (eller snarare, att det ska förändras), även om de inte är sena att kalla sig feminist eller basha på patriarkatet, ser de sig själva som oförmögna att göra något. Att "systemet" är någon sorts naturkraft som funnits, finns och kommer finnas alldeles av sig själv. Som de inte har kraft eller ansvar att påverka. Som att det finns personer som påverkar det hela, men att de inte tillhör dem. Det fungerar inte så. Om man inte aktivt anstränger sig för att motverka samhällsordningen som den ser ut idag, har man tagit ställning - indirekt säger man att den duger som den är. Oavsett om det är för att man (felaktigt) inte tror sig själv kunna påverka någonting, för att man inte orkar eller för att man faktiskt är nöjd. Men allt man säger, allt man gör, är ett ställningstagande. På riktigt. För det sitter inte en enda storpatriark högst upp och bestämmer hur det ska vara. Det sitter inte någon och bestämmer att män vill ha sex hela tiden och inte fattar hur man tvättar, att kvinnor är nyckfulla och obalanserade och att Justin Bieber är dum i huvudet för att han är som en tjej.

Tänkte presentera lite statistik här, tagen från fliken "jämställdhetsstatistik" på scb.se. Den första är ett diagram över "Sammanräknad förvärvsinkomst för personer i åldern 20 år eller äldre efter ålder 2008"

Någonting jag tycker är intressant att diskutera är mäns förhållande till mansrollen. På vilket sätt deras könsidentitet står i relation till den gängse normen av vad som gör en man, och så vidare. Kanske är man hundra procent bekväm i sin mansroll, kanske är det något som skaver, kanske hatar man hela ettiketten eller så är man bara likgiltig. Är det svårt att identifiera sig som man idag? Det finns många sätt att vara man på. Men fortfarande går det inte att komma ifrån samhällets normer.

Egentligen vill jag göra ett större projekt om det här. Fråga mina manliga bekanta om hur de upplever sig själva och sin manlighet. Någonstans ska det ju börja. Jag frågade min vän André, 19 år: "Vilken egenskap, som anses traditionellt manlig, har du svårast att identifiera dig med?".




Han svarade: "Just det faktum att man ska låsa in sig själv, och inte visa känslor... Tror jag."

"Är det det?" svarade jag.

"Det faktumet att mannen bara ska vara hård, grym, vara någon försvarare som bara ska vara en mur. Jag är ingen mur. Så enkelt."

Jag ska göra mitt bästa att hinna fråga de andra männen i mitt liv. Jag ska hålla er uppdaterade! Puss, Vanda

Veckans tema är manlighet. Jag tycker att det är ett svårt tema att skriva om, eftersom jag aldrig riktigt kan veta hur det är att vara man, jag kan bara iaktta och gissa. Jag vet att en kan vara man på många sätt, precis som det inte bara finns ett sätt att vara kvinna. Att påstå något annat vore idioti.

Alltså detta är ju så obehagligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt så otroligt fascinerande.

För flera år sen var jag på resa med min kör. En kväll när vi hade fest satt vi och gick laget runt för att berätta något om oss själva. En av sopranerna berättade att hon och hennes vänner brukade exprimentera med häxkonst. De hade seanser och utförde olika... nu minns jag inte så noga, för det var länge sen. Men jag vet att böcker och eld var iblandade. Det är inte viktigt, det viktiga är hur det mottogs av vår stockholmska studentkör. Folk rynkade lite på pannan, någon frågade skämtsamt om de bryggde häxbrygder också och ingen tog henne på allvar. För vem skulle det? Häxkonster lixom. Haha.

Veckans tema är "det ockulta". Jag är egentligen inte helt säker på att jag vet exakt vad som räknas till det men jag vet att det är något jag inte riktigt vill befatta mig med. Jag har väldigt svårt för det där. Allt från tv-program som ”det okända” till yoga- och hälsokostkulturen. För jag tänker att när de som yogar yogat klart tar de på sig sin tovade mössa och åker hem till järna och har seanser och bygger drömfångare på sin spikmatta. Egentligen tror jag väl jag blandar ihop allt det där – häxkonster, satanism, astrologi och österländsk läkemedelstradition – till en enda klump. Flumklumpen. Det där oseriösa och löjliga som ingen med vett i skallen befattar sig med. Och jag förstår inte varifrån jag fått den här torra världsuppfattningen. Önskar jag sprang runt på ängar med blommor i håret, pratade med min döda mormor och kunde läsa i händer. Den här rädslan för vardagstristess skulle ju aldrig drabba mig, jag skulle vara alldeles för upptagen med att hela mina sjuka vänner.

Det tycks mig som om jag inte är den enda med den här inställningen, det verkar som att hela samhället avfärdar tro på och försök till kontakt med en annan värld än denna som trams. Att folk tycker att de som håller på med sånt är antingen svartklädda ungdomar som bygger ett pentagram av ljus på golvet och grejer, eller lågutbildad arbetarklass som ringer tarotlinjer när de inte stå under köksfläkten och röker med stringtrosorna på höften. Helt enkelt folk som är för dumma för att veta bättre. Antagligen är det härifrån min aversion kommer.

Men varför är det då inte konstigt att tro på en gud som åker ner till jorden i form av sin son, som går på vatten och helar sjuka? Varför har man respekt för en lagom troende medelklass som går i kyrkan på högtider, som står upp och sitter ner och stämmer in i bön med hundra andra? Som reser sig för att ta emot kropp och blod och guds välsignelse? Jag förstår såklart själv att det är en fråga om tradition, och att få saker varit så närvarande i vårt samhälle genom de senaste hundra åren som den kristna kyrkan. Men spåkonst är väl en uråldrig tradition om något. Så är det bara en fråga om tradition? Eller är det en fråga om samhällets syn på mognad? En fråga om klass?

Kanske, och det är väl därför även jag erkänner de stora världsreligionerna som något mer vettigt än andar och spådomar och magiska formler. Att en tro på en gud är okej för att det som lockar där är tron på det abstrakta. Att man inte ska kunna sätta ord på det. Att om det finns något större är det just det - större, bortom vårt förstånd, att försöka få kontakt med det är inte meningen. För att en annan värld är just en annan.

Så tänker jag i alla fall!

Humor är makt. Att få någon att skratta okontrollerat ger en mer uppskattning och bekräftelse än många komplimanger. Rolig är något man vill vara, och förmågan att få andra till skratt beundrar och värderar jag.

Och samtidigt är det ofta omgivningen som avgör vad som är roligt och inte. Att inte skratta när någon skämtar är som att ignorera den som pratar, och sällan känner man sig så dum som när det är dödstyst efter ett skämt. Att skämta utan att skämtet landar är tillintetgörande. En människa som vanligtvis är världens roligaste kan plötsligt slungas ned på marken med väldig kraft om hon hamnar i fel sammanhang, där ingen så mycket som drar på munnen.

Och på något vis leder det här mig till bitterheten över att samhället inte är jämställt, återigen. Tänkte skriva lite om det, återigen.

Jag känner många roliga killar, men jag känner minst lika många roliga tjejer. Det finns inga jag kan skämta så grovt med som vissa av mina tjejkompisar. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. Vi tar den plats som egentligen inte givits oss, och säger det som inte förväntas av oss. Och jag tror det är mer provocerande än om vi varit killar. Vissa tjejer blir obekväma av den spännvid våra skämt har. För att vi inte är riktigt som vi ska.
Men alltså trots mängden fantastiskt roliga kvinnor är det mest män på den svenska humorscenen idag. Kolla på parlamentet till exempel. Eller ”Roast på Berns”, eller Raw. Eller, ja, allt annat. Vad beror det här på? Är det verkligen så att jag missuppfattat, att det egentligen inte finns lika många roliga kvinnor som det finns män? Eller kan det vara så att män får större utrymme att vara roliga, och uppmuntras mer. Av en kvinna förväntas mycket, men rolig är inte något som alltid står på listan.

Även om könsrollerna ofta påverkar oss redan från dagis, så har småkillar och småtjejer lite samma utrymme att vara roliga, flamsa, för det hör till barndomen. Men sen händer något. Plötsligt skämtar man och märker att ingen skrattar längre, fastän en man skulle fått hela rummet att skratta om han sagt precis samma sak. En man med humor är en man med charm, är han rolig ökar det bara hans sex appeal. Men en kvinna som skämtar friskt… hennes humor läggs inte till hennes åtråvärda egenskaper på samma sätt, tjejen som inte bara skrattar uppskattande och bekräftande utan även skämtar tillbaka... Är på något vis något annat. Hm. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag vill kunna vara både och med min humor, jag vill att en kvinna med humor ska vara mer attraktivt än det är idag.

Och antalet synliga kvinnor på världens humorscener måste bli fler, roliga kvinnor är inte svåra att hitta. Man måste bara öppna ögonen lite.


Det är en av sakerna jag tänker på när jag tänker på humor och kvinnor. Men jag tänker även på hur man skämtar med och om kvinnor.

Senast jag flög var det en kvinna som var pilot, och min vän vände sig till mig och sa "Är det EN KVINNA som ska flyga oss? Hur ska det här gå?". Eftersom hon är kvinna själv tycker jag hon har full rätt att dra sådana skämt. Just för att det ligger en bitterhet i det, ett samförstånd kvinnor emellan, och just för det att det för inte så länge sen var något man kunde fråga sig helt allvarligt. Ja, just för att vi driver med det absurda sätt folk sett på oss. Men det är på något vis inte alls lika okej om en man säger det. När jag skämtar med en kille, eller säger att vet du det här var svårt, och får svaret ”det är nog för att du är kvinna” tar jag illa upp. Det är som att man plötsligt tas ned på jorden igen. Vi var inte på samma nivå, jag kommer alltid vara underlägsen.
Även om det bara är ett harmlöst skämt, så svider det.

Lika lite som jag skulle säga något ironiskt om att de i landet afrika bara spetsar missionärer eller att allt är bögarnas fel, till en färgad respektive en homosexuell, skulle jag inte som man säga sexistiska saker till en kvinna, hur lite det än må ligga i mitt uttalande, hur ironiskt det än vore. Just för att vita har förtryckt svarta, heterosexuella har förtryckt homosexuella och män har förtryckt kvinnor. Att de förtrycken fortfarande pågår på olika håll. Det gäller att veta sin spelplan.
Nu när jag skriver inser jag hur dumt det här ser ut, sitter jag verkligen och försvarar rätten att skämta rasistiskt och sexistiskt? Och kommer in på det här humordilemmat som ju finns. Finns en gräns för vad man får skoja om, och var dras i så fall den gränsen?
Man bör kanske inte dra sådana skämt över huvud taget. kanske befäster jag bara den struktur som funnits, kanske breddar jag bara de klyftor som är på väg att försvinna. Men samtidigt, samtidigt skapar humor distans. Och jag tror det kan komma något bra ur det, tycker att man ska tillåta sig att skämta gränslöst. Men. Har man den jargongen måste man ständigt vara medveten om hur det kan mottas, och ta hänsyn till det. Vad folk skämtar om bakom stängda dörrar kan man inte lägga sig i. Men är man inte säker på hur ett tveksamt skämt kan komma att tas emot låter man bli att säga det. I det ögonblick man som före detta förtryckare säger något nedvärderande till den som varit förtryckt, gör man en markering, även om man inte är medveten om det. Och man ska vara försiktig med det.

Ja alltså humor. Skulle kunna skriva en massa, men ett spretigt inlägg om lite allt möjligt är vad jag hinner idag.
Puss,
Nina

Är temat "ideal" är det svårt att inte direkt tänka på skönhetsideal. Det är ett ämne som diskuteras och diskuteras och man kan ju tänka att det får vara nog, att vi redan pratat om det där. Men så länge det finns problem måste de tas upp, annars kommer de aldrig försvinna. Det vet man ju! Nina har redan skrivit om det förbannade size zero-idealet och problemen med ett extremt homogent utbud av mode- och skönhetsförebilder. Jag kommer in lite på samma spår här!

Hej hörrni!

Veckans tema är "ideal" och det är så spännande att jag nästan vill strunta i att kliva på parisplanet jag bokat plats på i mrogon, och stanna hemma och skriva i stället. Men det ska jag ju inte göra. Ser fram emot att läsa Vandas inlägg när jag kommer hem igen om en knapp vecka!

I kväll tänkte jag skriva lite om de skönhetsideal som råder i vårt samhälle, de som påverkar mig. Ni har hört talas om det förut va? Så mycket så ni nästan är trötta på debatten? Det slog mig förra veckan att det kanske är lönlöst att tänka, att försöka reda ut saker, för någon annan har redan gjort det, tänkt alla tankar. Och skönhetsidealsdebatten tar aldrig slut, gör mig alldeles matt, för jag har läst så mycket och inget ändras någonsin. Men trots det, kanske just därför, är det så viktigt att fortsätta prata. Innan en förändring skett är det nödvändigt.

Modevärlden kan inte undvikas i en diskussion om ideal. Klart man börjar tvivla på sig själv när det är spetiga femtonåringar som visar upp kläderna som vi ska köpa eller inspireras av. Och även om inte majoriteten av oss är omgivna av supermodeller så är idealen överallt och hela tiden.

Alla är inte insatta i modebranschen, den kan tyckas mycket långt bort. Men den syns ju överallt. I kassan på konsum till exempel. När man står i kön och slötittar på damtidningarna i tidningsstället. Att skriva om tidningar och reklam är ju även det en aning uttjatat, jag vet! Men så himla stor del av problemet med hur unga kvinnor ser på sina kroppar ligger ju just där. Damtidningarna ger sken av att vara på kvinnornas sida "älska dig själv"-reportagen avlöser ju varandra. Men lika stor del av innehållet i magasinen handlar om hur man på bästa sätt ska rasa i vikt.

Och de vet ju, de som jobbar med tidningarna, de vet ju precis. Deras kundkrets består ju inte av gravt överviktiga kvinnor. De som läser tidningarna är unga kvinnor, i blomman av sin ungdom tänkte jag skriva. Men med spänstigare kroppar än de någonsin kommer ha.

Och det är ju så otroligt sorgligt, att uppmuntran till självförakt kan sälja så bra.
Och den annan sak som är sorgligt är hur stor del umgänge tjejer emellan spelar i det här också. Den här "åh jag är så tjock"-jargongen som återfinns i allt för många unga tjejers umgängen. Problemet är att det här självkritiska förhållningssättet smittar, sprider sig till alla som inte är starka nog att blinka bort "borde jag också tänka så"-tanken. Och det är inte så himla många femtonåringar som som har den styrkan.

Nå, tillbaka till modevärlden, som ju faktiskt nog är grogrunden till det ovan. (Eller jag vill väl hävda att denna egentligen har djupare rötter, förslagsvis i en viss patriarkal struktur. Men jag tar inte det idag)
2010 gick en retrovåg genom modevärlden. Det resulterade en mer tillåtande kvinnosilhuett. Plötsligt fanns utrymme för en kurvigare modell (=storlek 38, 40, hej hopp) på catwalken. Amerikanska modellen Crystal Renn slog stenhårt med sin bok "Hungry: A Young Model's Story of Appetite, Ambition and the Ultimate Embrace of Curves" Det är en självbiografi där hon berättar om sin modellkarriär, hur hon blev castad som fjortonåring men var för tjock så hon gick ner alldeles för många storlekar och drack bara cola light. Tills hon en dag efter åtta timmar på gymmet insåg att så här kunde det ju inte fortgå. Så då blev hon plus size-modell i stället. En sann snyftarhitstoria, alltså. Och titeln är väl så amerikansk den kan bli.. Men den är bra, den har sina poänger.
I samma veva gjorde amerikanska V magazine ett "size issue" där fylliga modeller porträtterade på uppslagen. Det var mycket debatt och Karl Lagerfeldt slängde ur sig diverse ljuvliga kommetarer om kurviga kvinnors olämplighet i modevärlden.

Med hösten lade sig debatten, det var som om den aldrig blommat. det var en övergående trend, och Crystal Renn gick ner i vikt igen.

Det är viktigt att komma ihåg att alla är ett offer för den här strukturen, att alla är brickor i ett spel spelat av någon alldeles för långt bort. Renn fick enormt mycket skit när hon blev smalare, om det skrevs mycket om henne när hon släppte sin bok är det inget mot vad som skrevs sen, som fortfarande skrivs. Man kan inte bli arg för att folk är smala, man kan inte kalla henne hycklare för att hon råkar stämma in på idealet igen. Lika lite som man kan bli förbannad på folk bara för att de tjänar mycket pengar, kan man bli sur för att någon passar in i en mall man själv inte passar i. Men det är svårt, jag fattar. Renn blev något slags talesperson för unga tjejer som hade höfter och lår, och hon väckte en debatt som var väldigt viktig.

Och den debatten måste fortsätta. Att det kurvigare kvinnoidealet bara var en övergående trend i modevärlden visar kanske att det inte finns ett intresse för det, att modevärlden ska fortsätta vara en elitvärld, där endast de vackraste får plats. Och hur mycket fel jag än ser i att ha en bransch som bygger på att man ska se bra ut, så förstår jag tankesättet. Jag tycker inte att vem som helst ska kunna modella, För det handlar om lämplighet och talang som allt annat. MEN man måste ändra synen på vad skönhet är. Man måste bredda. Det funkar inte att dela upp modeller i straight size och plus size, det går inte att, som italienska vogue, ha tre avdelningar på sin hemsida - curvy, black och talent. Hur svårt vore det att kalla alla modeller?

Jag vet att det finns olika slags modeller just som det finns olika slags musik, jag vet att man måste dela upp musik i olika genres. Men det är skillnad på att dela upp musikvärlden i "rock, jazz och klassiskt" och modellbranschen i "svarta, kurviga och vanliga". För att modevärlden, liksom så många andra områden av världen, är består av en struktur där vita, smala står högst i rang. För att det inte gör något bättre, aldrig kommer bli en förändring, om man fortsätter göra skillnad på modeller och modeller. För att det är människor vi talar om, för att vi vill identifiera oss med dem. Och för att vi är våra kroppar på ett annat sätt än vi är våra talanger. De flesta av oss kan lyssna på Bach i en vecka utan att bryta ihop vid pianot när vi inte kan spela. Men när man ständigt matas med bilder på kvinnor hälften så smala som oss själva är det svårt att inte bita sig i läppen och inte se på magen med en bekymmersrynka när vi klär av oss om kvällarna.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv är ett offer för det här. Jag ser kritiskt på min kropp varje dag. Och det är så himla svårt att ta sig ur det, att lära sig tycka om sig själv är ett projekt. Men sanningen är ju den  att den enda man alltid har med sig är sig själv. Det funkar liksom inte att vara ovän med sin kropp. Var snäll mot den, träna lagom och bara för att du mår bra av det, inte för att du måste. Ät vad du vill äta. Och utan skuldkänslor, herregud. Inget blir ju bättre av det.

Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men nu ska jag inte skriva mer! Nu ska jag sova och åka till Paris.
Hoppas ni får en strålande vecka, för det ska jag ha!
Puss
Nina

Jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, men nu ska jag gå till botten med det här. Eller, gräva djupare, åtminstone!

Om jag pratar om "dagens samhälle" har jag antagligen en väldigt snäv bild av vad det här samhället utgörs av. Jag tänker på västvärlden, Europa, Sverige, Stockholms innerstad. Min bild av hur "folk är" är säkert bara representativ för en försvinnande liten del av världens invånare. Men det finns ett samhälle som jag delar med många miljoner andra, som jag är obönhörligt och hejdlöst insnärjd i, som jag pressats in i under hela min uppväxt, som jag och antagligen alla andra som någonsin kommer läsa den här bloggen också är en del av. Konsumtionssamhället.

Det finns många olyckliga människor. Människor som vill vända sig om när väckarklockan ringer och aldrig vakna igen. Som harvar sig genom vardagen med ett ofantligt isande tomt mörker i bröstet. Människor som gråter över disken och inte vet vad de ska göra av sig. Människor som känner att de inte räcker till, inte duger, att deras liv är alldeles för tråkigt och att alla andra har det mycket roligare. Människor som bara längtar efter ett tecken på att deras existens är meningsfull.

De här människorna utgör en stor grupp. En målgrupp! En målgrupp för folk som säljer lycka. För det är de flesta stora kedjors affärsidé. De inbillar oss på alla sätt som de kan nå oss att de har lösningen för dig, att de har den där grejen som du kommer bli så himla glad åt att köpa! Jag vet inte hur många blogginlägg på hur många bloggar som helst jag läst, där någon glädjer sig över sin nya klänning eller över dvd-box eller vad det är som de har köpt. Ofta låter de på folk som att de hittat den perfekta grejen, precis vad de letat efter, nu när den hänger i garderoben/står på hyllan/är fin i köket går man liksom runt med en härlig känsla i magen. Materiell glädje! Men det är något krux med det där. För hur perfekt den där grejen man köpte än är, är det aldrig aldrig aldrig någon som nöjer sig med den. Man tänker inte "åh, jag har hittat den perfekta klänningen nu, vad skönt, då behöver jag aldrig köpa någon igen!". Kanske tänker man så först, säger det till och med, men vem säger det ens en månad efter att den där saker var ny?

Jag vet vad jag pratar om. Jag har 25 klänningar tror jag. Långa, korta, blommiga, rutiga, randiga, i bomull, trikå, rayon och tyll. Och visst har jag varit glad över varenda en, jag har speglat mig i skyltfönstren när jag gått ut, jag kan stå och titta på dem där de hänger i garderoben och bara beundra. Men har de gjort mig lycklig? Lyckligare än jag skulle varit utan dem? NEJ!

Man kan inte köpa sig lycklig på saker! Det finns forskning som visar att pengar gör oss lyckligare upp till den nivån att vi har tillräckligt för att klara oss genom vardagen utan några större problem. Sen tar det stopp! Man blir inte gladare av en tjugosjätte klänning! Men allt är så jävla uttänkt. Man har lärt sig att tänka, när man hittar en fin kofta som skulle passa perfekt till en ofärdig outfit: "åh, den här skulle passa perfekt till det där!". Som om det var skäl nog att köpa den! Att hitta någon fin pryl och tänka "åh, vilken fin!", som om det var skäl nog att köpa den! Och någonstans i vårt västerländska samvete ligger det en röst som säger att vi bara ska köpa saker som vi verkligen behöver. Så vi lär oss att säga till oss själva att "jag behöver ett par extra finskor".

Det är lögn! Det är ett sjukt symtom av en världsekonomi som bygger på oändlig tillväxt, där "tillväxt" betyder konsumtion, där välfärd kan mätas i bruttonationalprodukt, där man utnyttjar trasiga sönderstressade olyckliga människor och intalar dem att de inte behöver sätta sig ner och ta några djupa andetag, utan att de borde UNNA SIG någonting. Ett samhälle där begrepp som "tröstshoppa" och "impulsköpa" är delar av de allra flestas dagliga vokabulär.

Det här gör mig sjukt arg. Det finns ingenting som är hållbart med den här modellen. I en lönlös jakt på lycka som alltid tycks vara ett inköp bort konsumerar vi hejdlöst långt långt över jordens resurser. Det är så cyniskt och hopplöst och tragiskt och kontraproduktivt för jag tror det människan innerst inne vill över allt annat är att överleva. Men de begraver oss i så mycket annat vi ska vilja, först, att våra chanser att överleva länge, i så många generationer som möjligt, blir snävare och snävare. Åååh vad arg jag blir!

Men vänner, vrede är en okonstruktiv och farlig känsla. Den kan trasa sönder en inuti och göra så man inte kan tänka klart och agerar irrationellt. Jag försöker att inte vara arg. Men den ilskan vi känner är det vår förbannade plikt att göra till vår drivkraft. För det som är fantastiskt med ett problem är att det finns någonting att ta itu med! Ni sorgnsa människor som vill ha er mening, här har ni en gigantisk möjlighet att göra världen till en bättre plats för både er själva och alla andra. För i en värld där det finns kapitalism, konsumism och ohämmad egoism kan vi kontra med ekologiskt, hållbart tänk, generositet och medmänsklighet! Avgifta er från habegäret och ni ska se att ni genast känner er mer tillräckliga! Kärlek, medvetenhet och solidaritet kommer göra er lyckligare än den där roliga/fina/fräschare/praktiska prylen nånsin klarar av!

Hälsningar från en Vanda som lovar att göra sitt bästa för att göra vrede till inspiration <3

Ibland när jag jobbar ringer män och frågar vad jag har på mig för trosor. Om jag har en vass string eller om jag har stor fitta. Ibland ringer det män som undrar hur stora bröst jag har. Eller om jag vill komma till dem just nu för ett nummer, det är ju ändå nummerupplysningen.

I fredags natt när jag jobbade hade jag inga såna samtal, det närmaste var en man som ringde och pratade om hur snygg jag lät tills jag sa jag var arton år och att han var gammal nog att vara min pappa. Då skrattade han nervöst och gav mig goda råd i stället. "Alla tankar som inte får dig att må bra, strunta i dem. Tänk positivt och tänk på vad du vill". Nå.

Trots det kom jag hem så himla arg. Arg för att jag inte kan cykla hem från jungfrugatan utan att bli påmind om att jag är kvinna. För att man ständigt är sitt kön, sexualiseras, objektifieras och inte ses som jämlike. Fortfarande inte. Det kommer som en chock var gång. Det att jaha. Vi är inte jämlikar, jag som trodde det. Det att jaha. Du ser fortfarande på mig som en lägre stående varelse.

För att det får mig att låta som en manshatare. Jag hatar inte män. Jag älskar män. Men. Jag blir så arg och så ledsen. För min syn på män och manskulturen är allt för präglad av detta. För att de som tar plats är de som

som väntar på rödljus vid sergels torg 03:14, de har rutan nedvevad och jag står intill på min cykel. Vi pratar lite och jag tänker att stockholmsnatten är ofarlig, att människor ju är snälla mot varandra och jag tänker att det är ju bra och jag tänker igen lite på mannen som skulle ge mig goda råd och på en annan man som ringde och pratade länge om hur bra jag gjorde mitt jobb. Och jag tänker att vi kan inte annat än ta hand om varandra för vi är människor allihop. Och blödigare än så blir det inte, för det blir grönt ljus och jag reser mig att cykla iväg när en av killarna i bilen säger "tjejen, vänta förresten.

gillar du bäst att bli tagen framifrån eller bakifrån?"

Hej! Veckans tema är "saker som gör mig arg". När jag var yngre, allra mest mellan att jag var typ nio och tretton, var jag arg nästan hela tiden. Nu blir jag sällan mer än lite irriterad. Det är ganska skönt, för man slipper känna sig sådär outhärdligt frustrerad som man kan göra när man blir arg. Men det finns fortfarande en del saker som gör min så fruktansvärt provocerad. En av dem är den sjuka, sjuka dubbelmoral som råder kring sex i USA. Ett föregångsland på alla möjliga plan, vare sig vi vill eller ej. Men vafan.

I USA kan en film få trettonårsgräns eller högre, upp till sjuttonårsgräns, för att man i någon scen kan skymta ett par nakna kvinnobröst. Exempel: Lost in Translation. Den här sjuttonårsgränsen är samma åldersgräns som filmen The Passion of the Christ fick. Den beskriver Jesus sista tolv timmar i livet, med fokus på och väldigt grafiska skildringar av den tortyr och det våld han utsattes för. Det anses alltså lika skadligt för en tonåring att se ett par nipples som att se en man bli piskad, hånad och korsfäst.
I USA är det upp till skolorna att bestämma om man vill ha sexualundervisning. Det är då obligatoriskt att ta upp "abstinence" dvs avhållsamhet, som den enda 100% säkra metoden mot graviditet och könssjukdomar. Det är också tillåtet att erbjuda enbart "abstinence-only"-undervisning, dvs att hela sexualundervisningen i stort sett går ut på att säga åt eleverna att inte ha sex före äktenskapet.
I USA går oftast inte ens bebisar nakna på badstranden. Det är inte socialt accepterat. Även om det handlar om så små barn att de inte ens kan prata så kopplas nakenhet till sex och skam. Man är rädd för att lämna ut sitt lilla barn till omvärldens blickar. Det handlar inte om att man vill begränsa dem utan att skydda dem. Fint tänkt men...

...Samtidigt som USA måste vara ett av de länder i västvärlden som moraliserar mest kring sex, som fortfarande ser det som något heligt alternativt fult och skamligt, någonting man inte ska prata om, så måste det vara ett av de länder som i möjligaste mån tjoffar in sex överallt. Som hejdlöst bidrar till att sexualisera barn samtidigt som man tutar i dem att sex är fel.

Varifrån kommer de allra flesta "internationella" tv-program, musikvideor och hemsidor vi ser här i Sverige? USA. Varifrån kommer skönhetsidealen? USA. Hur ser vårt skönhetsideal ut? Man ska vara liten, smal och hårlös. En sexig kvinna är tunn med svallande lockar och len hy. Hon kan gärna fnissa lite och bita sig i fingrarna. Fan va sexigt! Åh, jag vet några fler som brukar vara tunna och hårlösa och bita sig i fingrarna och fnissa. De kallas åttaåringar. Tjoho!  Om man börjar titta på reklamaffischer och leta efter typiskt "barnsliga" attribut, poser och miner hos kvinnorna på bild blir man lite mörkrädd. Jag tycker inte det känns långsökt att ju mer den ideala vuxna kvinnan liknar ett barn, desto mer ökar sexualiseringen av just barn. En given konsekvens.

I USA hålls skönhetstävlingar för barn. De sminkas upp och stylas och lär sig trippa fram och vicka på rumpan och fladdra med ögonfransarna. Gigantiska leenden och utmanande poser. Vem är det som lär dem det här? Vilka är det som samtidigt är livrädda att en farlig farlig pedofil ska lägga vantarna på deras älskade lilla blomma? Vilka är det som, samtidigt som de lär sina femåringar hur de ska puta med rumpan för att flirta till sig juryns röster, lär dem att de måste spara sig till äktenskapet?

Vilka är det som gör småbarn till sexobjekt, och samtidigt är livrädda för att de på något sätt ska bli subjekt som tar egna initiativ?

Varför?

Jag blir arg. Så himla himla arg.

Vanda

Älskade vänner. Inget mer populärkulturellt trams! Idag ska vi prata om gråzonssex, en diskussion som kanske svalnat en smula sedan den blossade upp kring hela Julian Assange-affären häromsistens, men ett viktigt samtalsämne likväl.

När man pratar om "våldtäkt" får nog de flesta en ganska tydlig bild i huvudet av ett rätt fysiskt brutalt övergrepp. Ordet "våld" finns liksom med automatiskt. Verkligheten är givetvis inte lika svartvit. Var går egentligen gränsen mellan okej och inte okej sex? Hur ska man veta? Den frågeställningen har varit på tapeten och diskuterats mer eller mindre sansat. Det finns massor av exempel på luddiga gränser och otydliga överenskommelser. Får man väcka någon med oralsex? Har man sagt "ja" en gång, har man sagt ja för alla andra gånger också? Om man ändrar sig mitt i, hur ska den man har sex med fatta det? Måste man säga "nej"? Vad räknas som ett "nej"? Är avsaknaden av ett "ja" samma sak som ett "nej"? Om någonting känns okej en dag men inte en annan, hur ska den andra veta det?

Det känns som det finns en förutfattad mening om sex som krånglar till allting väldigt mycket. Och det är den om att allt som har med sex att göra ska vara helt spontant, outtalat och underförstått. Om det inte var så himla svårt för folk att fråga eller säga ifrån så fort det har hettat till lite skulle världen vara en bättre plats. Alla dessa "men hur ska man veta..." kan lösas med ett enkelt "jamen fråga!". Alla "hur ska man förmedla..." med ett "jamen säg det bara!". Men tydligen finns det hela tiden någonting som tar emot. Så pass att folk hellre riskerar att utsättas för/utsätta andra för övergrepp än pratar i intima situationer. Vad i... Det är ju absurt.

Självklart finns det problem med att folk går över även tydliga gränser, att man bryter tydliga överenskommelser. Det händer också. Men jag tror fortfarande att mycket elände och ångest kunde undvikas om människor inte var så himla rädda för att prata. Så är det!

Okejsex på er allihopa, önskar Vanda!

Kära läsare! Jag är ute och snurrar i världen och blogginläggen kommer visst lite i oordning. Kan börja med att säga att jag håller med om precis allt som Nina skrev i det förra inlägget. Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur det är att spara på sin kroppsbehåring.