The darling buds of May

Jag minns lite grann av när jag var riktigt liten och fortfarande sov i spjälsäng. En händelse minns jag särskilt väl. På något sätt hade jag kommit över en handfull kritor och stod upp i sängen och ritade ett konstverk på väggen. Det var till min mamma och bror vill jag minnas. Brunt och rött på tapeten. Sedan kom de in och såg allt men jag möttes inte alls av glada miner! Jag blev förvirrad. Men konstverket finns kvar än i våra dagar, så nog blev de lite glada ändå. De var nog för blygsamma för att visa det helt enkelt.

När jag blev större flyttade jag tvärs över rummet till undervåningen av våningssängen. Min storebror sov ovanpå. Jag hade ju både botten, tre väggar och ett tak, så det kändes lite som ett eget litet rum. Just där var det en blommig tapet och så hade jag en nattlampa med bilar, nallar och klossar på. På väggen satt det ett julkort med en musmamma och ett musbarn, ett stort vykort på ångbåten Mariefred och någon adventskalender från Bamse. I fotändan, på kortsidan av byrån som stod precis intill sängen, satt en affisch från Pettson och Findus med ett recept på pannkakstårta. En gång läste jag alla Pelle Svanslös-böckerna i rad, de stod i en stor trave på golvet nedanför sängen. Det tog bara ett par tre dagar!

Och jag minns precis hur det kändes vid läggdags, om vintern när det var alldeles mörkt utanför fönstret och vinden släpade regn och trädgrenar mot rutan. När man var alldeles nybadad och omstoppad i det lilla boet. Det var det bästa. Det var det allra bästa.

Glad fredag nymössade studenter och andra! Som ni nog förstått är veckans tema "Barndomsminnen", och vi är fortfarande i samma vecka och det är alltså dags för ännu något på samma tema!
Jag (Nina) tänkte återknyta lite till mitt förra inlägg, eller till bilden snarare.

När jag var barn spelade min morfar ofta dragspel. Han satt i hammocken i trädgården och spelade och sjöng medan jag och Klara satt bredvid och torkade efter badet i mormor och morfars simbassäng. Frottén i badrocken skavde lite mot den blöta huden först, men tyget mjuknade efter ett tag. Och håret torkade.
Ibland sjöng min morfar om en tupp och en höna som gick på vägen och plockade grönt gräs. Men så kom höken och tog lilla hönan, och tuppen han grät. Och tuppen han grät.
Och sen dog mormor.

När jag var barn. Då ska ni veta, brukade jag faktiskt vara på landsbygden lite om somrarna, tro det eller ej. Hade man bott i stockholms innerstad hela sitt liv var det jättespännande. Det grönaste jag visst var liksom rålambshovsparken och växthuset på vår balkong.



Vi bytte hem med några vänner för en vecka, kanske mer. De fick vår lägenhet och vi deras röda hus med vita knutar. Det fanns en lada och ett hönshus och får som var döpta efter medlemmarna i kungafamiljen. Sen dog Silvia och blev fårskinnsfäll. Men det var senare.

Det jag minns starkast från de här somrarna var inte hur vi matade fåren, inte solljuset som gjorde trägolven varma mot bara fötter och lukten i farstun i huset. Det är inte vävstolen på övervåningen eller hur jag var livrädd att min mamma skulle släppa taget om mitt huvud när hon sköljde ur pinguschampot ur mitt hår när jag badade. Det är inte hur min lillasyster drog katten i svansen så han rev henne jättemycket. Det är inte heller tvålsamlingen som fanns i en glasburk i badrummet. Nej, det är detta.

Det är tidig tidig morgon och bara jag och min pappa är vakna. Vi sitter på en kulle i trädgården och dricker läsk. Jag skulle kunna skriva att jag minns hur gräset var vått av dagg under våra fötter, och hur morgonsolens första strålar letade sig in i nacken. Men det minns jag ju inte. Jag minns hallonsoda. Och att det bara var han och jag i hela världen, och min hand kunde bara omsluta två av hans fingrar när vi promenerade tillbaka till huset.

Vanda är min vän med längst och rödast hår. Hon kan konsten att skriva, den kvinnan. Och jag sitter med ett leende på läpparna efter att just ha läst inlägget härunder. Mycket smickrad.
Nå, Vanda.

Jag tänker på Vanda och jag tänker på vita sockor i kinaskor, lukten av hår som just hennats, äppelmuffins med kanel och ett par stora gråblå ögon som lyssnar uppmärksamt.. tänkte jag skriva. Fast det vet jag ju att man inte lyssnar med ögonen. Men det känns så med Vanda. Det märks att hon lyssnar, tar in.

Som ni nog just läst, så har vi känt varandra länge. Det är väldigt länge om man bara är precis mellan arton och nitton år. Och.. den tiden vi känt varandra är just den där turbulenta tiden som kallas tonår. När vi först träffades var vi blyga elvaåringar med lite för långa armar för vi hade inte vuxit i dem än. Under tiden som gått sedan dess har vi varit både röriga och jobbiga, inte minst mot varandra tror jag. Men det är väl så det blir. Efter ett tag landade vi båda två, och det där stormiga lade sig. Precis som det ska vara.

Vanda är en människa jag alltid hittar tillbaka till, hon finns där och det är så okomplicerat. Det är ett umgänge som flyter på utan att man måste anstränga sig, och det är väldigt skönt. Det är nog just för att hon är så.. okomplicerad är kanske fel ord, för komplicerade är alla människor på sitt sätt. Men hon känns rak och ärlig. Och det är väldigt bra.


Här har vi henne. Bilden har jag snott.

Jag måste erkänna att det har känts lite pirrigt att starta en blogg med henne, just för att hon, som jag skrev, är otroligt duktig på att skriva, och jag beundrar henne för det. Och jag vet att jag inte kommer leva upp till den kvaliteten. Men jag inser att det gör ingenting, för Vanda är inte bara skicklig på att skriva, utan också väldigt ödmjuk. Och det är egenskap att vara rädd om, och stolt över.

Det känns himla bra att det är just med henne jag delar en blogg, och det ska bli väldigt spännande att se hur det artar sig.

Puss på er
Nina

Vi är två om den här bloggen. Den ena är jag, den andra är Nina. Vi har känt varandra i sisådär sju och ett halvt år. Jag har svårt att beskriva henne utan att börja prata om hur hon ser ut. Jag vill alltid använda storslagna ord när jag ska beskriva hennes utseende, jag tycker hon är tjusig, stilig, ståtlig, vacker, nobel! Så kan jag sitta och babbla för någon som inte ens känner henne om hennes tidlösa elegans. (Fast ibland är hon bara söt som en liten marsipangris).

Hursomhelst tycker jag om att träffa Nina för att hon känns skarp. Det ordet beskriver henne bra. Jag föreställer mig hennes hjärna som en massa välsmorda kugghjul. Hon har blick för saker och ting! En god iakttagelse- och fattningsförmåga. Det känns som alla tankar och allt prat blir effektivt och givande i hennes sällskap. Och även om jag tror hon grubblar för mycket ibland tycker jag hon verkar ha bra koll på sig själv. En redig kvinna. Jag tror hon kommer klara sig bra genom livet och göra världen till en bättre plats. Så är det!

Det ska bli ytterst spännande att dela en blogg med henne. Jag är hemskt nyfiken på hur det ska bli!



Hon har en bedårande balkong också. Kanske ska se till att jag hamnar på testamentet. Och en bedårande svanklänning! Hohihohiho <3

Högaktningsfullt, Vanda

Detta är vår blogg!