Öppet brev till Tuve Skånberg (KD) och Gunilla Herlitz på DN
Jag har läst din blogg och krönikor, och skulle bara vilja fråga dig några enkla frågor. De första kan handla om identitet. Jag undrar en sak.
Jag inbillar mig att det kanske inte skulle göra så mycket. Om det kändes konstigt att bli gravid skulle du ju kunna låta bli, och då är väl den detaljen att det i teorin vore möjligt, inte så störande. Det borde inte påverka din självbild så radikalt. Eller?
Vi kan tänka ännu längre. Om det var så att det INTE var det enda sättet. Om det var så att du kanske kunde, med medicinsk hjälp, låta någon annan bära ditt barn. Med hjälp av donator och provrörsbefruktning så kunde kanske din fru bli gravid istället, och ni skulle få ett barn tillsammans. Ponera att detta var medicinskt möjligt.
Tänk dig då att någon skulle säga "App app app, Tuve Skånberg! Så lätt går det inte". Tänk dig att någon du inte känner tillsammans med en massa andra människor du aldrig träffat kom överens och sa "Nej det skulle bli för konstigt. Du går ingenstans förrän vi har sett till att du inte på något sätt kan få ett biologiskt barn". Tänk dig att innan du är fri att leva ditt liv som du vill, måste du bevisa att du inte kan få ett barn. Du måste be dem att ta ifrån dig det enda för att du ska få gå ut på gatan och kanske känna att du får vara dig själv.
Du måste be dem att sterilisera dig, så att de sedan kan säga "Men det var ett val DU gjorde"
Vad skulle du tycka om det?
Undrar Vanda
Adjö
Heteros på Pride
Varför skulle de det? Visst ser Prideparaden utifrån ut som en härlig karneval och folkfest med färgglada ballonger och människor som dansar och pussas. Klart man tittar på det och tänker "ååh jag vill också vara med". Men när anledningen till att alla är så glada är för att de tillhör en minoritet som dagligen förföljs, diskrimineras och trakasseras men FÖR EN GÅNGS SKULL är i majoritet i ett sammanhang där de kan vara sig själva utan att få ohanterbart mycket skit... känns det ganska ofräscht att som en del av den förtryckande majoriteten vilja "få vara med". Ha kul tillsammans med de som till vardags osynliggörs och trycks undan för att ge din livsstil det utrymme den behöver för att kunna vara en i stort sett oifrågasatt norm. Visst, i egenskap av extremtpriviligieradperson kanske det känns hemskt orättvist att det finns en liten liten tårtsmula av världen där man inte är välkommen, men SUCK IT UP och ta det som en vuxen för det är fan inte synd om dig. (Hör ni det, SDU?!)
Hälsar en vit ciskvinna som tror prideparaden klarar sig rätt bra utan mig. Puss, Vanda
Sleepover
Aah madrasser på golvet och hundra täcken. Nästan varendaste helg hos någon kompis. Jag borde bli bättre på det där. Vilken kväll som helst blir ju bättre om den inte slutar med "och sen drog vi hem". Därför ska jag säga tusen tack till finaste Ebba som fyllde år häromveckan, övertalade oss att sova över och bjöd på pannkaksfrukost på morgonen. Vet ni vad det var? Det var fett mysigt.
Tresked och gryniga tänder från Vanda
hallonsmoothie
Ett paket frysta hallon
Sleepy baby bunny
På riktigt!
Den är magisk
Ridå.
Vanda
Damn gurl
Richard Ayoade
Marilyn Monroe
George Harrison
Joan Baez
Tim Curry (som frank n. furter)
Adele.
snyggingar
Manskroppen
Jag var på en födelsedagsfest i helgen där det diskuterades huruvida manskroppar överhuvudtaget är estetiskt tilltalande, och om hur ofta man talar om kvinnokroppar på ett sådär romantiserande vis. Vackra midjor och höftens linjer och välvda bröst som sakta häver sig osv osv. Manskroppen hade särskilt männen i sällskapet svårt att se någon skönhet i. Jag tänkte inte så mycket på det då.
Men senare, då tänkte jag på nyckelben som slingrar sig ner mot ett slätt bröst, lockar som faller ned i pannan, på fräknar som utspillda smultron i nacken, på nakna ryggar och skuldror som rör sig hos någon som håller på med något annat, ryggradens grunda dike längst med dem, på fingrar som rör sig koncentrerat när man pysslar med något, tunna handleder och snygga ben i välsittande byxor. Och åh mina vänner, då tänkte jag att visst fan är manskroppar vackra. Damnit om jag inte är glad och tacksam som får titta på dem.
Mmmmmm prrr från Vanda
hejdåtipset
Veckans tips är ett tips om en plats på en blogg. Känner du att det här med ett tema i veckan och en rödhårig fin bloggkollega låter som något du vill vara med om är det din lucky day!!!1
I augusti flyttar jag från stockholm. Jag tar tåget till hälsingland och bollnäs folkhögskola. Med mig tar jag min fantastiska sångröst och en jädra folkispepp. I stockholm lämnar jag inte bara alla mina hearties utan även denna bebis.
Framtiden ter sig lite oviss för bloggi. Jag tvivlar inte en sekund på att Vanda klarar att fortsätta den själv om hon vill, men jag tror det vore lite roligare om hon hade sällskap.
Om du är intresserad av att ta min plats här får du gärna prata med oss eller skicka ett mail till [email protected]. Om du vill får du bifoga/länka något du skrivit så vi vet hur väl du sätter ihop ord till en mening. Våga! Vi vill ha dig!
Puss Nina
Tage Danielsson
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla –ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den”
Det finns inte så mycket att tillägga. Nu ska jag bara gråta en skvätt för att jag aldrig kommer träffa honom. Men har jag tur träffar jag någon annan rödhårig pojke som kan säga kloka saker till mig om medmänsklighet. Kanske
Vanda
hej pappa
Pappa vet du att du alltid varit en av mina stora förebilder.
Det finns så himla mycket jag kunde skriva om dig. Hur du är bra på så många saker, hur jag alltid tyckt att det är så himla coolt. För att du lagat mina kläder och bakar surdegsbaguetter, för att du kan alla trädsorter och kan göra möbler av dem. Möbler med leopardhuvuden och tassar.
Kanske kan man undra om jag aldrig klippt navelsträngen, eller hur man säger. Men så är det givetvis inte, ofta önskar jag att du kunde se det som jag ser, förstå min frustration över hur samhället ser ut i stället för att känna dig påhoppad. Men det är inte det det här inlägget handlar om.
Det handlar om hur himla bra jag tycker du är. För du lär mig allt du kan och jag vill lära mig allt du kan. För att du förstår hur jag tänker och hjälper mig att tänka när det behövs. Du har alltid hjälpt mig att reda ut problem, oavsett om det handlat om algebra eller relationer.
En hemskt sorgligt sak som jag plötsligt upptäckte en dag är att jag har tur som har två föräldrar som funnits där lika mycket. Att det visst inte är så vanligt. Att de flesta av mina vänner har en nära relation med bara en förälder, och det är deras mamma. Att världen är full av pappor som flyttar och skaffar en ny familj, eller som kanske inte flyttar men inte är där ändå. Som kanske låter bli att gratulera sitt barn på tjugoårsdagen.
(Så pappa, när du frågar mig varför den eller den kompisen inte umgås så mycket med sin pappa så är det kanske så att det inte är vännen som är orsaken.)
Men det är ju inte bara som förälder du är närvarande, du är närvarande i allt! För att du alltid tar dig tid. För att du är medveten och vaken och för att du ser. Det är en beundransvärd egenskap.
Framför allt beundrar jag hur du inte tveklöst tar mitt parti när jag är i en konflikt, utan i stället får mig att förstå hur den andra människan tänker. Hur du om och om igen upprepar att "man måste vara generös mot människor". Det är fantastiskt.
Puss från Nina
Inspiration
1. Sven Nordquist
2. Tove Jansson
Och 3. Per Åhlin.
Det känns som det är lite samma sak som jag gillar hos alla tre. Det är fantasifullt och allt har vackra former, det är som en verklighet som är lite finare och mer spännande än den man är van vid. Per Åhlins figurer försvinner i sina stora kläder, Tove Janssons bland slingrande växter och Sven Nordquists bland prylar och krokiga möbler. Jag brukar tänka att det enda jag vill åstadkomma med mina bilder är att man ska titta på dem och tänka "Där vill jag vara!", och jag inser att det är precis det man gör med mina tre husgudar. Där är man liten och världen är vacker och det känns som alla är lite friare och har det bättre än man själv. Så kan man drömma sig dit en stund och tänka på att somna i en säng långt inne i ett pryttligt hus medan regnet slår på taket.
En dag ska jag också. Vanda
älskade nour
bokstav för bokstav
Ljuvlig
Ljuger inte
Intelligent
Nobelpristagare to be
Otrolig
Ritar fint
Kvicktänkt
Alldeles underbar
Regnskydd för själen
Ljushuvud
Allas dröm
Nummerupplysare
Darling
E inte dum
Rolig
Och med denna nostalgitripp önskar jag er en trevlig afton
Ko på isen
Läs bara min dagbok från 2002 till exempel:
Lyckligtvis ordnade allt sig igen.
Puh, hälsar Vanda
elli med pennan
Tre skäl till varför veckans tema är ett komiskt geni
1. Bloggen "Hej pip"
En gång för ganska länge sedan tillägnade vår blomma Elli en blogg åt en piprensare, pip. Pip kunde anta många former!
2. Låt det va'
Detta är en gripande tolkning av Beatleslåten "Let it be". Det enda jag kan ifrågasätta är om det är låten eller bilden som är det bästa.
För referens.
Vi brukade klippa och klistra en massa från gamla skolpapper och böcker tillsammans, med mer eller mindre underhållande utgång! Men Ellinor kammade hem segern i bäst resultat med ett ihopklipp av ett programblad från kyrkan samt betygskriterierna till ett biologiprov från högstadiet. Lo and behold, "Blodets kyrka". Kan vara det roligaste som skådat solens ljus.
Jag dör. Hälsningar, Vanda
Open at the close
Hogwarts.nu. För sex år sedan lade en hemsida som hette så ned. Och i ett torg i Gamla Stan stod plötsligt 300 personer kring en fontän. I den stod jag och några till. Ärligt talat minns jag inte riktigt vad vi gjorde, men vi var där för att hoggy hade lagt ned och det var sista gången vi någonsin skulle vara på en hoggyträff. Alla ville vara med. Och allt som behövdes var att de var där, så var det kärlek i luften. Minns ni det?
Vet ni hur det känns när det är så mycket förväntan på en gång att luften känns elektrisk? Två gånger har jag varit med om det med så många personer att man nästan såg hur det sprakade. Sommaren 2007 kom den allra sista Harry Potter-boken ut. Klockan 01:00 i Stockholm öppnade dörrarna till SF-bokhandeln för de som ville ha den så fort så fort som möjligt. De hade stått i kö. De hade suttit och ätit och sovit i kö. Jag köade i sexton timmar. Långt ifrån först. Vi åt polkagrisar och diskuterade teorier och hälsade på gamla bekanta och kön ringlade sig till slut från bokhandeln längst Västerlånggatan ned till Mynttorget. Och Västerlånggatan blev Diagongränd i mörkret. Den sista halvtimmen stod vi upp. Den elektriciteten. Skälvningarna som gick igenom kön, som en lång och underlig varelse, varje gång klockslagen ropades ut av de som stod långt fram. Mitt i mörka julinatten släpptes de första in. Först att lägga händerna på Slutet. Och två ord spred sig genom ledet: "Dreaner gråter". Minns ni det?
Och en dag, för snart ett år sedan, var det strax midnatt. Några gamla goda vänner och några som just träffats och höll varandra i handen susade genom staden. Luften spann tyst och förnöjt av nervositet och förväntan. Mitt i staden utanför en biograf landade de. Röda sammetssäten fylldes och i takt med dem en stor salong av surr och kvitter, röster som sprack och vibrerade av spänning, och någonting obeskrivligt i luften. Så många hjärtan som slog i vild eller återhållen sinnesrörelse. Den där andra sommaren hade varit början på slutet. Det här var slutet på slutet. Och så, till sist, när ridån gått upp och det inte fanns någon återvändo, skrek de. I mörkret rann tårarna och alla var en enda, och vi visste att vi var med om samma sak en endaste första och sista gång. Minns ni det?
Om inte, så skulle du varit där. Puss, Vanda
När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Karaktärerna i detta drama är:
Vanda, 15 år
Hennes kompanjon Anders i parallellklassen
John, klassens punkare
Samt några "killar i klassen"... alltid en farlig fras.
"...Och galen som teknikläraren måste vara lämnade han eleverna för att gå på ett möte. Min nyblivna kompanjon Anders kom dit för att jobba ikapp. Vi satt där och ritade som bäst när jag hörde Anders skratta till bredvid mig. Jag tittade upp och såg hur John stod med huvudet vänt nedåt medan Bidde ställde hans tuppkam med limpistolen. John skrek lite emellanåt då han fick hett lim i hårbotten. Så utbröt kaos! Kvar i salen fanns bara killar som kastade saker på varandra och kutade omkring, John som under allt djupare insikt om hur väl smältlim fäster stod med huvudet under kranen, och jag och Anders som satt och försökte rita medan sudd, pennor och plasttänger susade kring våra huvuden. Till slut erbjöd jag mig att hjälpa stackars John som stod och slet sig i håret tills han blev tårögd. Så stod jag och lösgjorde limklumpar ur hans tuppkam efter bästa förmåga. Fortfarande for projektiler runt som vid det värsta slagfält, och studsade mot golv och väggar. Plötsligt, vid 15:20 uppskattningsvis, rusade krigarna ut och ropade åt oss "vi satt här till fyra och jobbade hela tiden!".
Det blev med ens tyst i salen. Det var bara främre delen av Johns hår som Bidde limmat, och en stor klump i en hårslinga tycktes vara beständig som urberget. Vi beslöt att kapa den. Eftersom inga saxar fanns att tillgå bad jag Anders att hämta något lämpligt i verktygsrummet. Han återvände med en såg och en skalpell. Det senare verkade bäst lämpad, och John tog emot den och gjorde en ansats till att försöka karva sig i planeten med den. Det ville jag dock inte låta honom göra, så jag fixade det. Sen tyckte vi alla att det var på tiden att sluta."
Ack ja. Det låter kanske inte så storslaget. Men det var galna tider. Ni skulle ha varit där.
Vanda
