The darling buds of May

Hihi
Nina och Vanda

Veckans tips är ett bloggtips. http://www.postsecret.com/

Jag tycker det är lite svårt med outfits. Det känns krångligt på något sätt. Att komponera och matcha. Visst är det roligt när man lyckas, men jag är är så lat! Därför älskar jag klänningar. Poff, ett plagg, så har man sin outfit. Det bästa är på sommaren när man verkligen inte behöver ta på sig något annat. Hur som helst har jag nästan alltid klänning + enfärgade strumpbyxor + enfärgad kofta. Idag mä!

Veckans tema är "dagens outfit" och det finns förvånansvärt få platser i min lägenhet där det passar att ställa en kamera på självutlösare för att fotografera sig själv. Men i stegen till min säng går det så ni får en fett hemlig bild på mig i soffan!


Jag har på mig:

Superfin stråhatt med träpärlor runt kullen, från Hattbaren

Prickig kofta från Indiska

Brun klänning med en söt virkad kant i urringningen, från Gina Tricot. Men den är köpt för ett år sedan så den finns nog inte kvar.

Tjillevippen från Vanda

När jag gick i femman var vi lite av skolans bortglömda klass som mest skyfflades undan någonstans för att vi inte riktigt passade in i planeringen. Vi var bara elva elever, fick klagomål på vår "störst-på-skolan-attityd" och fick inte ha något eget klassrum. Vi hade lektioner i biblioteket, men vid tvåtiden blev det fritids där för de små barnen så då fick vi gå upp i något klassrum som hunnit bli tomt vid det laget. Kort sagt hade man en känsla av att lärarna hade någonting emot oss! Och vi fick allt svårare att ta dem på allvar. Ofta hade vi oövervakade lektioner. En dag insåg vi, att det i vårt lilla bibliotek fanns typ tio exemplar av en viss bok. Det tyckte vi var lite kul, eftersom det knappt fanns dubletter av någon annan. Det var den här:

 

 

 

 

 

 

Hej hörrni, nu kan jag nästan påstå att jag lever igen.

 

Religion är ett spännande tema. Ja såklart. Jag tänkte skriva lite om kristendom och kyrkan idag, något jag är väldigt kluven till. Kyrkan alltså, inte att skriva om det. Eller jo förresten, lite kanske.

 

Och liksom Vanda växte jag inte upp bland troende, men trots det kom jag på att jomen religion kanske tilltalar mig, och eftersom kristendomen låg närmast till hands började jag konfirmationsläsa (är det ens ett ord? jag vet inte). Nåväl. Det var otroligt givande, och de konfirmationsläsningarna gav stabilitet åt den trassliga fjortonåringen som jag faktiskt var. Inuti.

Som de flesta andra funderade jag såklart på det där med om det kanske finns en gud. Och något växte fram, just för att jag inte kunde tro att det här vi ser och känner är allt, jag kände att det måste finnas någon slags kraft som omsluter allt. Jag tyckte det ateistiska synsättet var så kliniskt, så svart på vitt. Och så var inte världen för mig.

 

Där har vi mig efter mitt dop, skulle jag tippa.

 

Men det där försvann med tiden, och nu kan jag sitta på en gudstjänst i min körkåpa och tänka att "tror alla de här människorna på vad prästen säger? Om jesus och han led på korset. Vilka idioter." Så kan jag tänka, och så tänker jag att jag har blivit en av dem med så kliniskt synsätt.

 

Men vad jag inser när jag skriver är att... Det inte är tron i sig som stör mig, jag inser att det där med en omslutande kraft nog inte har försvunnit. Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad jag tror, och när jag tänker på det blir det som när jag tänker på var rymden tar slut. Jag blir snurrig. På riktigt. det som stör mig är att tron ska bli något att ta på, att man måste göra det så tydligt att det där är gud, och det där är jesus. Att man måste konkretisera något av det mest abstrakta som finns.

Jag känner inte tillhörighet till någon religion längre, men jag känner att någon slags tro har jag, om jag gräver lite. Så kan man väl sammanfatta det.

 

Sen har vi ju det där med att jag jobbar i kyrkan. Det känns ju jättefel egentligen att jobba kvar där, på ett sätt. Och jag är på väg därifrån.  Men kungsholms kyrka, där jag ju jobbar, är så mycket mer än religion, för mig. Där är min barndom, där är min tonår och mitt nu. Det var kyrkans barntimmar som var lugnare, roligare och billigare än dagis. Konfirmation och ungdomsledarskap, nya relationer med människor jag inte kommit nära annars. Jag är ganska säker på att jag och Moa aldrig varit nära vänner idag, om det inte varit för att vi konfirmerats tillsammans. Och nu har jag min kör där. Jag kommer inte ifrån kungsholms kyrka - och jag vill inte komma ifrån den, även om jag vill sluta jobba där -  och jag tycker om den just för att jag har så många band till den, och så länge jag har något som håller mig där kommer jag stanna i närheten.

 

Och om vi snackar svenska kyrkan i allmänhet gör den ju en massa bra grejer ute i världen. Men trots det, och trots mina band till kyrkan, är det något jag... Det handlar om konkretiserandet tror jag. För religiös är jag inte, kristen - nej. Men troende.. jaa, kanske lite ändå.

 

Jag är uppväxt bland ateister. För mig är det självklara när det kommer till religion att ifrågasätta. Och jag blir lite ängslig om någon säger sig vara religiös, och undrar för mig själv om den är lite tokig. Ja, man kan tycka lite vad man vill om religion, att det är en opiat för folket, ett sätt att manipulera folk, ett stöd i vardagen... eller bara helt onödigt. Jag tillhör nog kategorin som inte känner något behov av en religion i mitt liv, jag ser inte riktigt poängen för jag tycker världen är väldigt fin och märkvärdig ändå! Men. Det är en tendens hos de flesta ateister som jag tycker är ganska osympatisk. Och det är att utgå från att alla som är religiösa är dumma i huvudet på något sätt.

Om man inte förstår hur någon kan känna ett behov av en religion har man dålig empati. Och om man inte förstår hur någon kan tro på någonting som strider mot allt förnuft så har man dålig fantasi. För det är det som verkar vara utgångspunkten, att man ser det fundamentalt ologiska i hela konceptet "Gud", och tänker att personen som ändå säger sig tro på någonting ditåt måste missat att det är fundamentalt ologiskt, trots att det är helt uppenbart, och alltså måste vara dum i huvudet. Tanken verkar alltså vara att den enda förklaringen till att någon tror på något så otroligt måste vara för att den inte fattat att det är omöjligt. Det tror inte jag! Jag tror inte att alla som är religiösa eller troende på något sätt är så korkade. Däremot är jag övertygad att man kan välja vad man vill tro på om man tycker det är trevligt. Människohjärnan är en lättmanipulerad maskin! Det testade jag i ett experiment när jag var yngre, det ska jag skriva om lite senare. Hur som helst tror jag att det i huvudsak handlar om att man vill tro på någonting bortom det materiella för att det känns bättre då. Varför är säkert olika. Man kanske har dödsångest och hoppas att det aldrig ska ta slut för en, eller så har man någon sorts kontrollbehov och vill att hela tillvaron ska ha en mening. Och om man vill tro någonting tillräckligt mycket så kan man det. Alltså, ibland tror jag ju till och med på saker som jag inte ens vill tro fast det strider mot allt förnuft! Typ "Det knakade. Det måste vara en MÖRDARE!!!". Desto lättare är det väl att tro på någonting man vill tro på fast det strider mot allt förnuft. Typ att man kommer till Pepperland när man dör och kan lukta på blommor i all evinnerlighet.

Sen fattar jag ju givetvis att det finns en massa annat som kan vara dumt med religion. Som att det kan vara ett verktyg för att manipulera stora massor och så vidare. Men det kan man prata om någon annan gång!

Regn pregn från Vanda

Kära vänner! Veckans tips kan rädda ert liv en vacker dag! Jag antar att de flesta av er vet ungefär hur man utför den berömda heimlichmanövern. Om någon har satt något i halsen och håller på att kvävas, lägger man armarna kring individen och trycker till så att det flyger ut. Kruxet med detta är ju att det bygger på att man är i någons sällskap om man råkar illa ut. Men misströsta icke! Man kan nämligen utföra en heimlichmanöver på sig själv.

Det regnade och sen slutade det regna och vi skuttade hem. Mamma hade gjort jordärtskockssoppa och bakat bröd med vallmo på toppen.

Glad broccoli. Nu död.

När man kommer från skolan halv åtta för man har repat hela eftermiddagen och fram tills sju och sen cyklat hem.. Då är man trött. Jättetrött. Då är det bra att äta. Så det har jag just gjort. Det här var min mat:

Bönor, tomat. Potatis. Broccoli. Ostsås. Ett skärpt öga anar även en sesamnugget i hörnet. När jag var liten brukade jag låtsas att sesamnuggets var fisk. Nåväl. Dagens middag gör sig inte bra på bild, men den gjorde gott i min mage.

Fast man kommer hem när alla redan ätit kan man få sällskap i köket av sin mamma. Det är hennes fötter som sticker upp bakom bordet.
Barfota var även jag.

Och till efterrätt drack jag tranbärssaft.

Och det var allt för idag. Inom en snar framtid får ni se en annan middag, tjoho.
Puss och kram och sånt där.
Nina

Hej bloggen! Idag är det söndag och jag ska alltså dela med mig av ett tips. Veckans tips är något så ljuvligt som ett recept på pesto av soltorkade tomater. Mm.

Nu ska jag berätta hur ni gör!

Det här behöver ni:

Soltorkade tomater
Parmesanost
Pinjenötter
Vitlök
Olivolja
Peppar


Bunke och stavmixer. Eller man kan använda matberedare i stället om man vill.


Om man har kläder man är lite rädd om, till exempel en kjol med fiskar på, kan det vara bra att ta på sig ett förkläde.


Tvätta händerna och torka såklart.


Pressa vitlök och riv ost. Jag tog två klyftor vitlök, jag gillar vitlök. Kanske räcker det med en. Jag vet inte. Riv kanske 50 gram parmesanost.


Lägg i tomaterna i bunken, låt oljan rinna av lite från dem först. Och lägg i lite pinjenötter, vitlöken, osten och lite olivolja. Och peppar också.


Mixa.


Klart!

Om man vill ha den till pasta kan man göra på två sätt, antingen blanda ner den i den nykokta pastan (då är det bra att ha lite vatten i peston), eller så kan göra den mer som en sås. Hacka en gul lök och stek i lite olja, när löken är lite genomskinlig sådär har man i peston tillsammans med matgrädde. Då spär man ju ut den så man kan nog peppra lite till. Eller salta. Eller båda.

Annars kan man äta den på macka. Eller med sked.

Det var allt! Perfekt söndagsmiddag, jag lovar!
Nina

När jag valde att läsa naturvetenskap på gymnasiet hade jag storslagna planer. Det var inte bara det att jag skulle bli klimatforskare och fysiker och forska om fusionskraft och rädda världen. Nej jag hade en tanke om att jag, när mina vänner lämnat naturvetenskapen bakom sig, skulle vara ensam om att fördjupa mig i universums mysterier. Jag skulle vara den som visste hur allt hängde ihop, den som satt på alla svaren. Jag skulle förbluffa och imponera med min kunskap om hur världen fungerar! Folk skulle lyssna förundrat när jag avslöjade alla häpnadsväckande mekanismer som ligger bakom vardagliga fenomen.

man vaknar en morgon och det är bara sol på hela benen och täcket har man sparkat av sig och sen går man ut utan strumpbyxor för det går ju plötsligt och man cyklar barbent till skolan och sitter på en gräsmatta och äter glass och tänker att vad underbart att våren är här. men så. blir det kallt igen och allt är bara grått grått grått och man kan inte göra annat än att ta på sig kappan igen och trösta sig med att det blir bra igen sen. bara vänta lite till.

I backen ner längs hantverkargatan ligger en liten vintageklädesbutik. Hon som äger affären är en kvinnaa som är dubbelt så gammal som mig kanske. I vilket fall dubbelt så bitter och tio gånger så otrevlig. Av den senare anledningen brukar jag undvika butiken. Men en dag för inte så jättelänge sen gick jag dit i alla fall. Det var en onsdag och solen sken och jag var inte i skolan. Jag hade på mig min favoritklänning och skulle fika med min pappa. Nåväl. Jag öppnade dörren. Jag klev in. Vad gjorde jag sen, jo just det. Jag gick rakt fram tre steg ungefär för butiken är pytteliten. Sen kom jag till en liten trappa. Gick upp två steg för den var liten. Och så var jag i rummet där det finns klänningar. Mycket var fult och allt var för dyrt. Men ni vet ju att det ibland är värt det. Om man hittar något man känner att man inte kan gå därifrån utan. Den här dagen var det just så. Jag föll vid första anblicken.

Tillåt mig introducera något som ska komma att bli en härlig söndagstradition: Veckans tips!

Den här veckan är det ett boktips. Det är absolut ingen okänd eller ovanlig bok, tvärtom, men högst läsvärd! Jag rekommenderar härmed Det andra könet av Simone de Beauvoir. Det är ingen lätt läsning, utgåvan jag lånat är 881 sidor lång. Författarinnan går igenom kvinnans situation minutiöst ifrån grunden och hänvisar till mängder av inflytelserika författare och forskare. Grundtesen är då att kvinnan ständigt betraktas i jämförelse med mannen, därav titeln. Han ses som det ursprungliga och hon som det avvikande. Allt står i boken! En del av innehållet kan kännas lite daterat. Vi har inte så mycket uttråkade societetsdamer, hemmafruar och flickor som får mens innan de vet vad det är nuförtiden. Men stora delar av innehållet känns nästan beklämmande aktuellt! Vad jag förstått underlättar det lite om man är insatt i existensialismen. Det är mycket prat om trancendens och immanens. Men även om man bara förstår hälften av allt som står får man ändå i sig 440,5 sidor upplysning så det är läsvärt ändå! Jag lärde mig väldigt mycket av att läsa den. Den rekommenderas.

Hälsningar Vanda