Hatade hår

Glad lördag, älskade läsare.
Idag ska jag prata lite om hår, eftersom det är temat för veckan. Snart är det ny vecka och nytt oh så spännande tema. Men inte än. Jag har berättat om håret på mitt huvud, och nu tänkte jag berätta lite om det hår som - tro det eller ej - täcker våra kroppar. Vissa har mycket hår på sina ben, andra inte. Vissa har svart hår på sina armar och en del har hår på ryggen. Nu kanske ni tror att det bara är män jag pratar om, men vet ni en sak. Kvinnor är också håriga!

Det är kanske svårt att tro, eftersom alla man ser är så släta och hårlösa, lite som bebisar. Men det är så att många kvinnor tar bort sitt hår för de har lärt sig att det är så man ska göra. Antingen rakar man, det kan göra ont om man slinter. Eller så kanske man vaxar bort de små hårstråna. Det gör jätteont. Men vad gör man inte för att hålla sig kvinnlig och fräsch?

Ni kanske anar min ilska och ironi. För jag blir skitförbannad när jag tänker på det här. Och ändå sitter jag här med alldeles nyrakade ben. För mjuka ben är ju det trevligaste, och fast de kommer vara så stickiga i morgon känns det hemskt värt att noggrant raka bort det idag. Och det känns förjävligt. Att jag är en pusselbit i den här skiten, lika väl som alla andra.


En jag känner sade en gång att "det jag tycker är positivt med kvinnlig kroppsbehåring är att det är naturligt att ta bort det". Och jag kan inte riktigt släppa det, för jag tycker det här är så himla sorgligt. Både att ha det synsättet, och att det faktiskt är så många tänker, många män, men säkert ännu fler kvinnor. För att man är så fast i att vi ska vara silkeslena och hårlösa. För att allt annat är äckligt. Och om man som ung kvinna låter bli att raka benen blir det ett feministiskt statement. Och det är klart att det blir så idag, men den synen vi har. Men jag tycker det är sorgligt. Det är som att det naturliga tillståndet är hårlöst, och att det är en aktiv handling att låta benen vara. Precis tvärtemot hur det borde vara.

Nu har jag ännu inte inte läst Det andra könet, trots att den står i min bokhylla, och jag är säker på att det i den och i annan feministisk litteratur finns mycket jag skulle kunna använda för att styrka mina teorier. Men nu har jag bara mina tankar att gå på. Jag tror, eller ja det måste ju vara så, att idén om att kvinnor ska ägna tid och möda åt att ändra sina kroppar, bara är ett av många sätt för män att hålla kvinnor på mattan.
Att vi kvinnor ska avlägsna det hår som naturligt täcker våra kroppar är självklart inget vi själva kommit på. Och en olycka kommer ju sällan ensam, som det sägs, och jag är övertygad om att det här bara är en liten del av ett förtryck som pågått i århundraden. Det där som är lite farligt att prata om.

Men när man är tio år och någon säger att "du kanske borde raka benen" är det något som inte är som det ska. När man är femton år och alla flickor rakar sitt kön är det något som inte står rätt till. Och när man är sexton år och aldrig ägnat en tanke åt att man har hår på armarna och en kompis säger att "det finns ju spray som tar bort det där" vet man inte om man ska skratta eller gråta. Och jag blir så himla arg. På att vi förväntas se kritiskt på våra kroppar, att vi förväntas förändra det naturliga. Och på att diskussionen är så gammal men att inget händer.

Nina

Kommentarer
Postat av: Vanda

Åh jag hann aldrig skriva igår men det här var exakt det jag tänkte skriva ju! Du är bäst!

2011-08-06 @ 18:41:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0