The darling buds of May

Hej läsare! Idag är det söndag så jag ska ge er ett tips. Det är en alldeles fantastiskt fin söndag. Tänkte tipsa om kaffe på balkongen men det känns lite tunt, dessutom har ju inte alla en balkong. Men en sak som de allra flesta äger är ett bibliotekskort! Jag ska tipsa om en bok jag läser nu.


Det är en bok som många känner till tror jag, men jag vet inte hur många som läst den. Jag har just börjat! Det är Pappan och havet av Tove Jansson. Det är sensommar i mumindalen och muminpappan tar med familjen ut till en ö för de ska lämna mumindalen och börja om på nytt på en annan plats. Vad som händer sen vet jag inte för jag har bara hunnit till mitten av andra kapitlet.

Jag älskar hur Tove Jansson skriver. Inledningen liksom:
"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte vad han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller så höll någon annan på med det."

Åh läs den!
Puss från Nina

Hogwarts.nu. För sex år sedan lade en hemsida som hette så ned. Och i ett torg i Gamla Stan stod plötsligt 300 personer kring en fontän. I den stod jag och några till. Ärligt talat minns jag inte riktigt vad vi gjorde, men vi var där för att hoggy hade lagt ned och det var sista gången vi någonsin skulle vara på en hoggyträff. Alla ville vara med. Och allt som behövdes var att de var där, så var det kärlek i luften. Minns ni det?

 

Vet ni hur det känns när det är så mycket förväntan på en gång att luften känns elektrisk? Två gånger har jag varit med om det med så många personer att man nästan såg hur det sprakade. Sommaren 2007 kom den allra sista Harry Potter-boken ut. Klockan 01:00 i Stockholm öppnade dörrarna till SF-bokhandeln för de som ville ha den så fort så fort som möjligt. De hade stått i kö. De hade suttit och ätit och sovit i kö. Jag köade i sexton timmar. Långt ifrån först. Vi åt polkagrisar och diskuterade teorier och hälsade på gamla bekanta och kön ringlade sig till slut från bokhandeln längst Västerlånggatan ned till Mynttorget. Och Västerlånggatan blev Diagongränd i mörkret. Den sista halvtimmen stod vi upp. Den elektriciteten. Skälvningarna som gick igenom kön, som en lång och underlig varelse, varje gång klockslagen ropades ut av de som stod långt fram. Mitt i mörka julinatten släpptes de första in. Först att lägga händerna på Slutet. Och två ord spred sig genom ledet: "Dreaner gråter". Minns ni det?

 

Och en dag, för snart ett år sedan, var det strax midnatt. Några gamla goda vänner och några som just träffats och höll varandra i handen susade genom staden. Luften spann tyst och förnöjt av nervositet och förväntan. Mitt i staden utanför en biograf landade de. Röda sammetssäten fylldes och i takt med dem en stor salong av surr och kvitter, röster som sprack och vibrerade av spänning, och någonting obeskrivligt i luften. Så många hjärtan som slog i vild eller återhållen sinnesrörelse. Den där andra sommaren hade varit början på slutet. Det här var slutet på slutet. Och så, till sist, när ridån gått upp och det inte fanns någon återvändo, skrek de. I mörkret rann tårarna och alla var en enda, och vi visste att vi var med om samma sak en endaste första och sista gång. Minns ni det?

 

 

Om inte, så skulle du varit där. Puss, Vanda

På temat "du skulle ha varit där" kom jag att tänka på en tekniklektion jag hade i högstadiet. Det var elevens val, så det var lite blandat av elever och den sista lektionen. Vår lärare hade ett möte, och han tänkte att det bara var att låsa upp och släppa in oss, så skulle vi jobba bra tills han kom tillbaka, när det nu var. Ja det kunde man ju tro!

Karaktärerna i detta drama är:

Temat för veckan är "du skulle ha varit där". Ett mycket luddigt tema, känns som att det kan tolkas på en massa sätt! Kanske kan man dra ett skämt som du måste varit där för att fatta, kanske berätta om hur man blev ack så sviken av en vän eller om ett fett ögonblick.

För två veckor sen var jag i berlin och hälsade på min kompis Moa som bodde där med sin vän Nils. Det var nice för man kunde:

Dricka kaffe i linne


Dricka iste på en gräsmatta


Eller öl i en natt

Det var fett, du borde också ta paus från din vardag och resa bort lite.
Hejdå
Nina

Veckans tips är ett bloggtips. Hon kallar sig den rabaiata orakade flatfeministen fanny, men fullt så rabiat som titeln antyder är hon inte. Snarare är hon väldigt sansad och vettig och klok. Bloggar ofta och mycket om viktiga saker. Har inte så mycket mer att säga än LÄS!

Vanda

Det här med att vara en del av en struktur. Ett större samband, en kultur, till exempel ett patriarkat. Hur hanterar man det egentligen? Jag vet inte om samhället varit mer eller mindre egocentrerat än det är idag, men jag upplever i alla fall att folk nu ofta har svårt att greppa att deras privata handlingar är del av någonting större. Att hur de beter reflekterar hela deras uppfostran och uppväxt och framför allt de val de gjort, samt att det i sin tur påverkar hur de tänker, hur andra tänker, hur folk kommer att tänka och vad som anses okej.

Jag vet inte om jag kan förklara precis hur jag menar, men jag känner att det finns en uppfattning hos många att de liksom står utanför systemet. Även om de inte trivs med kraven som ställs på dem pga deras kön, även om de vill förändra (eller snarare, att det ska förändras), även om de inte är sena att kalla sig feminist eller basha på patriarkatet, ser de sig själva som oförmögna att göra något. Att "systemet" är någon sorts naturkraft som funnits, finns och kommer finnas alldeles av sig själv. Som de inte har kraft eller ansvar att påverka. Som att det finns personer som påverkar det hela, men att de inte tillhör dem. Det fungerar inte så. Om man inte aktivt anstränger sig för att motverka samhällsordningen som den ser ut idag, har man tagit ställning - indirekt säger man att den duger som den är. Oavsett om det är för att man (felaktigt) inte tror sig själv kunna påverka någonting, för att man inte orkar eller för att man faktiskt är nöjd. Men allt man säger, allt man gör, är ett ställningstagande. På riktigt. För det sitter inte en enda storpatriark högst upp och bestämmer hur det ska vara. Det sitter inte någon och bestämmer att män vill ha sex hela tiden och inte fattar hur man tvättar, att kvinnor är nyckfulla och obalanserade och att Justin Bieber är dum i huvudet för att han är som en tjej.

Tänkte presentera lite statistik här, tagen från fliken "jämställdhetsstatistik" på scb.se. Den första är ett diagram över "Sammanräknad förvärvsinkomst för personer i åldern 20 år eller äldre efter ålder 2008"

Hej läsare!