Loretta Lux
En av mina favoritfotografer kallar sig Loretta Lux. Hon tar underliga, arrangerade barnporträtt som hon sedan redigerar väldigt omsorgsfullt, men ytterst hemlighetsfullt, tills de inte liknar någonting annat jag sett. Själv vägrar hon berätta vad det är hon gör, så man kan bara gissa. Hennes fotografier ser ofta ut som målningar, i hela kompositonen och i strukturen. Väldigt snyggt och fascinerande. Och någonting lite lite obehagligt över alltsammans. Det är så väldigt stelt och pastelligt och inte alls på riktigt fast det är det. (Det finns flera mycket bättre och mer talande recensioner och intervjuer på hemsidan, defintivt läsvärt)
Loretta Lux själv har sagt att hon inte gör porträtt. Avsikten med bilderna är inte att fånga de barnen som står modell, så mycket som att fånga någon sorts idé av barnet som metafor för ett förlorat paradis. Eller någonting ditåt. Jag vet inte om jag egentligen tycker bilderna är vackra, men det är svårt att inte förlora sig i dem när man ser dem. Hon hade en utställning på Kulturhuset år 2009, som jag var på. Jag ångrar att jag inte köpte affischen därifrån. Men läs om henne! Hon verkar minst lika fascinerande och svårgripbar som hennes konst. Allt detta har hon valt själv. Hon tycks som en sådan person som vet precis vad hon gör men håller sina syften för sig själv. Otroligt spännande, hur som helst. Klicka på länken däruppe och läs lite!
Vanda
två grejer jag gillade när jag var ett sånt där. barn.
Ika Nord. Hon är cool men nu tycker jag hon är lite obehaglig. Men jag vill minnas att jag diggade henne!
Anders och Putte. Låtarna med tillhörande videos var alldeles fantastiska. Hittade bara denna på youtube och kvaliteten på videon är ju som den är. Men kvaliteten på låten! För att inte tala om dessa:
Ack ja, jag vill bestämt hävda att det var bättre förr.
Trevlig helg!
NinaBarndomen och ilskan mot vuxenvärlden
Nu ska jag skriva om barndomen. En tid romantiserad av många. Inte av mig. Jag ska förklara hur.
Fram till att jag var sisådär sex år var livet perfekt. Ett starkt ord såklart, men jag minns den tiden med massor av kärlek, tillvaron var harmonisk och jag var ett lyckligt och kreativt barn!
Glad unge.
På sexårs hade vi ett supermysigt klassrum på gatuplanet, det hade stora fönster som vette ut mot gatan och kallades "Kojan". Där lekte vi och sjöng sånger och lyssnade på Bröderna Lejonhjärta och Nils Karlsson-Pyssling på kassettband eller CD, vilket det nu var, och hela världen var rolig och fin. Så har jag ett tydligt minne av hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet och skulle börja ettan. Glad i hågen, redo för ett nytt läsår, steg jag in i det älskade klassrummet. De hade ställt stora bokhyllor framför fönstren. Bara åsynen av denna obevekliga blockad förtog hela glädjen på ett ögonblick. Det flimrade lysrör i taket. Och där slutar det jag tänker på som min lyckliga barndom.
Jag har självklart glada minnen från följande år! Julaftnar, lov hos mormor och morfar, lekar och världar på sovrumsmattan, soliga somrar. Men från den dagen minns jag vardagen som ett grått harvande utan slut. Jag hatade att vara barn och gå i skolan, jag kände mig som en sämre sorts människa, som något sorts nödvändigt ont, någonting helt utan rättigheter. Jag avskydde att vara sådär maktlös och utlämnad och att aldrig bli respekterad. Hela den där känslan fick jag egentligen av personalen på skolan. Det fanns många regler som tycktes sakna grund eller syfte som inte fick ifrågasättas. Jag blev ett argt barn.
Arg unge.
Fram till att jag var sisådär sex år var livet perfekt. Ett starkt ord såklart, men jag minns den tiden med massor av kärlek, tillvaron var harmonisk och jag var ett lyckligt och kreativt barn!
Glad unge.
På sexårs hade vi ett supermysigt klassrum på gatuplanet, det hade stora fönster som vette ut mot gatan och kallades "Kojan". Där lekte vi och sjöng sånger och lyssnade på Bröderna Lejonhjärta och Nils Karlsson-Pyssling på kassettband eller CD, vilket det nu var, och hela världen var rolig och fin. Så har jag ett tydligt minne av hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet och skulle börja ettan. Glad i hågen, redo för ett nytt läsår, steg jag in i det älskade klassrummet. De hade ställt stora bokhyllor framför fönstren. Bara åsynen av denna obevekliga blockad förtog hela glädjen på ett ögonblick. Det flimrade lysrör i taket. Och där slutar det jag tänker på som min lyckliga barndom.
Jag har självklart glada minnen från följande år! Julaftnar, lov hos mormor och morfar, lekar och världar på sovrumsmattan, soliga somrar. Men från den dagen minns jag vardagen som ett grått harvande utan slut. Jag hatade att vara barn och gå i skolan, jag kände mig som en sämre sorts människa, som något sorts nödvändigt ont, någonting helt utan rättigheter. Jag avskydde att vara sådär maktlös och utlämnad och att aldrig bli respekterad. Hela den där känslan fick jag egentligen av personalen på skolan. Det fanns många regler som tycktes sakna grund eller syfte som inte fick ifrågasättas. Jag blev ett argt barn.
Arg unge.
Jag krånglade och protesterade. Kanske var inte allt jag ifrågasatte egentligen fel eller ogenomtänkt, men jag vägrade hunsas omkring och bli bestämd över utan att åtminstone få veta varför. Jag hade de som hade makt över mig, hatade underlägsenheten så bittert att det känns lite jobbigt att tänka på det. (Notera att det inte var mina föräldrar som den där ilskan riktades mot, de har gett mig en bra uppfostran, en som passade mig. Det har aldrig känts som att de försökt härska över mig, något som jag däremot upplevde att lärarna på skolan var ute efter.)
Lärarna på skolan var dåliga på att bemöta min ilska, de blev förvånansvärt provocerade och ofta arga på mig som respons. Jag hade många regelrätta bråk med mina lärare. De förstod nog aldrig varför jag var så arg. De sade ofta att jag verkade "ifrågasätta bara för ifrågasättandets skull". Det förolämpade mig. Som om jag inte alls hade något syfte med den kritik som sprungit ur allt detta hat och behov att slå mig ri från min undertryckta roll. Sen var det anske inte alltid själva reglerna jag protesterade mot, även om de oftast tycktes mig godtyckliga och poänglösa, utan den självklarhet med vilken de ansåg sig ha rätten att kontrollera mig. Vi saknade nog förståelse för varandra. De tyckte jag ifrågasatte bara för att ifrågasätta, och jag tyckte de bestämde bara för att bestämma. Jag såg det som nog sågs av dem som en desperat kamp för min egen frihet.
Mina jämnåriga förstod nog inte heller min enorma ilska, de kände sig inte lika förödmjukade som jag av alla bestämmelser. Själv kunde jag inte begripa den där totala oförståelsen för mitt hat från alla vuxna, jag trodde alla barn kände som jag och kunde inte förstå hur de så totalt kunnat glömma bort sin egen barndom.
Arga ord från Vanda, 11 år.
Lärarna på skolan var dåliga på att bemöta min ilska, de blev förvånansvärt provocerade och ofta arga på mig som respons. Jag hade många regelrätta bråk med mina lärare. De förstod nog aldrig varför jag var så arg. De sade ofta att jag verkade "ifrågasätta bara för ifrågasättandets skull". Det förolämpade mig. Som om jag inte alls hade något syfte med den kritik som sprungit ur allt detta hat och behov att slå mig ri från min undertryckta roll. Sen var det anske inte alltid själva reglerna jag protesterade mot, även om de oftast tycktes mig godtyckliga och poänglösa, utan den självklarhet med vilken de ansåg sig ha rätten att kontrollera mig. Vi saknade nog förståelse för varandra. De tyckte jag ifrågasatte bara för att ifrågasätta, och jag tyckte de bestämde bara för att bestämma. Jag såg det som nog sågs av dem som en desperat kamp för min egen frihet.
Mina jämnåriga förstod nog inte heller min enorma ilska, de kände sig inte lika förödmjukade som jag av alla bestämmelser. Själv kunde jag inte begripa den där totala oförståelsen för mitt hat från alla vuxna, jag trodde alla barn kände som jag och kunde inte förstå hur de så totalt kunnat glömma bort sin egen barndom.
Arga ord från Vanda, 11 år.
Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig glömma bort hur det var, så att jag som vuxen skulle kunna visa tillbörlig respekt och förståelse för barn. Nu har jag förstått att inte alla barn tänker som jag gjorde, men jag har inte glömt. Har man hatat någonting så mycket så glömmer man det nog aldrig. Jag ska komma ihåg att man inte ska behandla någon som att den vore mindre värd bara för att man levt längre. För det var så jag tolkade de vuxnas beteende då jag var barn. Att man bara kan bestämma över någon på det där sättet om man anser sig vara mer värd. Det ska jag komma ihåg. Och om jag träffar ett barn som är lika till synes obegripligt aggressivt som jag var, har jag i alla fall en teori om vad det kan bero på.
Förlåt för långt inlägg från Vanda
Förlåt för långt inlägg från Vanda
Nu gör jag det officiellt
Hej vänner! Det här med att bläddra i gamla dagböcker är bland det bästa jag vet. Och precis som Nina tänkte jag att jag nog skulle hitta några glödheta anteckningar från en tid av dolda känslor.
Egentligen har jag inte haft så många hemliga förälskelser. Kär har jag varit många gånger på alla möjliga nivåer men min "person of interest" har oftast varit medveten om saken. Men en gång, vet ni. I slutet av femman och början av sexan. Då gick jag och trånade efter en alldeles särskild kille med lockigt hår och ett stort skratt. Kanske förstod han det, vad vet jag, men jag berättade det aldrig för någon. Jag var elva år då. Så jag tänkte att jag lika gärna kan göra det officiellt. Nu outar jag min hemliga förälskelse från förr!
Han hette Martin och gick i min klass. Såhär börjar det visst, enligt min dagbok:
"23/5 - 2004 Söndag
FAN! HELVETE!
Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej NEEEEEJ! Dumma VANDA Dum Dum Dum Helvete. Jag måste vara dum i foten. Bäng i näsan. Sjuk i håret. Fläng i hakan. Hurrrrr... DET ÄR INTE SANT Jag befarar att jag har... AAARGH!
- Blivit kär.
ÅÅÅHH! Varför just jag? Jag orkar inte. Inte igen. I Martin. Tror jag. Heck rumpa stjärt bak ända arsle röv fjärtområde! Jag orkar inte vara FÖRÄLSKAD!
Åtminstone inte i obesvarad kärlek. Om han gillar mig heter jag Tjottarumpa i en vecka! RRRRGGGHHSCH!"
...
Liten Vanda. Stora känslor. Ja vänner, det fanns en tid då jag var väldigt bitter på kärleken. Det var när jag var elva tolv nånting. Det var då! Jag hade inte en så positiv inställning till det här med att vara kär i Martin från första början, som ni kanske märker. Men jag tyckte väldigt mycket om honom! Han var rolig och söt och lyssnade på cool musik och hade Pippi-tröja på sig utan att skämmas. Men jag hade nog mindre höga tankar om mig själv. Därav frustrationen. Min inställning:
"25/5 - 2004 Tisdag
Jag hatar det här. Vem har sagt att det ska vara underbart att vara kär? Jag hatar det. Man blir väl inte glad? Jag får väl tro att han inte är förälskad i mig, få det bekräftat, grina, vara lessen hela sommaren, vara sur på honom, vara generad varje gång jag träffar honom efter sommaren och komma över det.
Oj vad underbart då."
(Hörni, jag har en annan syn på kärleken nuförti'n. Så oroa er inte)
Men såhär var det då:
Vet du vad, Vanda 11 år?
Du kommer bli kär och glad! Flera gånger till och med!
Du kommer fnissa och känna hjärtslag i öronen och gråta av glädje och prata hemlisar med pojkar som är tillräckligt små för att vara den lilla skeden. Så är det. Puss
Hälsar Vanda, 19 år
Vet du vad, Vanda 11 år?
Du kommer bli kär och glad! Flera gånger till och med!
Du kommer fnissa och känna hjärtslag i öronen och gråta av glädje och prata hemlisar med pojkar som är tillräckligt små för att vara den lilla skeden. Så är det. Puss
Hälsar Vanda, 19 år
men jag måste berätta en sak som jag såg, när jag drömde en natt när jag satt och sov
När jag var fem-sex år hade jag återkommande mardrömmar. Vi bodde i en annan lägenhet i ett halvår och min mormor var döende. Allt var rörigt och på sexårs hade jag ont i magen.
Jag minns att jag försökte förklara mina drömmar för pappa, och att jag sa att "det går inte att beskriva dem". Och jag minns att jag tänkte att när jag blir äldre kommer jag säkert kunna sätta ord på dem. Men jag undrar om det går, ska se.
Drömmarna innehöll aldrig scenarion, och jag var alltid betraktare samtidigt som jag på ett vis var i dem. De var inte så mycket drömmar som det var en känsla som var i hela mig. Det kunde vara helt svart och jag kände hur jag ömsom var en liten prick i ett hörn av allt det svarta, ömsom en stor stor skepnad. Det var skrynkliga mönster och geometriska figurer. Så otroligt surrealistiskt. Det var som en stor öken fast slät, och långsamt, långsamt färdades ett finger, hm eller en fallisk form (hej freud) genom landskapet. Från sidan kom en hand in. Och det var svart och i mitten en prick, alldeles alldeles ensam i allt det svarta.
Det enda som helt tydligt var något var en natt när Kling och Klang var i drömmen, de sträcktes ut till oigenkännlighet för att sedan tryckas ihop och dras ut igen.
Det obehagliga med drömmarna var att de var just såhär, ohanterliga, omöjliga att få grepp om och att jag inte kunde förklara vad som hände. Och att känslan dröjde sig kvar. Jag tror bara jag drömde dem den hösten, men de återkom när jag hade feber flera år senare.
Och fortfarande, kan jag när jag ska sova, sluta ögonen och plötsligt vara den där pricken i ett ingenting igen. Men jag vet att jag bara behöver slå upp ögonen för att vara tillbaka här igen.
Alltså. Så himla obehagligt.
Nina
Jag minns att jag försökte förklara mina drömmar för pappa, och att jag sa att "det går inte att beskriva dem". Och jag minns att jag tänkte att när jag blir äldre kommer jag säkert kunna sätta ord på dem. Men jag undrar om det går, ska se.
Drömmarna innehöll aldrig scenarion, och jag var alltid betraktare samtidigt som jag på ett vis var i dem. De var inte så mycket drömmar som det var en känsla som var i hela mig. Det kunde vara helt svart och jag kände hur jag ömsom var en liten prick i ett hörn av allt det svarta, ömsom en stor stor skepnad. Det var skrynkliga mönster och geometriska figurer. Så otroligt surrealistiskt. Det var som en stor öken fast slät, och långsamt, långsamt färdades ett finger, hm eller en fallisk form (hej freud) genom landskapet. Från sidan kom en hand in. Och det var svart och i mitten en prick, alldeles alldeles ensam i allt det svarta.
Det enda som helt tydligt var något var en natt när Kling och Klang var i drömmen, de sträcktes ut till oigenkännlighet för att sedan tryckas ihop och dras ut igen.
Det obehagliga med drömmarna var att de var just såhär, ohanterliga, omöjliga att få grepp om och att jag inte kunde förklara vad som hände. Och att känslan dröjde sig kvar. Jag tror bara jag drömde dem den hösten, men de återkom när jag hade feber flera år senare.
Och fortfarande, kan jag när jag ska sova, sluta ögonen och plötsligt vara den där pricken i ett ingenting igen. Men jag vet att jag bara behöver slå upp ögonen för att vara tillbaka här igen.
Alltså. Så himla obehagligt.
Nina
Sängkrönika
Jag minns lite grann av när jag var riktigt liten och fortfarande sov i spjälsäng. En händelse minns jag särskilt väl. På något sätt hade jag kommit över en handfull kritor och stod upp i sängen och ritade ett konstverk på väggen. Det var till min mamma och bror vill jag minnas. Brunt och rött på tapeten. Sedan kom de in och såg allt men jag möttes inte alls av glada miner! Jag blev förvirrad. Men konstverket finns kvar än i våra dagar, så nog blev de lite glada ändå. De var nog för blygsamma för att visa det helt enkelt.
När jag blev större flyttade jag tvärs över rummet till undervåningen av våningssängen. Min storebror sov ovanpå. Jag hade ju både botten, tre väggar och ett tak, så det kändes lite som ett eget litet rum. Just där var det en blommig tapet och så hade jag en nattlampa med bilar, nallar och klossar på. På väggen satt det ett julkort med en musmamma och ett musbarn, ett stort vykort på ångbåten Mariefred och någon adventskalender från Bamse. I fotändan, på kortsidan av byrån som stod precis intill sängen, satt en affisch från Pettson och Findus med ett recept på pannkakstårta. En gång läste jag alla Pelle Svanslös-böckerna i rad, de stod i en stor trave på golvet nedanför sängen. Det tog bara ett par tre dagar!
Och jag minns precis hur det kändes vid läggdags, om vintern när det var alldeles mörkt utanför fönstret och vinden släpade regn och trädgrenar mot rutan. När man var alldeles nybadad och omstoppad i det lilla boet. Det var det bästa. Det var det allra bästa.
Hälsningar Vanda
Tuppen och hönan.
Glad fredag nymössade studenter och andra! Som ni nog förstått är veckans tema "Barndomsminnen", och vi är fortfarande i samma vecka och det är alltså dags för ännu något på samma tema!
Jag (Nina) tänkte återknyta lite till mitt förra inlägg, eller till bilden snarare.
När jag var barn spelade min morfar ofta dragspel. Han satt i hammocken i trädgården och spelade och sjöng medan jag och Klara satt bredvid och torkade efter badet i mormor och morfars simbassäng. Frottén i badrocken skavde lite mot den blöta huden först, men tyget mjuknade efter ett tag. Och håret torkade.
Ibland sjöng min morfar om en tupp och en höna som gick på vägen och plockade grönt gräs. Men så kom höken och tog lilla hönan, och tuppen han grät. Och tuppen han grät.
Och sen dog mormor.
Jag (Nina) tänkte återknyta lite till mitt förra inlägg, eller till bilden snarare.
När jag var barn spelade min morfar ofta dragspel. Han satt i hammocken i trädgården och spelade och sjöng medan jag och Klara satt bredvid och torkade efter badet i mormor och morfars simbassäng. Frottén i badrocken skavde lite mot den blöta huden först, men tyget mjuknade efter ett tag. Och håret torkade.
Ibland sjöng min morfar om en tupp och en höna som gick på vägen och plockade grönt gräs. Men så kom höken och tog lilla hönan, och tuppen han grät. Och tuppen han grät.
Och sen dog mormor.
Lännen
Klänning som mamma sytt till mig.
Jag hade många klänningar som mamma sytt. Av någon anledning minns jag den här bäst. Jag tror jag tyckte bäst om den. När man tar i den är den mjuk och tunn fast den är sydd i rejäl bomull, för att den har använts flitigt. När jag åt tappade jag smulor och gryn eller köttbulle i fickan. Det var oundvikligt men de kunde gott sparas där för senare bruk!
Ibland saknar jag bomullsklänningar som mamma sytt med två knappar i nacken.
En morgon för länge sedan
När jag var barn. Då ska ni veta, brukade jag faktiskt vara på landsbygden lite om somrarna, tro det eller ej. Hade man bott i stockholms innerstad hela sitt liv var det jättespännande. Det grönaste jag visst var liksom rålambshovsparken och växthuset på vår balkong.
Vi bytte hem med några vänner för en vecka, kanske mer. De fick vår lägenhet och vi deras röda hus med vita knutar. Det fanns en lada och ett hönshus och får som var döpta efter medlemmarna i kungafamiljen. Sen dog Silvia och blev fårskinnsfäll. Men det var senare.
Det jag minns starkast från de här somrarna var inte hur vi matade fåren, inte solljuset som gjorde trägolven varma mot bara fötter och lukten i farstun i huset. Det är inte vävstolen på övervåningen eller hur jag var livrädd att min mamma skulle släppa taget om mitt huvud när hon sköljde ur pinguschampot ur mitt hår när jag badade. Det är inte hur min lillasyster drog katten i svansen så han rev henne jättemycket. Det är inte heller tvålsamlingen som fanns i en glasburk i badrummet. Nej, det är detta.
Det är tidig tidig morgon och bara jag och min pappa är vakna. Vi sitter på en kulle i trädgården och dricker läsk. Jag skulle kunna skriva att jag minns hur gräset var vått av dagg under våra fötter, och hur morgonsolens första strålar letade sig in i nacken. Men det minns jag ju inte. Jag minns hallonsoda. Och att det bara var han och jag i hela världen, och min hand kunde bara omsluta två av hans fingrar när vi promenerade tillbaka till huset.
Vi bytte hem med några vänner för en vecka, kanske mer. De fick vår lägenhet och vi deras röda hus med vita knutar. Det fanns en lada och ett hönshus och får som var döpta efter medlemmarna i kungafamiljen. Sen dog Silvia och blev fårskinnsfäll. Men det var senare.
Det jag minns starkast från de här somrarna var inte hur vi matade fåren, inte solljuset som gjorde trägolven varma mot bara fötter och lukten i farstun i huset. Det är inte vävstolen på övervåningen eller hur jag var livrädd att min mamma skulle släppa taget om mitt huvud när hon sköljde ur pinguschampot ur mitt hår när jag badade. Det är inte hur min lillasyster drog katten i svansen så han rev henne jättemycket. Det är inte heller tvålsamlingen som fanns i en glasburk i badrummet. Nej, det är detta.
Det är tidig tidig morgon och bara jag och min pappa är vakna. Vi sitter på en kulle i trädgården och dricker läsk. Jag skulle kunna skriva att jag minns hur gräset var vått av dagg under våra fötter, och hur morgonsolens första strålar letade sig in i nacken. Men det minns jag ju inte. Jag minns hallonsoda. Och att det bara var han och jag i hela världen, och min hand kunde bara omsluta två av hans fingrar när vi promenerade tillbaka till huset.
