Norge
Det kommer ett litet extrainlägg här.
Alltså norge. Jag antar att ni har koll på vad som hänt, och jag antar att ni är lika tagna som jag. Jag vet knappt hur jag ska skriva men.. jag är så himla förvånad. Och skakad. Det hade kunnat vara här, det hade kunnat vara ungdomar jag känner, det hade kunnat vara rosenbad som smällde just i den sekund jag cyklade förbi.
Och det gör mig så himla rädd. Sånt här händer inte. Inte här. Ska inte hända. Och ändå gör det det.
Det är något visst med att ge sig på ungdomar. Det är plötsligt inte bara en kallblodig masaker, utan även ett angrepp på norges framtid. Det är att slita sönder en knopp som aldrig får slå ut, eller att bryta av en stjälk som just sprungit ur jorden. Missförstå mig inte, jag menar inte att jag tycker han borde skjutit åldringar i stället, men det att beröva ett land på de som ska komma att förvalta det i framtiden. Det är något så vidrigt över det, och det gör så himla ont.
Jag ser det så tydligt framför mig, det kommer så nära. Jag tänker på att det kunde varit jag som aldrig kommit hem igen, som aldrig fått leva det liv jag just börjat. Eller ännu värre, att jag kommit hem men ingen av mina vänner.
Fy fan.
Att man blir så himla chockad är väl ett tecken på att vi lever i ett säkert och bra land. Och det är väl viktigt att minnas att ett vansinnesdåd inte betyder att världen plötsligt är hemskt mycket mer osäker. Men det känns så. Och rädd är jag.
Nina
Alltså norge. Jag antar att ni har koll på vad som hänt, och jag antar att ni är lika tagna som jag. Jag vet knappt hur jag ska skriva men.. jag är så himla förvånad. Och skakad. Det hade kunnat vara här, det hade kunnat vara ungdomar jag känner, det hade kunnat vara rosenbad som smällde just i den sekund jag cyklade förbi.
Och det gör mig så himla rädd. Sånt här händer inte. Inte här. Ska inte hända. Och ändå gör det det.
Det är något visst med att ge sig på ungdomar. Det är plötsligt inte bara en kallblodig masaker, utan även ett angrepp på norges framtid. Det är att slita sönder en knopp som aldrig får slå ut, eller att bryta av en stjälk som just sprungit ur jorden. Missförstå mig inte, jag menar inte att jag tycker han borde skjutit åldringar i stället, men det att beröva ett land på de som ska komma att förvalta det i framtiden. Det är något så vidrigt över det, och det gör så himla ont.
Jag ser det så tydligt framför mig, det kommer så nära. Jag tänker på att det kunde varit jag som aldrig kommit hem igen, som aldrig fått leva det liv jag just börjat. Eller ännu värre, att jag kommit hem men ingen av mina vänner.
Fy fan.
Att man blir så himla chockad är väl ett tecken på att vi lever i ett säkert och bra land. Och det är väl viktigt att minnas att ett vansinnesdåd inte betyder att världen plötsligt är hemskt mycket mer osäker. Men det känns så. Och rädd är jag.
Nina
Kommentarer
Trackback
