The darling buds of May

Hej hej!

Ja. Nu gör vi en "saker som irriterar mig" med en twist!

Yeah!

Här får ni veta vad jag irriterar mig på fast jag önskar att jag inte gjorde det!

Ljudet av fest.

Det är bara härligt att folk har roligt och det borde vara supermysigt att somna till ljudet av dansande fötter. Men jag blir galen! Jag hatar när det hörs musik och mingel och dunsar i taket. Jag hatar när grannarnas skrålande röster hörs ner till mig. Och det får mig att känna mig så tråkig och ogin. Men det kan inte hjälpas, tycks det, för trots allt blir jag fortfarande sjukt irriterad när jag hör grannarna festa! (spelar ingen roll om det så är nyårsafton. skrev världens bitchigaste lapp till grannarna nu senast. jag skäms!) Åh. Jag önskar jag kunde vara glad för deras skull. Men det går verkligen inte.

 

Ack! Bitchiga hälsningar från Vanda

 

Uppdatering: Jag kom på en till grej. Jag irriterar mig på "lantisar" i Stockholms kollektivtrafik. Alltså typ familjer som sitter och pratar på någon icke-stockholmsk dialekt om saker de sett och ängsligt räknar tunnelbanestationer osv osv. Varför irriterar de mig? Ingen aning! Jag är säkert rasist. Sjukt osympatiskt av mig. Jag skäms! Förlåt alla från glesbygden! (med "glesbygden" menar jag alla städer som är mindre än stockholm. hähä)

Få saker irriterar mig mer än total brist på initiavtivtagande. Ni vet.
Man har en kompis, en bekant, en släkting en häst. Man kanske ska äta, dricka vin, fika, spendera en ledig dag tillsammans.. ja. Och konversationen lyder som följer:
"Var ska vi äta?" - "Spelar ingen roll, bestäm du", alternativt "Vad ska vi göra?" - Spelar ingen roll bestäm du". Eller.. ja, det finns många frågor man kan ställa. Men svaret man får är alltid det samma.

Ett (1) sånt svar funkar, men när det är standardsvaret kliar det i mina fingrar. Jag får myror i brallan och vill klättra på väggarna som en skallbagge. Gregor Samsa. Nej. Men irriterad blir jag.

Jag kan inte förstå vad grejen är. Är det rädsla för att man ska bestämma åt någon och bestämma fel? Är det så att man tror kompisens åsikt är viktigare? Eller tror man att kompisen vill få sin vilja fram alltid alltid och inte bryr sig om någon annans åsikter? Eller är det helt enkelt så att man är en viljelös grönsak som är totalt likgiltig för vad som händer?

Kanske går jag på väl hårt, men jag tycker det här beteendet är hemskt frustrerande. För det placerar mig - om jag är den som tvingas ta initiativ - i en roll jag inte vill ha. Jag tvingas ta alla beslut, och därmed blir jag den som bestämmer allt, och riskerar att köra över min vän. På ett vis både offer och förövare.

Förövare för att, ja - man blir ju en sån där anal person som bara vill bestämma. Men saken är ju den, att om man inte tar beslut gör någon annan det åt en, och då kan man inte riktigt komma och säga att "men du/ni bestämmer ju allt". I en relation måste båda ta initiativ, ta beslut. Man måste hitta balans i det där för att få balans i relationen, annars kommer alltid den ena gå runt och känna sig överkörd och den andera gå runt och bli förbannad för att den måste bestämma allt.

Och offer för att, det är faktiskt skitjobbigt att få "spelar ingen roll" tillbaka varje gång man ställer en fråga. Det får mig att tvivla på om personen i fråga har något som helst intresse av ett umgänge, eller ja, en existens.


Nina

Not as gay as Twilight.

Om ni händelsevis inte hänger på memebase, lolpics eller ja... internet, så kanske ni har missat denna extremt vanligt förekommande caption. För er som missat den kan jag visa några exempel på typiska "roliga" bilder på det temat.

Hej hörrni! Veckans tema är "saker jag irriterar mig på", och nu ska jag berätta en sak som jag tycker är skitjobbigt.

Det kan vara på tunnelbanan, i klassrummet, på kören, bredvid en vid bordet på en bar, eller värst av allt - vännen i stolen intill när man fikar.

Det där hoppande jävla knät. Ni vet, den där foten som vickar och får knäet att hoppa upp och ner. Upp och ner. Ett knä, alltid ett. Och så gärna den stirrande blicken på det. Rakt fram stirrar man.

Jag hatar det. Så himla himla mycket. Jag vill bara lägga min hand på personens knä och le ansträngt mot den, eller slå ner handen på knät och skrika "MEN SITT STILL FÖRIHELVETE". Men så gör man ju inte. Man andas tungt och hoppas att det där knäet blir stilla snart. Men. Så. Irriterande.

Jag blir upprörd bara jag tänker på det! Åh.
Nu vet ni, jag är inte en mild människa. Jag vill ibland döda folk som inte sitter still. Lite i alla fall.
Nina

Hallå allihop! Nu är det så här va... att jag har ganska coolt hår. Det är sant! Långt i alla fall. Så idag blir det ett långt söndagstips om hur man kan få långt hår/ta hand om sitt långa hår när man väl har fått det.

Det kommer ett litet extrainlägg här.

Alltså norge. Jag antar att ni har koll på vad som hänt, och jag antar att ni är lika tagna som jag. Jag vet knappt hur jag ska skriva men.. jag är så himla förvånad. Och skakad. Det hade kunnat vara här, det hade kunnat vara ungdomar jag känner, det hade kunnat vara rosenbad som smällde just i den sekund jag cyklade förbi.

Och det gör mig så himla rädd. Sånt här händer inte. Inte här. Ska inte hända. Och ändå gör det det.

Det är något visst med att ge sig på ungdomar. Det är plötsligt inte bara en kallblodig masaker, utan även ett angrepp på norges framtid. Det är att slita sönder en knopp som aldrig får slå ut, eller att bryta av en stjälk som just sprungit ur jorden. Missförstå mig inte, jag menar inte att jag tycker han borde skjutit åldringar i stället, men det att beröva ett land på de som ska komma att förvalta det i framtiden. Det är något så vidrigt över det, och det gör så himla ont.


Jag ser det så tydligt framför mig, det kommer så nära. Jag tänker på att det kunde varit jag som aldrig kommit hem igen, som aldrig fått leva det liv jag just börjat. Eller ännu värre, att jag kommit hem men ingen av mina vänner.

Fy fan.

Att man blir så himla chockad är väl ett tecken på att vi lever i ett säkert och bra land. Och det är väl viktigt att minnas att ett vansinnesdåd inte betyder att världen plötsligt är hemskt mycket mer osäker. Men det känns så. Och rädd är jag.

Nina

Rädda är alla människor. Ibland är det bra, som när jag tänker att nä kokain ska jag inte prova det verkar ju skitläbbigt. Men ibland är det bara dumt. Rädsla begränsar så himla mycket. Och ibland måste man våga grejer, fast man är rädd.

Det kan vara allt från att byta frisyr eller sy om ett klädesplagg till att söka en svår utbildning, säga ifrån när någon gör fel, lära känna nya människor, flytta utomlands, säga till sin kompis att man är kär i henom eller göra slut.

Sånt är skitläskigt. Det är mycket som är skitläskigt.

Men grejen är ju den, att man måste våga. Man måste kunna ta ett initiativ, och man måste kasta sig ut ibland. Går det inte bra så går det dåligt men man överlever, reser sig igen. Vi är trots allt byggda för att klara livet.
Och man slipper ångra att man aldrig tog det där steget.

Och man känner sig aldrig så bra, som när man inser att man faktiskt handlade fast man var livrädd, att man gick rakryggad, trots att man riskerade att duka under. Och då blir man så himla stolt över sig själv.

Detta kunde vara ett söndagstips, men det är det inte. Fast det är ett tips!
Nina

Precis som Nina tänkte jag att när jag nu försökt komma på vad allmänheten är rädd för, kanske ska tänka efter lite vad jag själv är rädd för. Jag är rädd för:

att hoppa ner från höga stolar och sånt om man står på dem
att det ska ligga ett lik i min säng när jag går och lägger mig
att folk ska dö när de sover (måste alltid kolla att de andas)
att få hängbröst (jaja)
jordens undergång

i oordning:

att låsa min cykel ute om nätterna, man vet ju hur södermalm är
när människor kräks. jätterädd
att döden kan drabba så plötsligt
att jag ska gå hela livet och inte veta vad jag ska göra av det
att göra bort mig
att jag ska bli antastad på tunnelbanan när jag åker hem på natten
att någon ska ta tag i mig när jag blundar i duschen. heh jag vet
opålitliga katter som när som helst kan hugga en i fötterna
att det ska flyga in en liten fågel eller kanske en liten hund i mitt framhjul när jag cyklar

Ett mer uttömmande inlägg på ämnet ger jag er senare i veckan.
Nina

Veckans tema är "rädsla". Jag funderade ett tag över vanliga rädslor. Och så insåg jag vad som måste vara en av de vanligaste, och farligaste rädslorna; nämligen folks rädsla att göra bort sig.

Det pratas ofta om människors brist på civilkurage. Antingen är det storstadsbor, svenskar eller folk i allmänhet man diskuterar, men det verkar vara allom bekant att världen vore en bättre plats om vi bara stod upp för varandra lite mer. Jag har en bok som heter "Take a look at dig själv" (lite kitchig men bra) av Lena Victorin. Den är proppfull med statistik. Nedslående statistik om hur folk inte lyfter ett finger för att hjälpa till när någon råkar illa ut. Ett exempel: 1964 blev amerikanskan Kitty Genovese misshandlad och ihjälhuggen på gatan. Minst ett dussin vittnen hörde hennes rop på hjälp. Ingen undsatte henne.

Vad beror det på? Folk är rädda. Men vad är de rädda för? Det där har jag tänkt på. Vare sig det är någon som står i tunnelbanan och högt ställer sig frågan vilken linje den ska ta egentligen, eller någon som blir ihjälhuggen, är det ofta hur många som helst som skulle kunna hjälpa till som inte gör det. Varför? Ibland är det ju helt uppenbart vad man är rädd för. Är det någon som är misshandlad är man rädd att själv komma till skada. Att man inte vill riskera liv och lem för en vilt främmande människa kan jag förstå. Men varför är folk så sjukt obenägna att hjälpa till vid små pytteproblem som när någon är på god väg att hamna i Farsta Strand för att de inte fattar hur man kommer till tvärbanan? Många verkar vara av den åsikten att vi här i västvärlden är så kalla och hjärtlösa och skiter fullständigt i andras nöd. (Tycker det när en kolonialistisk syn på resten av världen som tillgivna infödingar med en härlig livsglädje, men det kanske bara är jag). Det kanske ligger någonting i det. Men såhär tror jag:

Jag kan ju bara tala för mig själv och allt det här är ju bara spekulationer osv osv men jag tror inte att det största problemet är brist på medkänsla. Utan att folk är så fruktansvärt rädda för att göra bort sig. Man vill inte tappa ansiktet. Man vill inte fråga om någon behöver hjälp för tänk om man misstar sig och de inte alls var i nöd! Man vill inte resa sig för tanter på tunnelbanan för man är så rädd att de ska ta illa upp. Man vill inte vara till besvär. Tänk om de bara bråkar på skoj därborta liksom? Och man kan ju inte ringa polisen i onödan och ta upp deras dyra tid. Och alltid, alltid verkar det finnas någon som i teorin skulle kunna lösa situationen bättre än man själv. Nej fy fan. Jag har själv inget gigantiskt civilkurage att skryta med. Och så mycket av det beror på att jag inte vill lägga mig i. Det är en svag och löjlig egenskap! Det är skillnad på att vara rädd och på att vara feg. Det är inget fel med att vara rädd. Men det är sorgligt att vara feg!

Jag önskar att jag kunde kalla mig själv modig. Ska kanske ut och hjälpa till lite i världen. Och skita i om jag gör bort mig för det gör jag säkert jämt ändå.

Peeeeeeace out //Vanda

Hej hörrni. Veckans tips är ett musiktips!

Någon gång under tvåan upptäckte jag en artist som jag lyssnat på oavbrutret i perioder sedan dess. Chet Baker tröttnar jag visst aldrig på. Han var trumpetist och sångare, och det är hans sång jag fastnat för. Han spelade och sjöng, som många av er säkert vet, jazz. Västkustjazz eller cool jazz, för att vara exakt. Hans lätta tenorstämma är så full av känsla, och jag vet ingen som sjunger de klassiska jazzlåtarna som han. Alltså. Upptäck honom om ni inte gjort det. Den sammetslena stämman är för vacker för att missa.

Här har ni ett smakprov. Åh den mannen.

Puss
Nina

Det sveper ett högerspöke över Europa. Frankrike har Front National, Norge Fremskrittspariet, Finland Sannfinländarna, vi har Sverigedemokraterna. Nationalism och högerextremism börjar kännas lite mer rumsrent, lite mer accepterat.

Det där är väl sådant som går upp och ner, antar jag. Jag minns inte Ny Demokrati, det var nog många som var oroliga då, men det blev inte så mycket med det. Ska man oroa sig nu? Ska man vara orolig över att 5,7% röstade främlingsfientligt i förra valet? (Visst finns det många som försöker hävda att SD inte är ett främlingsfientligt parti. Men jag har aldrig sett själva partiet bemöta den kritiken på något som helst övertygande vis. Så jag ser dem som skyldiga tills bevisat oskyldiga) Jag blir illa till mods av deras partiprogram. Jag blir illa till mods av deras attityd, jag blir illa till mods av människor jag trodde att jag kände bättre som vill förklara att det är helt i sin ordning att behandla "pursvenskar" bättre än invandrare.

Hur ska man veta om det här är på väg någonstans eller bara blossat upp lite plötsligt för att sedan försvinna? Ska man vara orolig? Är det en bestående förändring? Varför är de så rädda? Vad är de rädda för? Varför känner människor sig fortfarande så hotade av sånt de inte är bekanta med?

Jag vill tänka att man ska vara stark med båda fötterna på jorden, tänka efter noga och alltid göra det som man tror är rätt. Men om man tycker det är rätt att värdera människor olika? Ska man få göra det då? Jag tycker det känns som någonting rör sig under mig, som ett stort djur som håller på och vakna och vänder sig i sömnen. Det känns som min värld håller på att förändras och jag tycker inte om det. Hur ska man kunna känna sig trygg i ett land där alla inte är välkomna? Jag inser att det här blir svamligt och rörigt. Men jag kan inte riktigt förklara vad jag tänker. Jag minns bara alla gånger jag hört att Förintelsen aldrig skulle ägt rum om man bara hade agerat tidigare. När ska man agera? Är det nu? Och vad kan man göra annat än att rösta mot alla suspekta partier? För att det ska fungera att säga emot måste väl de som protesterar vara i majoritet, eller?

Det känns som man ska göra någonting men jag vet inte vad. Och jag vet att man inte ska vara det men jag är rädd för framtiden, för förändringar som känns i luften. Jag är rädd för vad som händer med Sverige. Folkhemmet gungar.


Tjipp tjopp från Vanda

Jag har alltid tyckt att "det som inte dödar en, härdar en" måste vara det dummaste någon sagt. Jag har hatat det uttrycket så himla mycket, för jag vet hur lätt en människa bryts ned.

Man dör inte av en skoltid som präglats av utsatthet - eller för den delen, osynlighet. Man dör inte av att alltid vara den som folk tyckte var konstig. Man dör inte av att vara ensam. Jag vet det. Men jag vet också att man inte går rakryggad ur det. Jag vet bara hur otroligt bräcklig man blir, bräckligare än någon kan tro. Att det kan dröja år tills man vågar sträcka på sig i sin fulla längd, tills man vågar ta den plats man har rätt till. Och jag vet hur man måste varit med om det själv för att förstå det till fullo.

Nu har jag precis börjat jobba som telefonist, och på jobbet häromdagen insåg jag en sak. Jag insåg att jag faktiskt har lärt mig något. Jag har lärt mig stänga ute saker. Att fortsätta, trots kritik man bombarderas med, är inget nytt för mig. Även om det var länge sen, så kan jag det här. Det kommer inte som en chock. Jag har gjort det här förut. Skillnaden är att det inte är personligt. Och den skillnaden gör så himla mycket. För första gången i mitt liv inser jag att jag har en styrka här. Jag har ett skydd, och den negativa kritiken bara.. rinner av mig. Jag förvånas när en kund avslutar samtalet med "hora", och det inte rör mig i ryggen.
Men det är först idag jag inser att det är de som gör fel, inte jag.

Nina

Någon gång på mellanstadiet hamnar man i det underbara gränslandet mellan barn och ungdom. Nu är jag arton år och befinner mig plötsligt vacklandes på gränsen mellan barn och vuxen. Är temat "förändring" är förstås hela den här metamorfosen det första jag tänker på.

Veckas tema är "förändring", och inget tema har väl varit så rätt i tiden. Vår tid. Jag hade tänkt skriva om hur allt förändras när man slungas ut från skolvärlden och in i vuxenvärlden. Men jag gör inte det idag.

I slutet av november blev min pappa plötsligt sjuk, han åkte till sjukhuset och efter en dag skickade de hem honom. Men inget blev bättre och han åkte in igen. Och så stannade han där. Jag skrev i min blogg:
"Vem ska nu sortera alla svarta strumpor när jag viker tvätt? Ingen annan ser ju skillnad på de tusen olika nyanserna och kvaliteterna. Det kommer att bli kaos utan honom här, och fullt med omaka par strumpor i hans byrålåda."

Allt var vänt upp och ner, jag kunde inte hålla ihop någonting. Stämningen hemma var så himla konstig och jag satt varje kväll och läste om sjukdomen han kanske hade. Var övertygad om att jag skulle bli pappalös.

Men så efter två veckor kom han hem, smal nog att få plats i min lillasysters jeans. Och plötsligt var allt i balans igen. Men jag tänker på den där tiden ibland, på hur snabbt ens tillvaro kan ställas på ända. Och jag tänker på hur det varit om han aldrig kommit hem till sin strumplåda igen, på de fall där det plötsligt inte finns en pappa längre. Eller en mamma. Att en förändring kan komma så snabbt. Kanske vänjer man sig efter ett tag, justerar sig till sin nya tillvaro. Kanske gör man det aldrig. Men jag behövde inte vänja mig för plötsligt var allt som det varit. Och det är jag så himla glad för.

Nina

Kära vänner! Idag kommer ett litet behändigt överlevnadstips som fungerar väldigt bra i all sin enkelhet. Jag vet inte riktigt var jag läste om det. Det följer som lyder:

När du ska gå över en trafikerad gata, etablera ögonkontakt med bilföraren! Det är mycket större chans att de stannar då. Dels kan man ju då vara säker på att de fått syn på en, men jag har märkt att de bromsar i mycket högre grad om man ger dem en sträng blick än om man bara står och väntar på att de ska stanna. Ja. Detta har livet lärt mig.

Peace out! /Vanda

Det här är bästa boken att ha på toaletten, i köket, vid sängen eller var som helst. I väskan kanske.





Sara Granér kan vara vår tids mest geniala serietecknare. "Med vänlig hälsning" är hennes andra album, och de två första serierutorna ni ser ovan kommer från det. Den sista är från hennes första album. Jag råder er att köpa boken - eller böckerna - snarast!

Nina

Kära vänner! Till något skolprojekt i ettan lånade jag en bok av en klasskamrat. Dagen vi skulle ta studenten tog jag motvilligt med den till skolan för att lämna tillbaka den. Det var nämligen den bästa boken i världshistorien. Det var John Wisemans Överlevnadshandboken.

En av de senaste böckerna jag läste var Paul Austers New York-trilogi. Jag hade inget grepp om Auster innan, för ett halvår sen läste jag hans "Den röda anteckningsboken", men det är mycket man glömmer. Vem Auster är till exempel. Nå, det var utan några förväntningar jag öppnade den här boken. Den består, som ni kanske förstår, av tre böcker, och på ett eller annat sätt hänger de ihop, men det förstår man först sen. Jag hade som sagt inte fattat hur Auster skrev, tänkte att ja men han är väl en vanlig halvbra deckarförfattare. Men, inte. Alltså. New York-trilogin var spännande för den är så himla konstig. Man tror allt är på ett sätt och sen vänds allt upp och ner. Så läs den!

Första boken var lite seg, tycker jag. Men den tog sig efter ett tag. Andra boken var riktigt bra, jag kunde komma på mig själv med att sitta och le bara för att den är så välskriven. Det var väl ungefär där någonstans jag insåg att Auster inte bara är en vanlig halvbra deckarförfattare. Hans böcker är inte vanliga, inte slätstrukna. Han är bättre än halvbra. Och deckare är det faktiskt inte riktigt. Det är något mer, och man måste på något vis läsa med hela sin kropp. Öppen för allt. Ja. Den tredje boken var otroligt lättläst, något som jag inte fann i den första. Jag läste sista tredjedelen i ett sträck. Och även om det finns saker att ifrågasätta i boken, som varför han inte går till botten med vissa saker, eller varför huvudpersonen måste bete sig som ett svin, och även om jag inte gillar sättet Auster skriver om de kvinnliga karaktärerna (karaktärsdrag: snygg).. Så tycker jag den här boken - eller böckerna - var riktigt bra. En av de bästa jag läst på senare tid, säkerligen den bästa samtida boken jag läst. Läs!

Det var allt jag hade för idag
Nina

NU är bloggen vaken igen efter ett par veckor i träda. Veckans tema är "en bok".

Det första jag tänker på är en trilogi. (Det tog tusen år för mig att fatta att det inte heter triologi). En bokserie som lyckats skapa som en hel kult. Filmatiseringen kom ju när jag var ganska liten, så för min generation har säkert dyrkan av boken fått ett uppsving, men jag har fått intrycket av att den ända sedan den kom ut haft sina inbitna fans i alla år. Jag pratar förstås om Sagan om ringen av JRR Tolkien.

Jag har sett filmerna, men jag läste faktiskt alla tre böckerna först. Tänkte att det var mer rättvist. Och det roliga är. Att fastän jag läste tre tjocka böcker. Så minns jag ingenting. Jag minns i det närmaste ingenting av vad som händer. Om jag inte sett filmerna skulle jag knappt ha ett hum om handlingen överhuvudtaget! Jag förstår inte varför böckerna bara gled in genom ena ögat och ut genom det andra, när de lyckats lämna sådana djupa intryck på flera generationer. Folk har förtrollats av Tolkiens världar och fascinerats av hans karaktärer. Själv minns jag att jag tyckte det var konstigt att folk kunde brista ut i sång tillsammans helt spontant om någonting som precis hänt. Typ någon börjar sjunga, och han kanske är asbra på att improvisera, men sen så ba "Pippin stämde in" och så fortsätter de. Hur gick det till om man får fråga?!

Det minns jag. Resten är helt tomt. Märkligt!

Vanda