Civilkurage
Veckans tema är "rädsla". Jag funderade ett tag över vanliga rädslor. Och så insåg jag vad som måste vara en av de vanligaste, och farligaste rädslorna; nämligen folks rädsla att göra bort sig.
Det pratas ofta om människors brist på civilkurage. Antingen är det storstadsbor, svenskar eller folk i allmänhet man diskuterar, men det verkar vara allom bekant att världen vore en bättre plats om vi bara stod upp för varandra lite mer. Jag har en bok som heter "Take a look at dig själv" (lite kitchig men bra) av Lena Victorin. Den är proppfull med statistik. Nedslående statistik om hur folk inte lyfter ett finger för att hjälpa till när någon råkar illa ut. Ett exempel: 1964 blev amerikanskan Kitty Genovese misshandlad och ihjälhuggen på gatan. Minst ett dussin vittnen hörde hennes rop på hjälp. Ingen undsatte henne.
Vad beror det på? Folk är rädda. Men vad är de rädda för? Det där har jag tänkt på. Vare sig det är någon som står i tunnelbanan och högt ställer sig frågan vilken linje den ska ta egentligen, eller någon som blir ihjälhuggen, är det ofta hur många som helst som skulle kunna hjälpa till som inte gör det. Varför? Ibland är det ju helt uppenbart vad man är rädd för. Är det någon som är misshandlad är man rädd att själv komma till skada. Att man inte vill riskera liv och lem för en vilt främmande människa kan jag förstå. Men varför är folk så sjukt obenägna att hjälpa till vid små pytteproblem som när någon är på god väg att hamna i Farsta Strand för att de inte fattar hur man kommer till tvärbanan? Många verkar vara av den åsikten att vi här i västvärlden är så kalla och hjärtlösa och skiter fullständigt i andras nöd. (Tycker det när en kolonialistisk syn på resten av världen som tillgivna infödingar med en härlig livsglädje, men det kanske bara är jag). Det kanske ligger någonting i det. Men såhär tror jag:
Jag kan ju bara tala för mig själv och allt det här är ju bara spekulationer osv osv men jag tror inte att det största problemet är brist på medkänsla. Utan att folk är så fruktansvärt rädda för att göra bort sig. Man vill inte tappa ansiktet. Man vill inte fråga om någon behöver hjälp för tänk om man misstar sig och de inte alls var i nöd! Man vill inte resa sig för tanter på tunnelbanan för man är så rädd att de ska ta illa upp. Man vill inte vara till besvär. Tänk om de bara bråkar på skoj därborta liksom? Och man kan ju inte ringa polisen i onödan och ta upp deras dyra tid. Och alltid, alltid verkar det finnas någon som i teorin skulle kunna lösa situationen bättre än man själv. Nej fy fan. Jag har själv inget gigantiskt civilkurage att skryta med. Och så mycket av det beror på att jag inte vill lägga mig i. Det är en svag och löjlig egenskap! Det är skillnad på att vara rädd och på att vara feg. Det är inget fel med att vara rädd. Men det är sorgligt att vara feg!
Jag önskar att jag kunde kalla mig själv modig. Ska kanske ut och hjälpa till lite i världen. Och skita i om jag gör bort mig för det gör jag säkert jämt ändå.
Peeeeeeace out //Vanda
Det pratas ofta om människors brist på civilkurage. Antingen är det storstadsbor, svenskar eller folk i allmänhet man diskuterar, men det verkar vara allom bekant att världen vore en bättre plats om vi bara stod upp för varandra lite mer. Jag har en bok som heter "Take a look at dig själv" (lite kitchig men bra) av Lena Victorin. Den är proppfull med statistik. Nedslående statistik om hur folk inte lyfter ett finger för att hjälpa till när någon råkar illa ut. Ett exempel: 1964 blev amerikanskan Kitty Genovese misshandlad och ihjälhuggen på gatan. Minst ett dussin vittnen hörde hennes rop på hjälp. Ingen undsatte henne.
Vad beror det på? Folk är rädda. Men vad är de rädda för? Det där har jag tänkt på. Vare sig det är någon som står i tunnelbanan och högt ställer sig frågan vilken linje den ska ta egentligen, eller någon som blir ihjälhuggen, är det ofta hur många som helst som skulle kunna hjälpa till som inte gör det. Varför? Ibland är det ju helt uppenbart vad man är rädd för. Är det någon som är misshandlad är man rädd att själv komma till skada. Att man inte vill riskera liv och lem för en vilt främmande människa kan jag förstå. Men varför är folk så sjukt obenägna att hjälpa till vid små pytteproblem som när någon är på god väg att hamna i Farsta Strand för att de inte fattar hur man kommer till tvärbanan? Många verkar vara av den åsikten att vi här i västvärlden är så kalla och hjärtlösa och skiter fullständigt i andras nöd. (Tycker det när en kolonialistisk syn på resten av världen som tillgivna infödingar med en härlig livsglädje, men det kanske bara är jag). Det kanske ligger någonting i det. Men såhär tror jag:
Jag kan ju bara tala för mig själv och allt det här är ju bara spekulationer osv osv men jag tror inte att det största problemet är brist på medkänsla. Utan att folk är så fruktansvärt rädda för att göra bort sig. Man vill inte tappa ansiktet. Man vill inte fråga om någon behöver hjälp för tänk om man misstar sig och de inte alls var i nöd! Man vill inte resa sig för tanter på tunnelbanan för man är så rädd att de ska ta illa upp. Man vill inte vara till besvär. Tänk om de bara bråkar på skoj därborta liksom? Och man kan ju inte ringa polisen i onödan och ta upp deras dyra tid. Och alltid, alltid verkar det finnas någon som i teorin skulle kunna lösa situationen bättre än man själv. Nej fy fan. Jag har själv inget gigantiskt civilkurage att skryta med. Och så mycket av det beror på att jag inte vill lägga mig i. Det är en svag och löjlig egenskap! Det är skillnad på att vara rädd och på att vara feg. Det är inget fel med att vara rädd. Men det är sorgligt att vara feg!
Jag önskar att jag kunde kalla mig själv modig. Ska kanske ut och hjälpa till lite i världen. Och skita i om jag gör bort mig för det gör jag säkert jämt ändå.
Peeeeeeace out //Vanda
Kommentarer
Trackback
