böcker på temat
Hej läsare!
Idag tänkte jag tipsa om två böcker om mansrollen. De har båda ett par år på nacken men jag tror de fortfarande är ganska aktuella!
Först är det Susan Faludis Ställd. Jag måste erkänna att jag inte läst den själv, men planerar att göra det sssnnnaarrrttt. Hon är en amerikansk författare, så den handlar om den amerikanske mannen. Men den är nog inte mindre intressant för det! Faludi skrev senare Backlash, och den blev en av de mest omtalade böckerna inom den nutida feminismen. Ställd sägs ha hamnat i skuggan av den boken. Men nu vet ni att den finns, så läs den! Det tänker jag göra.
Mitt andra tips är Med uppenbar känsla för stil. Det är en svensk bok, skriven av Stefan Mendel-Enk. Den är betydligt mer lättläst. Något man kan ha i väskan och läsa på tunnelbanan. Det kan man visserligen med vilken bok som helst, men denna kräver inte så fruktansvärt mycket av sin läsare, om vi säger så.
Det var allt för idag!
Nina
Idag tänkte jag tipsa om två böcker om mansrollen. De har båda ett par år på nacken men jag tror de fortfarande är ganska aktuella!
Först är det Susan Faludis Ställd. Jag måste erkänna att jag inte läst den själv, men planerar att göra det sssnnnaarrrttt. Hon är en amerikansk författare, så den handlar om den amerikanske mannen. Men den är nog inte mindre intressant för det! Faludi skrev senare Backlash, och den blev en av de mest omtalade böckerna inom den nutida feminismen. Ställd sägs ha hamnat i skuggan av den boken. Men nu vet ni att den finns, så läs den! Det tänker jag göra.
Mitt andra tips är Med uppenbar känsla för stil. Det är en svensk bok, skriven av Stefan Mendel-Enk. Den är betydligt mer lättläst. Något man kan ha i väskan och läsa på tunnelbanan. Det kan man visserligen med vilken bok som helst, men denna kräver inte så fruktansvärt mycket av sin läsare, om vi säger så.
Det var allt för idag!
Nina
Att definiera verkligheten
Tema "verkligheten". För att skriva om det måste man kanske först lyckas definiera vad man tycker "verkligheten" betyder egentligen. Finns det en enda, sann verklighet, som är orubblig och konstant? Eller bestämmer vi själva vad som är verkligt och inte? Hur vet man vad som är verklighet och vad som inte är det? Hur vet man om man kan veta? Det enda jag vet är att jag inte vågar vara säker på någonting. Jag har mina antaganden som jag utgår från men jag vågar inte påstå att de är rätt.
Det finns många filmer som tar upp det här med verklighet. Som leker med tanken om att det sätt på vilket vi tar för givet att världen fungerar, inte alls är självklart. Att det finns något annat. Kanske någonting med en egen agenda, någon sorts högre makt med egna syften. Som i Matrix. Vi har Inception, som jag inte sett, men som jag vet leker med funderingar på hur vi kan veta vad som verkligen händer på riktigt och inte. Ack ja. Och så har vi en av mina favoritfilmer, som diskuterar hur man kan stå ut att leva med en enda, jordisk verklighet och ett liv som tar slut utan krusiduller eller andra chanser. Även om man kan få ett uppskov för att fundera lite. Det är Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet". Här är min favoritscen i filmen.
"Jag ropar till honom i mörkret, men ibland är det som det inte fanns någon där"
"Det kanske inte finns någon där."
"Då är levandet en orimlig fasa. Ingen människa kan leva med döden för ögonen, och vetskapen om alltings intighet"
Antonius Block tycker den här enda verkligheten är outhärdlig. Han vill veta om det finns en gud, någonting efter detta. Ni förstår säkert hur han menar. Och jag tror inte heller att man kan leva med döden för ögonen. Därför skapar man sig en egen verklighet, på något sätt, kanske med tanken på ett liv efter detta eller bara genom att inte tänka. Jag har skrivit mer om hur det är att leva i en verklighet utan Gud. Läs här! Mmm.
Trevlig helg, önskar Vanda
Hjärtans Fröjd
När vi gick i högstadiet fick vi läsa Per Nilssons bok "Hjärtans Fröjd". Den handlar om en pojke som blir kär i en rödhårig ung dam som han träffar på bussen. Hon är trevlig mot honom och han faller handlöst. Med henne ligger han för första gången. Och skriver dikter om henne. Och en av dem fastnade i mitt huvud för det känns som den säger allt om att vara en tonårig kille som blivit alldeles för kär. Den var så fin i sin enkelhet. Den gick såhär:
"Jag har varit i dig
Nu är du i mig"
Kärlek från Vanda
the blair witch project
Idag tänkte jag tipsa om en film jag inte sett på flera år. Jag tror de flesta har sett den, den känns som något man "måste" se, men kanske är den ny för någon läsare!
I slutet av nittiotalet publicerades artiklar i amerikansk tidning om att tre ungdomar försvunnit i en skog några år tidigare, och att man nu funnit deras videokameror. De här ungdomarna har varit ute i skogen för att lösa mysteriet med en häxa som sägs bo där. Det verkar som en löjlig idé först men PLÖTSLIGT PANG så vaknar de om morgnarna och det är konstiga steninstallationer runt deras tält, och det hänger konstiga saker i träd. Och det går bara utför, vill jag minnas.
Men detta är såklart bara genialisk marknadsföring. Häxor finns ju inte. Filmen är gjord med väldigt liten budget, inspelad på åtta dagar och stor del av dialogen är improviserad. Minns att jag var så jävla rädd för att se den för jag hade hört att den var jordens läskigaste. Men jag tyckte inte den var så läskig, tyckte den var ganska dålig. Men nu såg jag trailern och slutscenen och insåg att det nog är dags att ge den en andra chans. Den här filmen är ju en fantastisk idé. Klart sevärd!
Glad lördag!
Nina
Mina två favoritjulkalendrar
December. Den månaden på året då horder av människor födda i början av 90-talet whinar över att det aldrig kommer komma en lika bra tv-julkalender som Mysteriet på Greveholm.
Jag ska inte raljera över detta fenomen då jag själv inte har sett den. Den var säkert jättebra! Men så var livet när man växt upp utan TV förstår ni vänner, man missade sådant där. Men jag har faktiskt sett julkalendrar i efterhand på VHS-box (herregud jag är fortfarande tonåring men börjar känna mig hemskt hemskt gammal av att läsa vad jag skriver just nu) och jag tänkte skriva lite om mina två favoriter av tv-julkalendrar! Hurra!
Innan vi börjar ska jag bara dra två hedersomnämningar: Jul i Kapernaum och Kaspar i Nudådalen. Jag kan inte uttala mig särskilt bra om dem då jag inte såg mer än ett avsnitt här och där hemma hos kompisar, men jag minns att jag fick en fin julkänsla av dem och tyckte de var spännande. Ack ja!
Okej.
Jag ska inte raljera över detta fenomen då jag själv inte har sett den. Den var säkert jättebra! Men så var livet när man växt upp utan TV förstår ni vänner, man missade sådant där. Men jag har faktiskt sett julkalendrar i efterhand på VHS-box (herregud jag är fortfarande tonåring men börjar känna mig hemskt hemskt gammal av att läsa vad jag skriver just nu) och jag tänkte skriva lite om mina två favoriter av tv-julkalendrar! Hurra!
Innan vi börjar ska jag bara dra två hedersomnämningar: Jul i Kapernaum och Kaspar i Nudådalen. Jag kan inte uttala mig särskilt bra om dem då jag inte såg mer än ett avsnitt här och där hemma hos kompisar, men jag minns att jag fick en fin julkänsla av dem och tyckte de var spännande. Ack ja!
Okej.
Tv-julkalendern jag tyckt näst bäst om: Pelle Svanslös
1997 gick denna fantabulösa filmatisering av Gösta Knutssons "Pelle Svanslös" som julkalender. Kanske tyckte jag extra mycket om den för att jag redan som liten kotte sträckplöjde hela serien och kunde precis vilka saker som var tagna ur böckerna och vad som var riktiga påhitt, och kände alla figurerna och konceptet så bra. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den när jag var liten. Men det är faktiskt först när jag tittat på den igen på senare år som jag insåg hur bra den är! Det kanske bara är jag, men jag tycker den är så sjukt sjukt rolig. Måns är bäst. Men Pelle är fin han med. Ibland var den bara söt, som i klippet här ovan, ibland var den fett fyndig. Vi kan väl hyra boxen på DVD och sitta och sträckkolla den hörni, det är bara sex timmar tror jag <3
Tv-julkalendern jag tyckt allra bäst om: Herkules Jonssons storverk
Den här är ju från långt före min tid. 1969 gick den här pärlan av Tage Danielsson. Så himla bra!! Den är en fin saga om att vara barn och vuxen och hur de där gränserna egentligen går. Kan vara världens roligaste och dessutom har den ett fett svängigt jazzigt soundtrack, jag tror det är av Toots Thielemans till och med. Lyssna ba vid 8:09. Jag har tittat sönder flertalet VHS-kassetter med den, hyrt den på DVD och tittat och skrattat och nu kan jag precis vad alla säger när och precis vad som händer men den är lika bra för det. Inte för inte som min coolaste upplevelse på väg till Göteborg i en bil full av superkompisar var när vi åkte förbi Gränna och jag kände igen mig. För där är de faktiskt i Herkules Jonsson och de rutiga polkagrisarna! Ett riktigt mysterium. Se den, vänner, se den!
Såhär inleds temat "jul" av Vanda
A Trailer for Every Academy Award Winning Movie Ever
(Kommer egentligen från cracked.com, men dä nå vajsing med embed-funktionen där så jag får ta från youtube istället)
Aah, sådär. Nu behöver ni aldrig se en film igen.
Från Vanda
Krzysztof Kieślowski
God dag. Idag ska jag tipsa om bra filmer!
Kieślowski är en polsk regissör som nog är en av europas bästa. De ni skådar ovan är hans senaste, hans sista. Veronikas dubbelliv handlar om två unga kvinnor, en i polen och en i frankrike. Båda heter Veronika eller Veronique och deras öden korsas på mystiskt vis. Trikoloren är en trilogi, som ni nog listat ut. Filmerna går alltså i trikolorens tema - frihet, jämlikhet och broderskap. Bäst är den blå filmen tycker jag. Den handlar om en kvinna som förlorar sin familj i en olycka. Hennes man var tonsättare och musiken har stor plats i filmen. Musiken i alla Kieślowski-filmer jag sett är väldigt bra. Zbigniew Preisner heter han som skrivit musik till de flesta.
Och fotot sen. Vackrare filmer har jag sällan sett. Se dem tycker jag.
Alltså ja. Nu ska jag nog kolla på film tror jag betsämt.
Puss och trevlig helg,
Nina
Kieślowski är en polsk regissör som nog är en av europas bästa. De ni skådar ovan är hans senaste, hans sista. Veronikas dubbelliv handlar om två unga kvinnor, en i polen och en i frankrike. Båda heter Veronika eller Veronique och deras öden korsas på mystiskt vis. Trikoloren är en trilogi, som ni nog listat ut. Filmerna går alltså i trikolorens tema - frihet, jämlikhet och broderskap. Bäst är den blå filmen tycker jag. Den handlar om en kvinna som förlorar sin familj i en olycka. Hennes man var tonsättare och musiken har stor plats i filmen. Musiken i alla Kieślowski-filmer jag sett är väldigt bra. Zbigniew Preisner heter han som skrivit musik till de flesta.
Och fotot sen. Vackrare filmer har jag sällan sett. Se dem tycker jag.
Alltså ja. Nu ska jag nog kolla på film tror jag betsämt.
Puss och trevlig helg,
Nina
Den sämsta film jag någonsin sett
Hej vänner! Idag ska jag blogga om den sämsta filmen jag någonsin sett. Den är redan ökänd för sin outhärdliga uselhet, så det är inte precis originellt av mig att hata lite mot den, men den är verkligen den sämsta. film. jag någonsin sett.
Det finns många dåliga filmer som bara är tråkiga att titta på. "Troja" med Brad Pitt är en sådan tycker jag. "Meh" liksom. Sidan Badmovies.org har definierat några olika kategorier för dålig film. En av dessa är "so bad it's good", dvs en film som har någon sorts charm i all sin tafflighet, som inte är rolig med avsikt, en film som man skrattar åt och inte med. Det finns många sådana njutbara filmer. Dåliga rip-offs av Disneyfilmer till exempel. Ellinor vet vilka jag pratar om! Men sedan finns det en kategori efter det. Den som badmovies.org kallar "so bad it's horrible". Den filmen jag ska prata om idag är en sådan. Det är nämligen ingen mindre än...
Ta-DAA!
Det finns många dåliga filmer som bara är tråkiga att titta på. "Troja" med Brad Pitt är en sådan tycker jag. "Meh" liksom. Sidan Badmovies.org har definierat några olika kategorier för dålig film. En av dessa är "so bad it's good", dvs en film som har någon sorts charm i all sin tafflighet, som inte är rolig med avsikt, en film som man skrattar åt och inte med. Det finns många sådana njutbara filmer. Dåliga rip-offs av Disneyfilmer till exempel. Ellinor vet vilka jag pratar om! Men sedan finns det en kategori efter det. Den som badmovies.org kallar "so bad it's horrible". Den filmen jag ska prata om idag är en sådan. Det är nämligen ingen mindre än...
Ta-DAA!
Star Wars Holiday Special är, obegripligt nog, en film av George Lucas. I den ser vi alla de gamla stjärnorna: Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher. Är det då Luke, Leia eller Han Solo vi har äran att följa i denna härliga pangrulle? Nej. För hör och häpna. Huvudpersonerna i denna 97 minuter och en oändlighet långa film är...
Chewbaccas familj!
Fan vilken snilleblixt! Om ni missat det, vänner, så är Chewbacca en wookiee. De kommunicerar såhär. Chewbaccas familj är också wookiees, och pratar likadant. Upplägget är att den viktiga högtiden Life Day närmar sig, Chewbacca har inte kommit hem från sitt uppdrag, och hans fru undrar vad han är. Sen... Nä, det var i stort sett det. Så får vi se hur de hasar omkring i sin trädkoja hemma på Kashyyyk och får besök och leker och lagar mat, like you do. I EN OCH EN HALV TIMME. WOOKIEES. SOM BRÖLAR ÅT VARANDRA.
Det konstiga är att när man pratar om den här filmen, när man beskriver somliga scener som man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle behöva genomlida (typ som när Chewbaccas pappa, Itchy, sitter i en stol med ett jäkla visir på sig och får sina "fantasier" uppspelade för sig som ett outhärdligt långt och lite obekvämt hologram), ja då låter det som att SWHS är "so bad it's good". Allt låter för bisarrt för att inte vara roligt. Det låter som en sådan film där man sitter i soffan och kippar efter andan efter allt skratt och bara kan pipa "vad ÄR det här?!".
Men när jag såg den. Trots att jag såg den i glada vänners lag. Så ville jag bara att det skulle vara över! Man uppfylls av någon sorts uppgiven håglöshet inför denna styggelse till film. Åh gud. Allt jag kan tänka på är att det där är 97 minuter av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Åh gud.
That guy with the glasses har gjort en ca 25 minuter lång recension/sammanfattning av det hela. Har ni tid är den helt klart sevärd. Man får se "the highlights" så att säga, blir lite allmänbildad och allmänt förtvivlad, men det är fortfarande roligt. Helt klart bättre än att bara sätta sig rakt upp och ner och se den där jävla filmen.
Det konstiga är att när man pratar om den här filmen, när man beskriver somliga scener som man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle behöva genomlida (typ som när Chewbaccas pappa, Itchy, sitter i en stol med ett jäkla visir på sig och får sina "fantasier" uppspelade för sig som ett outhärdligt långt och lite obekvämt hologram), ja då låter det som att SWHS är "so bad it's good". Allt låter för bisarrt för att inte vara roligt. Det låter som en sådan film där man sitter i soffan och kippar efter andan efter allt skratt och bara kan pipa "vad ÄR det här?!".
Men när jag såg den. Trots att jag såg den i glada vänners lag. Så ville jag bara att det skulle vara över! Man uppfylls av någon sorts uppgiven håglöshet inför denna styggelse till film. Åh gud. Allt jag kan tänka på är att det där är 97 minuter av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Åh gud.
That guy with the glasses har gjort en ca 25 minuter lång recension/sammanfattning av det hela. Har ni tid är den helt klart sevärd. Man får se "the highlights" så att säga, blir lite allmänbildad och allmänt förtvivlad, men det är fortfarande roligt. Helt klart bättre än att bara sätta sig rakt upp och ner och se den där jävla filmen.
May the force be with you osv önskar Vanda
film film film
Hej fina läsare! Stockholms filmfestival är just nu igång och bloggen har tema "film" i veckan. Vet inte vad som är mest spännande.
Film ja, film är trevligt. Idag tänkte jag berätta för er om en filmgenre som uppstod i frankrike under tidigt sextiotal. Det är nya vågen jag pratar om. Jag såg många nya vågen-filmer i våras, och jag har fortfarande inte kommit fram till om de är jättebra eller mest sega. Lite både och tror jag.
Det hela började med en filmtidning – Cathiérs du Cinemà – där flera av dem som skulle komma att bli stora regissörer skrev. De unga männen var missnöjda med den samtida franska filmen, den var alldeles för studiobunden och manusen var ofta filmatiseringar av redan spelade pjäser. Skribenterna började regissera egna filmer, och skrev även manus själva. Regissörerna som inledde denna nya genre var Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till genren räknas även Éric Rohmer, Vlaude Chabrol, Agnès Varda och Louis Malle.
Filmerna gjordes med ganska tight budget, filmades mycket utomhus, och när man var inomhus var det ofta i regissörens egen lägenhet filmen fick utspela sig. Som tidigare nämnt kände flera av ”nya vågen”-regissörerna varandra, det var inte helt ovanligt att de skrev manus till varandras filmer, till exempel Godards film A bout de souffle/Till sista andetaget som Truffaut skrivit manus till. Samma skådespelare återkom i många filmer, Jean-Paul Belmondo och Anna Karina spelar båda i ett stort antal Godard-filmer.
”Nya vågen”-regissörerna lämnade den då så frekvent använda studiomiljön och gav sig ut på gatorna för att filma där. Ett av många exempel är Malles film Le feu follet/Tag mitt liv från 1961, där huvudpersonen Alain strosar runt på Paris gator genom en stor del av filmen. (I filmen händer det att man ser kamerateamet speglas i skyltfönstren Alain passerar, det verkar som ett misstag men skulle också kunna vara ett medvetet grepp.) Något som utmärker filmtekniken är långa tagningar, i Godards Week End filmas en trafikstockning i en tagning som varar i sju minuter. Man använder sig också av så kallade jump cuts, att man klipper mitt i en tagning, utan att kameraperspektivet ändras.
Film ja, film är trevligt. Idag tänkte jag berätta för er om en filmgenre som uppstod i frankrike under tidigt sextiotal. Det är nya vågen jag pratar om. Jag såg många nya vågen-filmer i våras, och jag har fortfarande inte kommit fram till om de är jättebra eller mest sega. Lite både och tror jag.
Det hela började med en filmtidning – Cathiérs du Cinemà – där flera av dem som skulle komma att bli stora regissörer skrev. De unga männen var missnöjda med den samtida franska filmen, den var alldeles för studiobunden och manusen var ofta filmatiseringar av redan spelade pjäser. Skribenterna började regissera egna filmer, och skrev även manus själva. Regissörerna som inledde denna nya genre var Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till genren räknas även Éric Rohmer, Vlaude Chabrol, Agnès Varda och Louis Malle.
Filmerna gjordes med ganska tight budget, filmades mycket utomhus, och när man var inomhus var det ofta i regissörens egen lägenhet filmen fick utspela sig. Som tidigare nämnt kände flera av ”nya vågen”-regissörerna varandra, det var inte helt ovanligt att de skrev manus till varandras filmer, till exempel Godards film A bout de souffle/Till sista andetaget som Truffaut skrivit manus till. Samma skådespelare återkom i många filmer, Jean-Paul Belmondo och Anna Karina spelar båda i ett stort antal Godard-filmer.
Här till exempel. Filmen heter "une femme est une femme"
Här har vi Anna Karina i Godards Alphaville
Anna Karina hade en spännande väg till Paris och den franska filmen. Hon föddes och växte upp i Danmark, rymde hemifrån vid sjutton års ålder och liftade till Paris. Det sägs att hon inte kunde ett ord franska, men gick på bio varje kväll tills hon kunde filmerna utantill, och började lära sig språket på det viset. Så småningom började hon få modelljobb, kom i kontakt med Coco Chanel, och det var hon som skrev om den unga kvinnans danska namn Hanne Karin Blarke Baye till Anna Karina. Det här var samtidigt som Godard just skulle göra sig debutfilm – A bout de souffle/Till sista andetaget – och han såg Anna Karina i en duschkrämsreklam. Han fattade tycke för henne och erbjöd henne en liten roll i filmen han skulle göra. När hon fick höra att det var en nakenscen med tackade hon nej, men när han jobbade med nästa film fick hon en roll, och sedan återkom hon som huvudrollsinnehavare i många av hans filmer. (Och sen gifte de sig)
Ja, den kvinnan. Om mitt liv var en film kunde hon få spela mig tycker jag. Så himla fin.
”Nya vågen”-regissörerna lämnade den då så frekvent använda studiomiljön och gav sig ut på gatorna för att filma där. Ett av många exempel är Malles film Le feu follet/Tag mitt liv från 1961, där huvudpersonen Alain strosar runt på Paris gator genom en stor del av filmen. (I filmen händer det att man ser kamerateamet speglas i skyltfönstren Alain passerar, det verkar som ett misstag men skulle också kunna vara ett medvetet grepp.) Något som utmärker filmtekniken är långa tagningar, i Godards Week End filmas en trafikstockning i en tagning som varar i sju minuter. Man använder sig också av så kallade jump cuts, att man klipper mitt i en tagning, utan att kameraperspektivet ändras.
Genren var inspirerad av den italienska filmen. Förutom idén med utomhusfilmning, lånade man även en annan sak därifrån. Det är vanligt att man i ”nya vågen”-filmerna hoppar rakt in i ett händelseflöde, och slutar utan att karaktären egentligen kommit någon vart. Det är den här bristen på tydlig dramaturgisk kurva som gör att vissa upplever filmerna som lite sega.
Och det, mina kära, var dagens dos prettofilm.
Nina
Mystik i den samtida litteraturen
När jag var yngre läste jag väldigt mycket, varje dag på fritids satt jag i läsrummet och läste, när jag var elva och inte gick på fritids längre läste jag varje rast, i mitt rum, på semestrar. Bokslukaråldern (som jag upplystes om bara förra året, tills dess hade jag trott att det bara var jag som hade ett sånt dille på böcker. Nå, kanske var jag ett extremfall.), den periodendrog verkligen ner mig i djupet av ord och berättelser och andra världar.
De böcker jag minns allra tydligast är Maria Gripes. Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, Skuggan över stenbänken-serien. Jag slukades upp och försvann in i dem, oförmögen att göra annat än att vända blad. Jag tror att anledningen till att de tilltalade mig så mycket är det mystiska och övernaturliga som är återkommande i hennes bäcker. Det är röster som spelas in på band fast bandspelaren stått i ett tyst rum, det är fotsteg i tomma lägenheter, böcker som ramlar ut ur bokhyllan, mystiska telefonsamtal, försvunna kvinnor och slott med hemligheter.
Jag är medveten om att den här bloggens läsare nog är snäppet äldre än elva år, men sätt Maria Gripes böcker i händerna på närmaste elvaåring. Om de inte gillat att läsa ännu kommer de väcka intresset. För de var så hemskt spännande, och fick mig att bara vilja läsa och lösa mysterierna.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om Paul Austers böcker. Jag vet att jag skrivit om honom tidigare, och visst finns saker jag är inte är helt förtjust i med hans böcker, men jag kommer inte ifrån det att jag i hans böcker finner just det som tilltalade mig så mycket med Maria Gripes böcker. Precis som i dem är de mystiska elementen återkommande i hans. Parallella världar, superinvecklade detektivmysterier, försvunna bästisar och inget är som man tror.
Så spring till biblioteket nu!
Puss,
Nina
De böcker jag minns allra tydligast är Maria Gripes. Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, Skuggan över stenbänken-serien. Jag slukades upp och försvann in i dem, oförmögen att göra annat än att vända blad. Jag tror att anledningen till att de tilltalade mig så mycket är det mystiska och övernaturliga som är återkommande i hennes bäcker. Det är röster som spelas in på band fast bandspelaren stått i ett tyst rum, det är fotsteg i tomma lägenheter, böcker som ramlar ut ur bokhyllan, mystiska telefonsamtal, försvunna kvinnor och slott med hemligheter.
Jag är medveten om att den här bloggens läsare nog är snäppet äldre än elva år, men sätt Maria Gripes böcker i händerna på närmaste elvaåring. Om de inte gillat att läsa ännu kommer de väcka intresset. För de var så hemskt spännande, och fick mig att bara vilja läsa och lösa mysterierna.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om Paul Austers böcker. Jag vet att jag skrivit om honom tidigare, och visst finns saker jag är inte är helt förtjust i med hans böcker, men jag kommer inte ifrån det att jag i hans böcker finner just det som tilltalade mig så mycket med Maria Gripes böcker. Precis som i dem är de mystiska elementen återkommande i hans. Parallella världar, superinvecklade detektivmysterier, försvunna bästisar och inget är som man tror.
Så spring till biblioteket nu!
Puss,
Nina
Sexigaste mannen resp. kvinnan genom filmhistorien
Hej vänner! Idag tänkte jag förära er vad jag själv anser vara tidernas sexigaste individer som fångats på film. Två fiktiva figurer, vilka dock aldrig skulle vara lika tilltalande om de spelats av några andra. Here goes!
Sexigaste kvinnan: Sugar Cane (Marilyn Monroe) från Some Like it Hot
Sexigaste kvinnan: Sugar Cane (Marilyn Monroe) från Some Like it Hot
Våpig och andlös och blond och kurvig. Inga bilder i världen räcker för att fånga hela hennes charm men jag hittar inga youtubeklipp som går att bädda från mitt favoritögonblick med Sugar. Den här bilden är precis därifrån hur som helst! Se Some Like it Hot, helt enkelt. Hon är betagande.
Sexigaste mannen: Doktor Frank N. Furter (Tim Curry) från The Rocky Horror Picture Show
Sexigaste mannen: Doktor Frank N. Furter (Tim Curry) från The Rocky Horror Picture Show
Alltså. Vad ska jag säga. Hela karaktären är så underbart instabil och divig och självupptagen och åh pärlhalsbandet och den där frisyren, som en trulig tant! Ord känns överflödiga. Titta och njut!
Jag ska iväg och hänga i hooden så jag hinner inte skriva så mycket, men här ser ni vilka som skulle vara mina två freecards ifall jag bara fick välja två. Ack ja.
Vanda
Jag ska iväg och hänga i hooden så jag hinner inte skriva så mycket, men här ser ni vilka som skulle vara mina två freecards ifall jag bara fick välja två. Ack ja.
Vanda
De bästa kärleksskildringarna
Kära församling! Den här veckan går som bekant i kärlekens tecken, och jag tänkte att jag skulle skriva en fin lista över mina favoritskildringar av kärlek. Vi kör!
1. Bästa kärlekslåtarna.
Måste givetvis ha två underkategorier. Glad kärlek och vemodig kärlek. Och det är väl en omöjlig uppgift att komma på den allra allra bästa kärlekslåten med tanke på hur många låtar om kärlek det finns därute i världen. Men jag har två kandidater åtminstone.
1.1 Glad kärlek: Home - Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Finns studioversion på spotify och med väldigt vacker video på youtube. Vet ingen annan låt som har fångat den där sprudlande känslan lika bra. Är lite för nyskild för att lyssna på den utan att vilja hoppa ut genom fönstret, men jag jobbar på det!
1.2 Vemodig kärlek: Till Tomorrow - Don McLean. Här från spotify och här youtube. Känner inte att jag behöver tillägga så mycket. En såndär låt man ska blicka ut genom fönstret till och få en tår i ögonvrån.
2. Bästa boken om kärlek.
Alltså. När jag gick på mellanstadiet läste jag en bok som hette "Georg och Gloria" av Tormod Haugen. Jag har inte läst den sedan dess. Jag minns inte riktigt vad som hände. Men vad jag minns är att jag ärligt talat aldrig blivit så berörd av en kärleksberättelse varken förr eller senare! Jag satt under en trappa och läste den minns jag, storögd och tårögd och jag glömmer aldrig den känslan. Och ja, det är en barnbok.
3. Bästa filmen om kärlek. Okej nu syndar jag lite här, för det är ju egentligen en filmatisering av en bok. En ganska töntig filmatisering av en väldigt bra bok. Och visst är det inte de starkaste specialeffekterna. Men det är tamejsjutton den starkaste kärleken! Jag talar förstås om Bröderna Lejonhjärta. Åh... "Du rör inte Skorpan, ditt vidunder!" Den kärleken! Lyssna på musiken och gråt en skvätt!
4. Bästa kärleksparet är inte ett fiktivt par. Utan de jag hittade när jag slökollade på 100 höjdare mitt i natten. Om de varit i min egen ålder hade jag nog blivit lite rädd men de har nått det stadium i livet när det bara är att skita i konventionerna. Och fan vad söta de är!
Åh gudars. Det finns så mycket fint! Och jag inser liksom medan jag skriver att det finns hundra andra låtar och hundra andra filmer och böcker och kärlekspar som är minst lika bra och fina. Men de här får vara med på topplistan åtminstone! Vi kan ha en ny kärleksvecka nästa år!
Peace love and understanding från Vanda
Peace love and understanding från Vanda
Still...
Not as gay as Twilight.
Om ni händelsevis inte hänger på memebase, lolpics eller ja... internet, så kanske ni har missat denna extremt vanligt förekommande caption. För er som missat den kan jag visa några exempel på typiska "roliga" bilder på det temat.
Om ni händelsevis inte hänger på memebase, lolpics eller ja... internet, så kanske ni har missat denna extremt vanligt förekommande caption. För er som missat den kan jag visa några exempel på typiska "roliga" bilder på det temat.
Ja... Ni fattar. Man tar en bild som är lite gay och så skriver man att den åtminstone inte är lika gay som twilight! Roligare än så blir det inte! Okej. Det är alltså inte sådär jätteroligt. Men varför irriterar det mig?
Sammanfattning av twilight (det är alltså en bokserie om någon på något sätt lyckats missa det): En kille (Edward) blir kär i en tjej (Bella) för att han tycker hon luktar så gott att han vill dricka hennes blod jättejättegärna. Bella blir i sin tur kär i honom för att... jaa? För att han ser ut som en gud/marmorstaty och hennes huvud snurrar och hennes knän viker sig och hon kan inte andas när han ser på henne. Han är över hundra år och oskuld för han tycker inte om sex före äktenskapet. Bella bor hos sin pappa och lagar mat åt honom för annars äter han bara hämtmat. Edward är manipulativ och skuldbelägger Bella m.h.a. den klassiska härskartekniken "dubbelbestraffning". (Du får inte utsätta dig för fara! Jag är jättefarlig för dig! Jag tar livet av mig om du inte är med mig! Moment 22) Osv. osv. Bella har också en liten fling med Jacob som är vild och varm. Edward och Jacob bråkar lite om henne. Okej, sammanfattning avslutad.
Det som irriterar mig: HUR I HELA HELVETET KAN MAN KALLA DENNA PLOT FÖR "GAY"?!?! Jag tycker den känns som den stockkonservativa heteronormens våta dröm! Det finns många många sätt att beskriva den på men "gay" är inte ett av dem! Jag är fullt medveten om att "gay" kan användas i andra betydelser än "homosexuell" men med tanke på att bilderna man valt att bifoga med denna caption är ganska gay-gay så är detta inte en hållbar invändning mot denna min kritik. Sådär, internet! Nu när jag kommit med slagkraftiga argument mot detta skämt så litar jag på att dess existens omedelbart kommer upphöra!
PUSS OCH KRAM (no homo!) FRÅN VANDA <3
Sammanfattning av twilight (det är alltså en bokserie om någon på något sätt lyckats missa det): En kille (Edward) blir kär i en tjej (Bella) för att han tycker hon luktar så gott att han vill dricka hennes blod jättejättegärna. Bella blir i sin tur kär i honom för att... jaa? För att han ser ut som en gud/marmorstaty och hennes huvud snurrar och hennes knän viker sig och hon kan inte andas när han ser på henne. Han är över hundra år och oskuld för han tycker inte om sex före äktenskapet. Bella bor hos sin pappa och lagar mat åt honom för annars äter han bara hämtmat. Edward är manipulativ och skuldbelägger Bella m.h.a. den klassiska härskartekniken "dubbelbestraffning". (Du får inte utsätta dig för fara! Jag är jättefarlig för dig! Jag tar livet av mig om du inte är med mig! Moment 22) Osv. osv. Bella har också en liten fling med Jacob som är vild och varm. Edward och Jacob bråkar lite om henne. Okej, sammanfattning avslutad.
Det som irriterar mig: HUR I HELA HELVETET KAN MAN KALLA DENNA PLOT FÖR "GAY"?!?! Jag tycker den känns som den stockkonservativa heteronormens våta dröm! Det finns många många sätt att beskriva den på men "gay" är inte ett av dem! Jag är fullt medveten om att "gay" kan användas i andra betydelser än "homosexuell" men med tanke på att bilderna man valt att bifoga med denna caption är ganska gay-gay så är detta inte en hållbar invändning mot denna min kritik. Sådär, internet! Nu när jag kommit med slagkraftiga argument mot detta skämt så litar jag på att dess existens omedelbart kommer upphöra!
PUSS OCH KRAM (no homo!) FRÅN VANDA <3
Lite satir en lördag
Det här är bästa boken att ha på toaletten, i köket, vid sängen eller var som helst. I väskan kanske.
Sara Granér kan vara vår tids mest geniala serietecknare. "Med vänlig hälsning" är hennes andra album, och de två första serierutorna ni ser ovan kommer från det. Den sista är från hennes första album. Jag råder er att köpa boken - eller böckerna - snarast!
Nina
Sara Granér kan vara vår tids mest geniala serietecknare. "Med vänlig hälsning" är hennes andra album, och de två första serierutorna ni ser ovan kommer från det. Den sista är från hennes första album. Jag råder er att köpa boken - eller böckerna - snarast!
Nina
Världens bästa bok
Kära vänner! Till något skolprojekt i ettan lånade jag en bok av en klasskamrat. Dagen vi skulle ta studenten tog jag motvilligt med den till skolan för att lämna tillbaka den. Det var nämligen den bästa boken i världshistorien. Det var John Wisemans Överlevnadshandboken.
Jag har redan bloggat ett tips från den förut. Men seriöst. Där står hur man överlever i tropikerna, polartrakterna, ute på havet med eller utan gummibåt, hur man flår kaniner eller flätar hyddor, bygger apfällor eller utför en trakeotomi. Allt! Allt man någonsin kan komma att behöva. Vilka växter man kan äta och vilka djur som är farliga. Jag har lärt mig massor! Om man fick välja en enda bok att ha med sig någonstans skulle jag välja den. Då skulle jag vara osårbar.
Vanda
En annan slags trilogi
En av de senaste böckerna jag läste var Paul Austers New York-trilogi. Jag hade inget grepp om Auster innan, för ett halvår sen läste jag hans "Den röda anteckningsboken", men det är mycket man glömmer. Vem Auster är till exempel. Nå, det var utan några förväntningar jag öppnade den här boken. Den består, som ni kanske förstår, av tre böcker, och på ett eller annat sätt hänger de ihop, men det förstår man först sen. Jag hade som sagt inte fattat hur Auster skrev, tänkte att ja men han är väl en vanlig halvbra deckarförfattare. Men, inte. Alltså. New York-trilogin var spännande för den är så himla konstig. Man tror allt är på ett sätt och sen vänds allt upp och ner. Så läs den!
Första boken var lite seg, tycker jag. Men den tog sig efter ett tag. Andra boken var riktigt bra, jag kunde komma på mig själv med att sitta och le bara för att den är så välskriven. Det var väl ungefär där någonstans jag insåg att Auster inte bara är en vanlig halvbra deckarförfattare. Hans böcker är inte vanliga, inte slätstrukna. Han är bättre än halvbra. Och deckare är det faktiskt inte riktigt. Det är något mer, och man måste på något vis läsa med hela sin kropp. Öppen för allt. Ja. Den tredje boken var otroligt lättläst, något som jag inte fann i den första. Jag läste sista tredjedelen i ett sträck. Och även om det finns saker att ifrågasätta i boken, som varför han inte går till botten med vissa saker, eller varför huvudpersonen måste bete sig som ett svin, och även om jag inte gillar sättet Auster skriver om de kvinnliga karaktärerna (karaktärsdrag: snygg).. Så tycker jag den här boken - eller böckerna - var riktigt bra. En av de bästa jag läst på senare tid, säkerligen den bästa samtida boken jag läst. Läs!
Det var allt jag hade för idag
Nina
One book to rule them all
NU är bloggen vaken igen efter ett par veckor i träda. Veckans tema är "en bok".
Det första jag tänker på är en trilogi. (Det tog tusen år för mig att fatta att det inte heter triologi). En bokserie som lyckats skapa som en hel kult. Filmatiseringen kom ju när jag var ganska liten, så för min generation har säkert dyrkan av boken fått ett uppsving, men jag har fått intrycket av att den ända sedan den kom ut haft sina inbitna fans i alla år. Jag pratar förstås om Sagan om ringen av JRR Tolkien.
Jag har sett filmerna, men jag läste faktiskt alla tre böckerna först. Tänkte att det var mer rättvist. Och det roliga är. Att fastän jag läste tre tjocka böcker. Så minns jag ingenting. Jag minns i det närmaste ingenting av vad som händer. Om jag inte sett filmerna skulle jag knappt ha ett hum om handlingen överhuvudtaget! Jag förstår inte varför böckerna bara gled in genom ena ögat och ut genom det andra, när de lyckats lämna sådana djupa intryck på flera generationer. Folk har förtrollats av Tolkiens världar och fascinerats av hans karaktärer. Själv minns jag att jag tyckte det var konstigt att folk kunde brista ut i sång tillsammans helt spontant om någonting som precis hänt. Typ någon börjar sjunga, och han kanske är asbra på att improvisera, men sen så ba "Pippin stämde in" och så fortsätter de. Hur gick det till om man får fråga?!
Det minns jag. Resten är helt tomt. Märkligt!
Vanda
Det första jag tänker på är en trilogi. (Det tog tusen år för mig att fatta att det inte heter triologi). En bokserie som lyckats skapa som en hel kult. Filmatiseringen kom ju när jag var ganska liten, så för min generation har säkert dyrkan av boken fått ett uppsving, men jag har fått intrycket av att den ända sedan den kom ut haft sina inbitna fans i alla år. Jag pratar förstås om Sagan om ringen av JRR Tolkien.
Jag har sett filmerna, men jag läste faktiskt alla tre böckerna först. Tänkte att det var mer rättvist. Och det roliga är. Att fastän jag läste tre tjocka böcker. Så minns jag ingenting. Jag minns i det närmaste ingenting av vad som händer. Om jag inte sett filmerna skulle jag knappt ha ett hum om handlingen överhuvudtaget! Jag förstår inte varför böckerna bara gled in genom ena ögat och ut genom det andra, när de lyckats lämna sådana djupa intryck på flera generationer. Folk har förtrollats av Tolkiens världar och fascinerats av hans karaktärer. Själv minns jag att jag tyckte det var konstigt att folk kunde brista ut i sång tillsammans helt spontant om någonting som precis hänt. Typ någon börjar sjunga, och han kanske är asbra på att improvisera, men sen så ba "Pippin stämde in" och så fortsätter de. Hur gick det till om man får fråga?!
Det minns jag. Resten är helt tomt. Märkligt!
Vanda
