The darling buds of May

Hon gick och gick, kände doften av mossa och hörde ljudet av forsande vatten någonstans långt borta. Hon var torr i munnen. Hon började röra sig mot ljudet, mot vattnet, den flod som hon antog flöt genom skogen. Nu var hon alldeles nära, hon kröp sista biten mot flodens kant. Sträckte sig ut över det hon trodde var vattenytan. Det var stenigt och hon han tänka att varför är det stenigt det var ju mossa nyss vad är det för konstig drömvärld innan hon slant. Vinden var i henne och runt henne och hennes mage hade stannat på klippkanten och hon gick sönder. I fallet spände hon kroppen och väntade på den bitande kyla som skulle omsluta henne. Men det var inte kallt. Hon sjönk ner i något ljummet, ett vatten som smekte henne likt sammet

Äggklockan ringde. Bengt vek sidans kant, just där det stod "sammet" och gick för att ta av äggen från plattan. På köksgolvet låg katten. Katten var svart och golvet också. Fast bara till hälften. När Bengt tog av sig glasögonen som blivit alldeles immiga av vattenångorna flöt katten ihop med det rutiga golvet. Bengt klev försiktigt förbi huvudet som låg och skräpade på en vit ruta och hällde kallt vatten i kastrullen. Det krafsade mot golvet och katten lämnade honom ensam.

Idag var trettiotredje dagen i rad Bengt inte hade gått till jobbet. Nå, hade han i alla fall klivit upp och bara det var en bedrift. Egentligen hade nog inte Bengt något jobb längre, men han låtsades inte om det.

Det var något som kommit med våren, något mer än pollen som sköljt över honom. Han kunde inte sätta fingret på vad men något hade hänt. Pollen hade varit nog. Han snöt sig i kökshandduken och krossade skalet på ägg nummer ett. Just som han strött tre saltkorn på den orörda toppen ringde telefonen. Han såg förbryllat på golvet just nedanför telefonbordet. Där låg den utdragna telefonsladden sen trettiotre dagar tillbaka. Han stirrade på det tomma telefonjacket och det ringde igen. Han reste sig och hasade fram mot bordet. Stod där och stirrade på telefonen. En rynkig man med benen lika skrynkliga som den ostrukna skjortan. Som hans pappas gamla morgontofflor och hans otvättade kalsonger. Lika skrynkliga som pannan som var ännu skrynkligare nu i all förvirring. Lika skrynklig var den hand han sträckte ut för att fatta luren.

Hon visste inte när hon vaknade igen. Där var bara förnimmelsen av ett bröst som hävde sig och skälvande ögonlock. I sömnen hade hon varit stilla och varm men nu kändes luften svalare, och trots att hon inte såg att det var mörkt kände hon att det var natt. Så började hon röra sig mellan träden. Målmedvetet och bestämt. Mossan kändes mjuk under fötterna och träden hårda mot hennes fingertoppar där hon tog sig fram. Hon visste att hon var på väg någonstans och det kändes bra.

Det första hon kände var att hon stod på något vått, något som luktade skog. Kanske var hon i en skog. Hon kunde inte få upp ögonen. Men hon kunde sjunka ner på huk och känna på marken, på den mossan som hon vilade på. Hon kunde känna att det var stenar under mossan och hon kunde gå en bit och plötsligt stoppas av något. Hon kunde känna att det var skrovligt under hennes handflator och att det fanns grenar om hon sträckte upp sin arm så långt hon kunde. Hon kunde höra att hon var alldeles ensam och hon kunde luta sig mot trädets stam och sova lite. Så hon gjorde det.

Hej babes! Jag är tillbaka på svensk mark, med både souvenirer och skador. Kanske räknas en skada som en souvenir, vad vet jag. Nå, jag är inte här för att blaja.
Vanda har bloggat fantastiskt senaste veckan, och vi pausade lite ett tag just nu, och söndagstipset i veckan uteblir alltså. Men! Jag tar upp bloggandet i denna stund och tjuvstartar nästa veckas tema!

Jag tänkte att vi testar ett lite nytt grepp. Veckans tema blir "en följetong"! Följetongen som litteraturform har tydligen vissa regler, men jag tänker inte så mycket på dem. Så kanske kan man inte kalla det en följetong. Kanske ska man kalla det en ojämn novell. Kalla det vad ni vill. Kapitel ett finner ni ovan.
God läsning!
Nina

Det finns så mycket roligt och smart man skulle kunna skriva om. Så mycket att jag inte kan bestämma mig för vad veckans sista inlägg ska handla om! Men andra människor har också skrivit och gjort en massa bra saker. Vilken tur att jag kan länka deras inlägg! Det här blir ett sexigt söndagstips! Läs och njut av exempelvis...

... Jean Kilbourns föreläsning Killing us softly om ideal, könsroller och sexualisering av kvinnor i reklamens värld. Hitta fortsättningen efter den första som jag länkat!

... Kondom 08:s ligglistan, med topplista över musik att ligga till!

... Zettermarks inlägg om mödomshinnan/slidkransens vara eller icke vara.

... John Cheeses fantastiska lista över "Incredibly uncomfortable yet SFW sex videos" från Cracked.com.

... Lady Dahmers inlägg om sexualisering av barn.

... Och så sist, men inte minst, måste jag ju föregå med gott exempel här. Vill ju inte att ni ska skutta ut på dåligheter efter att ha läst en massa om sex hela veckan. Säkert sex, gott folk, kan ni lära er allt om på den upplysande hemsidan preventivmedel.com! Ligg nu duktigt och ansvarsfullt, kära läsare.


Nu är sexveckan över. Det har varit roligt. Så jag måste ju bara fråga: VAR DET SKÖNT FÖR ER OCKSÅ?!

Vanda

Älskade vänner. Inget mer populärkulturellt trams! Idag ska vi prata om gråzonssex, en diskussion som kanske svalnat en smula sedan den blossade upp kring hela Julian Assange-affären häromsistens, men ett viktigt samtalsämne likväl.

När man pratar om "våldtäkt" får nog de flesta en ganska tydlig bild i huvudet av ett rätt fysiskt brutalt övergrepp. Ordet "våld" finns liksom med automatiskt. Verkligheten är givetvis inte lika svartvit. Var går egentligen gränsen mellan okej och inte okej sex? Hur ska man veta? Den frågeställningen har varit på tapeten och diskuterats mer eller mindre sansat. Det finns massor av exempel på luddiga gränser och otydliga överenskommelser. Får man väcka någon med oralsex? Har man sagt "ja" en gång, har man sagt ja för alla andra gånger också? Om man ändrar sig mitt i, hur ska den man har sex med fatta det? Måste man säga "nej"? Vad räknas som ett "nej"? Är avsaknaden av ett "ja" samma sak som ett "nej"? Om någonting känns okej en dag men inte en annan, hur ska den andra veta det?

Det känns som det finns en förutfattad mening om sex som krånglar till allting väldigt mycket. Och det är den om att allt som har med sex att göra ska vara helt spontant, outtalat och underförstått. Om det inte var så himla svårt för folk att fråga eller säga ifrån så fort det har hettat till lite skulle världen vara en bättre plats. Alla dessa "men hur ska man veta..." kan lösas med ett enkelt "jamen fråga!". Alla "hur ska man förmedla..." med ett "jamen säg det bara!". Men tydligen finns det hela tiden någonting som tar emot. Så pass att folk hellre riskerar att utsättas för/utsätta andra för övergrepp än pratar i intima situationer. Vad i... Det är ju absurt.

Självklart finns det problem med att folk går över även tydliga gränser, att man bryter tydliga överenskommelser. Det händer också. Men jag tror fortfarande att mycket elände och ångest kunde undvikas om människor inte var så himla rädda för att prata. Så är det!

Okejsex på er allihopa, önskar Vanda!

Hej vänner! Idag tänkte jag förära er vad jag själv anser vara tidernas sexigaste individer som fångats på film. Två fiktiva figurer, vilka dock aldrig skulle vara lika tilltalande om de spelats av några andra. Here goes!

Sexigaste kvinnan: Sugar Cane (Marilyn Monroe) från Some Like it Hot

Angående min snuskiga sonett: Jag kunde inte låta bli att länka blogginlägget till min gamla engelsklärare. Respons:

Hej vänner! Jag kommer omöjligt kunna skriva detta inlägg utan att känna mig som en glädjedödare, men vafan. Kampen kräver sina offer! En populär youtubedänga är godbiten "I just had sex" av Lonely Island feat. Akon.

Kära läsare! Den här veckan åker Nina bort och förlustar sig i Östeuropa, så det blir bara jag som bloggar. För att fira det fick jag det hetaste temat någonsin att skriva om, nämligen SEX! (fick välja mellan det och alkohol, men vafan) På Cykels inrådan planerar jag att skriva sex inlägg den här veckan. Sex inlägg om sex alltså. Engage pepp!

Jag har skrivit om Paul Auster tidigare, men jag tänker skriva lite mer om honom. Eller om en bok han skrivit, snarare. Alltså. Vilken författare han är. Han är så himla intressant att läsa för hans böcker är så konstiga. De känns fullt normala och precis som vanligt men egentligen är intrigerna så himla overkliga. Men han väver in det på ett snyggt sätt i historien så när man läser tänker man liksom "inga konstigheter här".

Den här gången läser jag "Man in the dark". Den handlar om en man som ligger i en säng på övervåningen hemma hos sin dotter. Han har varit med om en olycka och kan inte göra så mycket. Men han tänker. Han tittar på filmer med sin dotterdotter som just förlorat sin pojkvän. Och så varvas berättelsen om honom med en berättelse om en man som vaknar upp i en grop i Usa, och upptäcker att han är i en parallellvärld till vår. Året är 2007 och 9/11 har inte hänt. Usa är inte i krig med irak, utan i stället med sitt eget land.

Jag har inte läst klart boken än, så jag vet inte hur den slutar. Jag vet inte så mycket mer än det här. Men den är spännande, den är intressant. Den är välskriven. Och det är mannen i sängen som skriver historien om mannen i det andra Usa, för om nätterna ligger han i mörkret och kan inte sova. Och man förstår att det egentligen är berättelsen om hans inre konflikter. Att han maskerar sina dilemman, sina planer på att kanske avsluta livet, i en berättelse om någon annan. Låter någon annan ta besluten. Och ändå inte alls. Och man vill bara fortsätta läsa.
Så det ska jag göra nu. Läs den ni också!

Nina

Jag tror jag är en kärleksfull person. Men det inte sagt att jag får alla i min omgivning att känna sig sedda och älskade, det vet jag ingenting om, men jag tror jag är det för att jag så ofta känner den där känslan av att man bara älskar någonting eller något eller allting sådär så att det bara kvillrar i kroppen.

Det finns så många sorters kärlek. Vänskap som är så stark att den är som en del av en själv. Ömheten man känner för ett litet barn. Kärleken till naturen när man borrar ner händerna i jorden eller känner lukten av mossa. Den mäktiga känslan i bröstet som bara riktigt vacker musik kan frammana. Gammal kärlek som blivit vardag på ett alldeles särskilt och magiskt och underbart vis. Plötslig och alldeles oväntad passion och fniss och smultronpussar till klockan 02:47.

Eller den hejdlösa kärleken man bara känner inför en flodhäst av tyg... Förevigad av Olle

 

Och trots att det känns nästintill omöjligt tänkte jag ju försöka beskriva vilken kärlek jag tycker är den allra finaste. Jag kan börja det som en saga. En höstnatt när jag var tolv år låg det fem tonåringar och pratade i en lägenhet vid Gärdet. Och när natten var som mörkast smög vi oss ut, hand i hand, och sprang över det gula gräset. Det var så mörkt att man inte såg någonting, inte ens marken, men ändå sprang vi så fort vi någonsin kunde och skrattade högt och i den stunden var det som att någonting lossnade ur halsen och flög i väg, och en sprudlande kärlek vällde upp i bröstet. Åh den kärleken. Jag tänker på den som kärleken till livet.

 

Det är en särskild känsla, och jag vet att det var då jag kände den för första gången. Ur den vaknade någon sorts kärlek till hela tillvaron som jag är så himla glad att jag fått ta del av. En känsla av att älska här och nu och allt och förevigt så otroligt mycket att det gör ont och man vill skratta och gråta och ja! Eller någon sorts vardagsvariant där man bara fascineras och njuter av allt man förnimmer och hela tiden känner att man är så glad över att man är just där man är just då. Det kanske är bara för att det är alldeles lagom varmt eller för att det luktar gott eller för att man vet att världen är fin. Och älskar det. Ja... antingen vet ni vad jag menar eller så gör ni det inte. Men jag hoppas att ni vet! För den där kärleken är nog det bästa som hänt mig, den gör livet värt att leva. Och jag tycker om att sammanfatta den i ett ord. Livet. I det ryms allt.

 

Gracias a la vida! Önskar Vanda

Det är i början av femtiotalet och sommar ungefär som nu. En ung man har lämnat sitt hem i hallands skogar för en motorcykelsemester genom europa. Nu är han i en by i Schweiz och är sugen på frimärken. Så han går in i en kiosk. Bakom disken står en flicka, ung precis som han. Och det är här och nu det händer, det allra första. För mannen är min farfar och kvinnan min farmor. Fast inte på många år. Och framför allt har de ingen aning om något då.

Nå. Han går fram mot disken och tyska har han ju lärt sig i skolan så att fråga är inga problem. "Hej, ursäkta har ni frimärken" säger han kanske. På tyska. Kanske är det hennes italienska blod som ger henne temperamentet, kanske är det min fantasi, men hon blir så himla sur. För posten ligger vägg i vägg och han kommer in och frågar henne om frimärken. Vilken. Idiot. Så tänker hon. Så det säger hon. Och han går väl ut och in på posten i stället. Hon står kvar där bakom disken.

Här kunde det slutat om inte de hamnat på samma dans på kvällen, och dansat och en dag kommit på att det vore en alldeles ypperlig idé om hon bytte alper och bruna hus mot norrsken i kiruna och kanelbullar för honom och hans ljusa lockar.

Antagligen var det väl inte just såhär det var, antagligen har jag ändrat lite. Men det är en gullig historia. Och alltså. Tänk om hon inte stått bakom disken just då, tänk om det varit en krokig gubbe med dålig hörsel. Tänk om den unge mannen gått till posten med en gång, och de inte sett varandra på dansen den kvällen. Då hade det inte funnits en mörklockig man som skulle komma att bli min pappa. Och då hade jag inte suttit här, under ett alldeles för varmt täcke och skrivit i denna stund. Det är mycket som måste klaffa, och det är knäppt att det ibland bara handlar om sekunder.

Nina

1. Bästa kärlekslåtarna.
Måste givetvis ha två underkategorier. Glad kärlek och vemodig kärlek. Och det är väl en omöjlig uppgift att komma på den allra allra bästa kärlekslåten med tanke på hur många låtar om kärlek det finns därute i världen. Men jag har två kandidater åtminstone.
1.1 Glad kärlek: Home - Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Finns studioversion på spotify och med väldigt vacker video på youtube. Vet ingen annan låt som har fångat den där sprudlande känslan lika bra. Är lite för nyskild för att lyssna på den utan att vilja hoppa ut genom fönstret, men jag jobbar på det!
1.2 Vemodig kärlek: Till Tomorrow - Don McLean. Här från spotify och här youtube. Känner inte att jag behöver tillägga så mycket. En såndär låt man ska blicka ut genom fönstret till och få en tår i ögonvrån.

2. Bästa boken om kärlek.
Alltså. När jag gick på mellanstadiet läste jag en bok som hette "Georg och Gloria" av Tormod Haugen. Jag har inte läst den sedan dess. Jag minns inte riktigt vad som hände. Men vad jag minns är att jag ärligt talat aldrig blivit så berörd av en kärleksberättelse varken förr eller senare! Jag satt under en trappa och läste den minns jag, storögd och tårögd och jag glömmer aldrig den känslan. Och ja, det är en barnbok.

 

3. Bästa filmen om kärlek. Okej nu syndar jag lite här, för det är ju egentligen en filmatisering av en bok. En ganska töntig filmatisering av en väldigt bra bok. Och visst är det inte de starkaste specialeffekterna. Men det är tamejsjutton den starkaste kärleken! Jag talar förstås om Bröderna Lejonhjärta. Åh... "Du rör inte Skorpan, ditt vidunder!" Den kärleken! Lyssna på musiken och gråt en skvätt!

Babes, i veckan ägnar vi oss åt kärlek och i inlägget precis nedan finner ni en novell jag skrivit på temat. Den är inte dagsfärsk, men kärleken är ju tidlös. Spännande kuriösa är att han heter Karl, och det finner ni ingen annanstans än i mitt huvud.
God läsning!
Nina

Hon går medan hennes kläder ännu hänger på tork. Det är tyst när hon stängt dörren efter sig, och han reser sig sakta och går ut på balkongen. Den ljumma sommarvinden som stryker över takåsarna når även dit där han står, och den fattar tag i blusen hon lämnat på klädstrecket. Han tar tyget i sina händer, den fuktiga bomullen så len mot hans handflata. Kvällssolen ger ett rosa skimmer åt knapparna han en gång knäppte upp. Nu är blusen knäppt, ligger stilla i hans darrande händer.

Han blundar, allting blir rött av solen som lyser genom ögonlockens tunna hud. För en sekund tycker han sig känna hennes hand på sin axel, men när han öppnar ögonen är hon inte där.

I ett fönster i huset på andra sidan gatan står en kvinna och bakar bröd. Det är bara hennes ryggtavla han ser, hon står i lång klänning mot ett mjöltäckt bord. Mot dörrposten står en ung man. Han är nog hennes. Han som sitter på balkongen sluter sina ögon än en gång.

I sin tanke är han i den tiden då det är han som står och bakar bröd, och det är hans älskade som står bredvid och ser på. Varje gång han tittar upp från degen är hon där med sin blick och sitt leende. En lock har lösgjort sig ur knuten hon har, han lägger den bakom hennes öra. Nu har hon mjöl på kinden. De har inte bott tillsammans länge, kanske har hon just flyttat in. Han minns inte så noga, men det känns bra. De känns bra. Snart har de flätats ihop, hon känns i varje andetag han tar. Han tror att det är så det ska förbli. Men något blir fel. En dag går hon inte att komma åt längre, hennes blick är någon annanstans. Och fast han inte vill det, vet han att hon är på väg bort.

Nu sitter han på balkongen igen, hans ögon är öppna. Han hade vetat så länge att hon skulle gå, han trodde att han var beredd. Ändå kommer smärtan så plötsligt. Svalorna som flyger mot himlen blir suddiga. Hans kinder blir blöta. Det smakar salt.

Han lutar huvudet bakåt och tänker på de dagar som går. Han hade alltid trott att tiden med henne skulle vara för alltid, men så plötsligt är den förbi. Tiden de haft tillsammans hade kunnat vara ett år, eller kanske bara en flyktig sommar. Men när han ser ner på sina rynkiga händer förstår han att det är sitt liv hon gett honom.

Kära vänner! Veckan har tillbringats i en rymd av visa uppenbarelser. En av dessa fick jag mig tilldelad i ett kök av en vilt gestikulerande blondin. Han förtäljde mig historien om hurusom han haft skörbjugg. Tandläkaren hade sagt att han inte skulle ha några tänder kvar vid tjugofem om han inte skärpte sig. Men han skärpte sig lite i alla fall för de satt fortfarande kvar!

Kära läsare! Jag är ute och snurrar i världen och blogginläggen kommer visst lite i oordning. Kan börja med att säga att jag håller med om precis allt som Nina skrev i det förra inlägget. Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur det är att spara på sin kroppsbehåring.

Glad lördag, älskade läsare.
Idag ska jag prata lite om hår, eftersom det är temat för veckan. Snart är det ny vecka och nytt oh så spännande tema. Men inte än. Jag har berättat om håret på mitt huvud, och nu tänkte jag berätta lite om det hår som - tro det eller ej - täcker våra kroppar. Vissa har mycket hår på sina ben, andra inte. Vissa har svart hår på sina armar och en del har hår på ryggen. Nu kanske ni tror att det bara är män jag pratar om, men vet ni en sak. Kvinnor är också håriga!

Det är kanske svårt att tro, eftersom alla man ser är så släta och hårlösa, lite som bebisar. Men det är så att många kvinnor tar bort sitt hår för de har lärt sig att det är så man ska göra. Antingen rakar man, det kan göra ont om man slinter. Eller så kanske man vaxar bort de små hårstråna. Det gör jätteont. Men vad gör man inte för att hålla sig kvinnlig och fräsch?

Ni kanske anar min ilska och ironi. För jag blir skitförbannad när jag tänker på det här. Och ändå sitter jag här med alldeles nyrakade ben. För mjuka ben är ju det trevligaste, och fast de kommer vara så stickiga i morgon känns det hemskt värt att noggrant raka bort det idag. Och det känns förjävligt. Att jag är en pusselbit i den här skiten, lika väl som alla andra.


En jag känner sade en gång att "det jag tycker är positivt med kvinnlig kroppsbehåring är att det är naturligt att ta bort det". Och jag kan inte riktigt släppa det, för jag tycker det här är så himla sorgligt. Både att ha det synsättet, och att det faktiskt är så många tänker, många män, men säkert ännu fler kvinnor. För att man är så fast i att vi ska vara silkeslena och hårlösa. För att allt annat är äckligt. Och om man som ung kvinna låter bli att raka benen blir det ett feministiskt statement. Och det är klart att det blir så idag, men den synen vi har. Men jag tycker det är sorgligt. Det är som att det naturliga tillståndet är hårlöst, och att det är en aktiv handling att låta benen vara. Precis tvärtemot hur det borde vara.

Nu har jag ännu inte inte läst Det andra könet, trots att den står i min bokhylla, och jag är säker på att det i den och i annan feministisk litteratur finns mycket jag skulle kunna använda för att styrka mina teorier. Men nu har jag bara mina tankar att gå på. Jag tror, eller ja det måste ju vara så, att idén om att kvinnor ska ägna tid och möda åt att ändra sina kroppar, bara är ett av många sätt för män att hålla kvinnor på mattan.
Att vi kvinnor ska avlägsna det hår som naturligt täcker våra kroppar är självklart inget vi själva kommit på. Och en olycka kommer ju sällan ensam, som det sägs, och jag är övertygad om att det här bara är en liten del av ett förtryck som pågått i århundraden. Det där som är lite farligt att prata om.

Men när man är tio år och någon säger att "du kanske borde raka benen" är det något som inte är som det ska. När man är femton år och alla flickor rakar sitt kön är det något som inte står rätt till. Och när man är sexton år och aldrig ägnat en tanke åt att man har hår på armarna och en kompis säger att "det finns ju spray som tar bort det där" vet man inte om man ska skratta eller gråta. Och jag blir så himla arg. På att vi förväntas se kritiskt på våra kroppar, att vi förväntas förändra det naturliga. Och på att diskussionen är så gammal men att inget händer.

Nina

Jag har alltid haft långt hår, till och med när mina jämnåriga hade tre hårstrån i en tofs på huvudet såg jag ut lite såhär:


Och såhär:

Lovely outfit förresten.

Senare såg jag ut lite såhär:

Ja, ni fattar. Håret ligger ju banne mig mot bordet.

När jag var nio bestämde jag mig för att lugg var för småbarn, och lät den växa ut. En kul grej är att jag när jag var sex år trodde luggen liksom ingick i hårväxten, att alla hade det naturligt om de inte gjorde något åt saken. Jag minns en flicka på mitt sexårs, hon var den enda utan lugg, och jag kunde inte fatta hur de gick till. Jag tänkte att hon nog rakade bort den för att få sådär exponerad panna.

Nå, luggen återkom senare, en januarikväll och jag var sjutton.


Och det hade tagit mig tre år att våga klippa lugg. Har man så långt hår är det ju läskigt att göra saker med det, och jag som är så nervös av mig också.

Och nu är jag där igen. Vill klippa page men vågar inte riktigt, tänker ena stunden att det är helt idiotiskt, andra stunden att det är bästa idén någonsin. Det är en så himla radikal förändring. Jag funderar på att vänta till vintern, eller klippa av håret mitt i terminen så att alla jag träffar varje dag kommer fatta vilket steg det är. Jag har diskuterat det här med ungefär alla jag känner tror jag, och en av mina vänner sa att "nej men vänta inte till mitten av terminen, klipp dig innan. Tänk om det blir fult, då kommer du ju bli snyggare och snyggare i takt med att det växer ut. Klipper du dig mitt under terminen kanske du bara blir plötsligt ful."
Det är ju också en tanke.

Ja, ni ser hur jag velar! Det är ju bara att klippa egentligen. Klipp, klipp.

När jag tänker efter hade jag ju page den där gången när jag kryssade med titanic.

Men det var så himla längesen så det minns jag knappt.

Konstigast kommer det vara att dra handen genom håret och upptäcka att det inte finns där. Men någon gång måste man ju prova!

Det var allt, och jag känner mig inte ett dugg klokare. Ack, ack!
Nina

Veckans tema är hår! Med risk för att vara lite typisk så ska jag länka till en låt som jag tycker om att lyssna på då jag har en bra hårdag. (Ja jag hittade bara med ungersk dubb i början. Men låten är på engelska!)