Uppvaknandet
När jag var liten lyssnade jag inte direkt på musik. När jag satte på någonting självmant var det Krakel Spektakel på kassettband eller Bergmans "Trollflöjten" eller någonting annat som fungerade som en berättelse. Men musik hörde man ju ändå, när pappa (för det var mest pappa) satte på en skiva i vardagsrummet. Jag tyckte det var mysigt och upplevde den på något lite distansierat vis, sällan sådär intensivt lyssnande utan mer vagt registrerandes. Texterna förstod jag inte alltid, men det var ett särskilt ord som alltid liksom klack till i mig när jag hörde det. Ordet var "home". Hemma.
Kanske är det så när man är liten. Hemma betyder nog aldrig så mycket för en som det gör då. Och när jag hörde "Homeward bound" med Simon and Garfunkel eller "Golden slumbers" med Beatles så drabbades jag av någon sorts innerlig rörelse i bröstet.
Men det finns ett tillfälle som etsat sig fast i minnet. Det var när jag gick i femman, och hängde som vanligt i Rådhusparken på rasten. Sonja hade sin freestyle med sig och en blandskiva som hennes syster bränt. Vi satt bredvid varandra på den där svarta plåtkupan som vi kallade "Bäckahästen", hon sade "Jag är så kär i den här låten" och gav mig ena hörluren. Någonting med hennes ord liksom fastnade i mig. Det var min första tanke. Min andra tanke var "Men det här känner ju jag igen!". Det var en av alla de där låtarna jag hört sedan tidernas begynnelse när pappa lyssnade på musik hemma. Rasten tog slut men jag kunde inte släppa tanken på den där låten, på hennes ord, på "jag är så kär i den här låten". Jag hade aldrig tänkt på musik på det sättet.
När jag kom hem från skolan den dagen var lägenheten tom. Jag skramlade fram cd-skivan som låten fanns med på, skruvade upp volymen på stereon och lade mig på golvet mitt emellan högtalarna för att optimera den där riktiga stereo-effekten. Och för första gången i mitt liv lyssnade jag på musik sådär på riktigaste riktigt. När den tog slut spolade jag tillbaka, och lyssnade på den igen. Och igen. Och igen. Det var någonting i mig som vaknade. Det var någonting som hände för första gången. På den vägen var det.
Det var Sounds of Silence med Simon and Garfunkel.
Så var det för Vanda
Kanske är det så när man är liten. Hemma betyder nog aldrig så mycket för en som det gör då. Och när jag hörde "Homeward bound" med Simon and Garfunkel eller "Golden slumbers" med Beatles så drabbades jag av någon sorts innerlig rörelse i bröstet.
Men det finns ett tillfälle som etsat sig fast i minnet. Det var när jag gick i femman, och hängde som vanligt i Rådhusparken på rasten. Sonja hade sin freestyle med sig och en blandskiva som hennes syster bränt. Vi satt bredvid varandra på den där svarta plåtkupan som vi kallade "Bäckahästen", hon sade "Jag är så kär i den här låten" och gav mig ena hörluren. Någonting med hennes ord liksom fastnade i mig. Det var min första tanke. Min andra tanke var "Men det här känner ju jag igen!". Det var en av alla de där låtarna jag hört sedan tidernas begynnelse när pappa lyssnade på musik hemma. Rasten tog slut men jag kunde inte släppa tanken på den där låten, på hennes ord, på "jag är så kär i den här låten". Jag hade aldrig tänkt på musik på det sättet.
När jag kom hem från skolan den dagen var lägenheten tom. Jag skramlade fram cd-skivan som låten fanns med på, skruvade upp volymen på stereon och lade mig på golvet mitt emellan högtalarna för att optimera den där riktiga stereo-effekten. Och för första gången i mitt liv lyssnade jag på musik sådär på riktigaste riktigt. När den tog slut spolade jag tillbaka, och lyssnade på den igen. Och igen. Och igen. Det var någonting i mig som vaknade. Det var någonting som hände för första gången. På den vägen var det.
Det var Sounds of Silence med Simon and Garfunkel.
Så var det för Vanda
Älskade musik
Veckans tema är musik. Det känns ungefär lika brett som att ha tema "livet", tycker jag. Kanske säger det något om min relation till musik, jag vet inte. Jag tycker det är ett skitsvårt tema för jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Musik är väl ungefär det bästa jag vet, jag har musik runt mig och i mig en väldigt stor del av min vakna tid. Så hur smalnar man av det, ner det, till ett blogginlägg? Ska jag skriva om hur dålig musik kan vara, och hur bra? Ska jag försöka reda ut vad det är som gör att vissa låtar får mig att vilja slita ut hjärtat på ett bra sätt, medan vissa får mig att önska att jag aldrig haft öron? Ska jag skriva om hur roligt det är att en dag upptäcka att det är kul att sjunga opera eller att man faktiskt kan skriva låtar själv fast man trodde det var svårast i världen? Ska jag skriva om hur kul det är att sjunga i kör och hur mäktig Otto Olssons "Advent" låter när man är många? Ska jag skriva om vikten av att klappa på ettan och trean, eller min kärlek till svenska folkvisor? Ska jag skriva om hur lite jag egentligen kan om området, och att det finns många många genrer jag aldrig kommer höra talas om?
Jag vet inte. Kanske ska jag skriva om musik och självförtroende. Eller självförtroende i musiken.
Musik är väl som de flesta andra områden, ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet. Jag älskar musik, jag älskar att sjunga. Men jag är livrädd mitt i allt. För att jag inte har potential att göra något av det, för att jag bara är en av jag vet inte hur många. Som känner precis samma sak. För att även om jag sjunger varje dag, även om jag skulle viga mitt liv åt det, skulle det inte vara tillräckligt.
Egentligen har en önskan om att bli som henne när jag blir stor. Och det känns ju ungefär lika som att den chansen är lika stor som att ja jag vet inte vad. Och att om jag inte kan det kan jag lika gärna gå och lägga mig. För en medelmåtta kan man ju inte vara.
Även de som är otroligt duktiga, påstår att de inget vet. För att många lägger ribban så högt att de knappt kan se den. Om man inte har ett mål, om man inte jämför sig med något tappar man kanske motivationen att utvecklas, absolut. Men risken blir ju även att man har så höga krav på sig själv att man aldrig någonsin är nöjd, aldrig någonsin tycker om sig själv till fullo. Är det då värt det? Jag vet inte. Den där rädslan för att förbli en medelmåtta, den där otroliga elitismen även på amatörvinå. Den är lika farlig som den är sporrande. Jag tror det hör till ungdomen, den där inställningen tilll livet som syns inte bara i skapandet utan i allt. Man vill inte vara bra, man vill inte duga. Man vill vara bäst.
Jag har verkligen inget svar på vad man bör göra åt det här. Att ha krav på sig själv är bra, om man vill komma någon vart. Men att ha för höga krav, så höga krav att det bara är hämmande, är inte bra. Balansen däremellan är skitsvår tycker jag. Men att släppa det man tycker mest om för att man är rädd att misslyckas, är det så klokt? Det kan man ju inte göra. Man ska alltid sträva efter att utvecklas, efter något mer. Men man får väl också tillåta sig själv att andas. Säga till sig själv att "det är okej om du inte är bäst just idag". Och jag inser att med den inställningen blir man ingen Mozart och ingen van Gogh heller för den delen. Men man kanske blir en lycklig människa. Kanske borde man ibland släppa alla krav och bara göra det som är kul. Sjunga, till exempel. Även om man inte blir bäst.
Mvh
Nina
Jag vet inte. Kanske ska jag skriva om musik och självförtroende. Eller självförtroende i musiken.
Musik är väl som de flesta andra områden, ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet. Jag älskar musik, jag älskar att sjunga. Men jag är livrädd mitt i allt. För att jag inte har potential att göra något av det, för att jag bara är en av jag vet inte hur många. Som känner precis samma sak. För att även om jag sjunger varje dag, även om jag skulle viga mitt liv åt det, skulle det inte vara tillräckligt.
Egentligen har en önskan om att bli som henne när jag blir stor. Och det känns ju ungefär lika som att den chansen är lika stor som att ja jag vet inte vad. Och att om jag inte kan det kan jag lika gärna gå och lägga mig. För en medelmåtta kan man ju inte vara.
Även de som är otroligt duktiga, påstår att de inget vet. För att många lägger ribban så högt att de knappt kan se den. Om man inte har ett mål, om man inte jämför sig med något tappar man kanske motivationen att utvecklas, absolut. Men risken blir ju även att man har så höga krav på sig själv att man aldrig någonsin är nöjd, aldrig någonsin tycker om sig själv till fullo. Är det då värt det? Jag vet inte. Den där rädslan för att förbli en medelmåtta, den där otroliga elitismen även på amatörvinå. Den är lika farlig som den är sporrande. Jag tror det hör till ungdomen, den där inställningen tilll livet som syns inte bara i skapandet utan i allt. Man vill inte vara bra, man vill inte duga. Man vill vara bäst.
Jag har verkligen inget svar på vad man bör göra åt det här. Att ha krav på sig själv är bra, om man vill komma någon vart. Men att ha för höga krav, så höga krav att det bara är hämmande, är inte bra. Balansen däremellan är skitsvår tycker jag. Men att släppa det man tycker mest om för att man är rädd att misslyckas, är det så klokt? Det kan man ju inte göra. Man ska alltid sträva efter att utvecklas, efter något mer. Men man får väl också tillåta sig själv att andas. Säga till sig själv att "det är okej om du inte är bäst just idag". Och jag inser att med den inställningen blir man ingen Mozart och ingen van Gogh heller för den delen. Men man kanske blir en lycklig människa. Kanske borde man ibland släppa alla krav och bara göra det som är kul. Sjunga, till exempel. Även om man inte blir bäst.
Mvh
Nina
Veckans tips: Dagens tips
För att runda av veckan med tema "humor" kommer ett fint tips från Jesper Rönndahl.
Kärlek från Vanda!
sånt jag tycker är kul
Det finns mycket jag tycker är tråkigt, fast det egentligen är meningen att det ska vara kul. Ibland är jag för smart för att tycka det är kul, ibland är jag för dum för att tycka det är kul. Ibland är det bara så att man tycker olika. Och det är okej! Och alla människor är lika mycket värda. Ja. Det är mycket jag inte förstår, och mycket jag inte tycker är kul. Men! Idag ska jag berätta vad jag tycker är kul.
Musik så dålig att man inte vet vart man ska ta vägen. Och musik som är så rolig att den är rolig.
Sara Granér. (bilden är från tiden då alla hittade glas i sin kyckling)
Dåliga musikskämt.
Nanna Johansson för Bang.
Dåligt uppstoppade djur.
Och så tycker jag att jag själv är ganska rolig också.
Och tur är väl det, annars skulle jag inte stå ut med mig själv.
Hoppas ni har en rolig lördag!
Nina
Musik så dålig att man inte vet vart man ska ta vägen. Och musik som är så rolig att den är rolig.
Sara Granér. (bilden är från tiden då alla hittade glas i sin kyckling)
Dåliga musikskämt.
Nanna Johansson för Bang.
Dåligt uppstoppade djur.
Och så tycker jag att jag själv är ganska rolig också.
Och tur är väl det, annars skulle jag inte stå ut med mig själv.
Hoppas ni har en rolig lördag!
Nina
Dålig humor
Det är någonting jag har funderat på. Dålig humor. Vad är det egentligen? Hur definierar man egentligen sådär riktigt irriterande, ocharmigt dålig humor?
Det finns vissa människor som man bara tycker har så himla dålig humor. Tråkiga människor. Men det är inte sådana där människor som inte tycker någonting är roligt, för de råkar bara ha total avsaknad av humor. Hur ligger det till egentligen med de där som faktiskt har någon sorts humor, men som bara är fett fett tråkiga ändå? Varför provocerar de mig så mycket och hur ska de definieras?
Kanske är de sådana som skrattar åt Family Circus.
Sådana som har "roliga dörrmattor"
Eller ett crazy mellannamn på facebook
Eller för den delen skriver roliga facebookstatusar
Det finns vissa människor som man bara tycker har så himla dålig humor. Tråkiga människor. Men det är inte sådana där människor som inte tycker någonting är roligt, för de råkar bara ha total avsaknad av humor. Hur ligger det till egentligen med de där som faktiskt har någon sorts humor, men som bara är fett fett tråkiga ändå? Varför provocerar de mig så mycket och hur ska de definieras?
Kanske är de sådana som skrattar åt Family Circus.
Sådana som har "roliga dörrmattor"
Eller ett crazy mellannamn på facebook
Eller för den delen skriver roliga facebookstatusar
Hur ska man beskriva dem? Jag inser ju precis vad det är för slags människor och varför jag stör mig på dem, även om det inte känns så vänligt av mig. Det är sådana som skrattar åt saker som jag tycker är tråkiga. Och de har ju precis lika mycket rätt som jag att finnas och det finns ju ingenting som säger att min humor egentligen är "bättre" än deras. "dålig humor" är en ganska konstig term när allt kommer omkring.
...Men visst finns det, visst gör det det? Ack.
Elitistiska hälsningar och himlanden med ögonen från en dryg Vanda
...Men visst finns det, visst gör det det? Ack.
Elitistiska hälsningar och himlanden med ögonen från en dryg Vanda
Kvinnor och humor. Humor och kvinnor.
Humor är makt. Att få någon att skratta okontrollerat ger en mer uppskattning och bekräftelse än många komplimanger. Rolig är något man vill vara, och förmågan att få andra till skratt beundrar och värderar jag.
Och samtidigt är det ofta omgivningen som avgör vad som är roligt och inte. Att inte skratta när någon skämtar är som att ignorera den som pratar, och sällan känner man sig så dum som när det är dödstyst efter ett skämt. Att skämta utan att skämtet landar är tillintetgörande. En människa som vanligtvis är världens roligaste kan plötsligt slungas ned på marken med väldig kraft om hon hamnar i fel sammanhang, där ingen så mycket som drar på munnen.
Och på något vis leder det här mig till bitterheten över att samhället inte är jämställt, återigen. Tänkte skriva lite om det, återigen.
Jag känner många roliga killar, men jag känner minst lika många roliga tjejer. Det finns inga jag kan skämta så grovt med som vissa av mina tjejkompisar. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. Vi tar den plats som egentligen inte givits oss, och säger det som inte förväntas av oss. Och jag tror det är mer provocerande än om vi varit killar. Vissa tjejer blir obekväma av den spännvid våra skämt har. För att vi inte är riktigt som vi ska.
Men alltså trots mängden fantastiskt roliga kvinnor är det mest män på den svenska humorscenen idag. Kolla på parlamentet till exempel. Eller ”Roast på Berns”, eller Raw. Eller, ja, allt annat. Vad beror det här på? Är det verkligen så att jag missuppfattat, att det egentligen inte finns lika många roliga kvinnor som det finns män? Eller kan det vara så att män får större utrymme att vara roliga, och uppmuntras mer. Av en kvinna förväntas mycket, men rolig är inte något som alltid står på listan.
Även om könsrollerna ofta påverkar oss redan från dagis, så har småkillar och småtjejer lite samma utrymme att vara roliga, flamsa, för det hör till barndomen. Men sen händer något. Plötsligt skämtar man och märker att ingen skrattar längre, fastän en man skulle fått hela rummet att skratta om han sagt precis samma sak. En man med humor är en man med charm, är han rolig ökar det bara hans sex appeal. Men en kvinna som skämtar friskt… hennes humor läggs inte till hennes åtråvärda egenskaper på samma sätt, tjejen som inte bara skrattar uppskattande och bekräftande utan även skämtar tillbaka... Är på något vis något annat. Hm. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag vill kunna vara både och med min humor, jag vill att en kvinna med humor ska vara mer attraktivt än det är idag.
Och antalet synliga kvinnor på världens humorscener måste bli fler, roliga kvinnor är inte svåra att hitta. Man måste bara öppna ögonen lite.
Det är en av sakerna jag tänker på när jag tänker på humor och kvinnor. Men jag tänker även på hur man skämtar med och om kvinnor.
Senast jag flög var det en kvinna som var pilot, och min vän vände sig till mig och sa "Är det EN KVINNA som ska flyga oss? Hur ska det här gå?". Eftersom hon är kvinna själv tycker jag hon har full rätt att dra sådana skämt. Just för att det ligger en bitterhet i det, ett samförstånd kvinnor emellan, och just för det att det för inte så länge sen var något man kunde fråga sig helt allvarligt. Ja, just för att vi driver med det absurda sätt folk sett på oss. Men det är på något vis inte alls lika okej om en man säger det. När jag skämtar med en kille, eller säger att vet du det här var svårt, och får svaret ”det är nog för att du är kvinna” tar jag illa upp. Det är som att man plötsligt tas ned på jorden igen. Vi var inte på samma nivå, jag kommer alltid vara underlägsen.
Även om det bara är ett harmlöst skämt, så svider det.
Lika lite som jag skulle säga något ironiskt om att de i landet afrika bara spetsar missionärer eller att allt är bögarnas fel, till en färgad respektive en homosexuell, skulle jag inte som man säga sexistiska saker till en kvinna, hur lite det än må ligga i mitt uttalande, hur ironiskt det än vore. Just för att vita har förtryckt svarta, heterosexuella har förtryckt homosexuella och män har förtryckt kvinnor. Att de förtrycken fortfarande pågår på olika håll. Det gäller att veta sin spelplan.
Nu när jag skriver inser jag hur dumt det här ser ut, sitter jag verkligen och försvarar rätten att skämta rasistiskt och sexistiskt? Och kommer in på det här humordilemmat som ju finns. Finns en gräns för vad man får skoja om, och var dras i så fall den gränsen?
Man bör kanske inte dra sådana skämt över huvud taget. kanske befäster jag bara den struktur som funnits, kanske breddar jag bara de klyftor som är på väg att försvinna. Men samtidigt, samtidigt skapar humor distans. Och jag tror det kan komma något bra ur det, tycker att man ska tillåta sig att skämta gränslöst. Men. Har man den jargongen måste man ständigt vara medveten om hur det kan mottas, och ta hänsyn till det. Vad folk skämtar om bakom stängda dörrar kan man inte lägga sig i. Men är man inte säker på hur ett tveksamt skämt kan komma att tas emot låter man bli att säga det. I det ögonblick man som före detta förtryckare säger något nedvärderande till den som varit förtryckt, gör man en markering, även om man inte är medveten om det. Och man ska vara försiktig med det.
Ja alltså humor. Skulle kunna skriva en massa, men ett spretigt inlägg om lite allt möjligt är vad jag hinner idag.
Puss,
Nina
Och samtidigt är det ofta omgivningen som avgör vad som är roligt och inte. Att inte skratta när någon skämtar är som att ignorera den som pratar, och sällan känner man sig så dum som när det är dödstyst efter ett skämt. Att skämta utan att skämtet landar är tillintetgörande. En människa som vanligtvis är världens roligaste kan plötsligt slungas ned på marken med väldig kraft om hon hamnar i fel sammanhang, där ingen så mycket som drar på munnen.
Och på något vis leder det här mig till bitterheten över att samhället inte är jämställt, återigen. Tänkte skriva lite om det, återigen.
Jag känner många roliga killar, men jag känner minst lika många roliga tjejer. Det finns inga jag kan skämta så grovt med som vissa av mina tjejkompisar. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. Vi tar den plats som egentligen inte givits oss, och säger det som inte förväntas av oss. Och jag tror det är mer provocerande än om vi varit killar. Vissa tjejer blir obekväma av den spännvid våra skämt har. För att vi inte är riktigt som vi ska.
Men alltså trots mängden fantastiskt roliga kvinnor är det mest män på den svenska humorscenen idag. Kolla på parlamentet till exempel. Eller ”Roast på Berns”, eller Raw. Eller, ja, allt annat. Vad beror det här på? Är det verkligen så att jag missuppfattat, att det egentligen inte finns lika många roliga kvinnor som det finns män? Eller kan det vara så att män får större utrymme att vara roliga, och uppmuntras mer. Av en kvinna förväntas mycket, men rolig är inte något som alltid står på listan.
Även om könsrollerna ofta påverkar oss redan från dagis, så har småkillar och småtjejer lite samma utrymme att vara roliga, flamsa, för det hör till barndomen. Men sen händer något. Plötsligt skämtar man och märker att ingen skrattar längre, fastän en man skulle fått hela rummet att skratta om han sagt precis samma sak. En man med humor är en man med charm, är han rolig ökar det bara hans sex appeal. Men en kvinna som skämtar friskt… hennes humor läggs inte till hennes åtråvärda egenskaper på samma sätt, tjejen som inte bara skrattar uppskattande och bekräftande utan även skämtar tillbaka... Är på något vis något annat. Hm. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag vill kunna vara både och med min humor, jag vill att en kvinna med humor ska vara mer attraktivt än det är idag.
Och antalet synliga kvinnor på världens humorscener måste bli fler, roliga kvinnor är inte svåra att hitta. Man måste bara öppna ögonen lite.
Det är en av sakerna jag tänker på när jag tänker på humor och kvinnor. Men jag tänker även på hur man skämtar med och om kvinnor.
Senast jag flög var det en kvinna som var pilot, och min vän vände sig till mig och sa "Är det EN KVINNA som ska flyga oss? Hur ska det här gå?". Eftersom hon är kvinna själv tycker jag hon har full rätt att dra sådana skämt. Just för att det ligger en bitterhet i det, ett samförstånd kvinnor emellan, och just för det att det för inte så länge sen var något man kunde fråga sig helt allvarligt. Ja, just för att vi driver med det absurda sätt folk sett på oss. Men det är på något vis inte alls lika okej om en man säger det. När jag skämtar med en kille, eller säger att vet du det här var svårt, och får svaret ”det är nog för att du är kvinna” tar jag illa upp. Det är som att man plötsligt tas ned på jorden igen. Vi var inte på samma nivå, jag kommer alltid vara underlägsen.
Även om det bara är ett harmlöst skämt, så svider det.
Lika lite som jag skulle säga något ironiskt om att de i landet afrika bara spetsar missionärer eller att allt är bögarnas fel, till en färgad respektive en homosexuell, skulle jag inte som man säga sexistiska saker till en kvinna, hur lite det än må ligga i mitt uttalande, hur ironiskt det än vore. Just för att vita har förtryckt svarta, heterosexuella har förtryckt homosexuella och män har förtryckt kvinnor. Att de förtrycken fortfarande pågår på olika håll. Det gäller att veta sin spelplan.
Nu när jag skriver inser jag hur dumt det här ser ut, sitter jag verkligen och försvarar rätten att skämta rasistiskt och sexistiskt? Och kommer in på det här humordilemmat som ju finns. Finns en gräns för vad man får skoja om, och var dras i så fall den gränsen?
Man bör kanske inte dra sådana skämt över huvud taget. kanske befäster jag bara den struktur som funnits, kanske breddar jag bara de klyftor som är på väg att försvinna. Men samtidigt, samtidigt skapar humor distans. Och jag tror det kan komma något bra ur det, tycker att man ska tillåta sig att skämta gränslöst. Men. Har man den jargongen måste man ständigt vara medveten om hur det kan mottas, och ta hänsyn till det. Vad folk skämtar om bakom stängda dörrar kan man inte lägga sig i. Men är man inte säker på hur ett tveksamt skämt kan komma att tas emot låter man bli att säga det. I det ögonblick man som före detta förtryckare säger något nedvärderande till den som varit förtryckt, gör man en markering, även om man inte är medveten om det. Och man ska vara försiktig med det.
Ja alltså humor. Skulle kunna skriva en massa, men ett spretigt inlägg om lite allt möjligt är vad jag hinner idag.
Puss,
Nina
Humor
Hej vänner! Veckans tema på bloggen är "humor". Det var ju ett jättekul och bra tema tänkte jag! Skulle komma på en massa roliga saker att skriva om!
Sen så tog det stopp i hjärnan. Det stod still. Jag kunde inte ens komma på vilken slags inlägg jag ville skriva. Skulle jag lista roliga saker? Youtubeklipp? Komiker? Filmer? Twittrare? Eller skulle jag prata om humor i allmänhet, försöka reda ut vad det betyder egentligen? Jag var alldeles uppochner. Visste varken ut eller in.
Tänk tänk.
Sen så tog det stopp i hjärnan. Det stod still. Jag kunde inte ens komma på vilken slags inlägg jag ville skriva. Skulle jag lista roliga saker? Youtubeklipp? Komiker? Filmer? Twittrare? Eller skulle jag prata om humor i allmänhet, försöka reda ut vad det betyder egentligen? Jag var alldeles uppochner. Visste varken ut eller in.
Tänk tänk.
Jag frågade Benjamin en gång, vem i vår bekantskapskrets han tyckte överskattade sin egen humor mest. Han gav mig en besvärad men väldigt talande blick.
Men JAG tycker att jag är rolig!
Häromdagen till exempel, kom jag på en rolig grej! Jag kom på att "hårdare!" skulle vara världens sämsta safeword. Hahah. Men tydligen duger inte det där. Så jag tänkte överlåta det till någon annan istället. Till min favorit-humorsida på hela internätet. Det är Cracked.com. Jag tycker bäst om deras vanliga artiklar och "photoplasty"-tävlingar. Gå in och kika runt bara vetja! Perfekt när man har ett tradigt jobb där man tillbringar mycket tid framför datorn!
Puss från Vanda
Men JAG tycker att jag är rolig!
Häromdagen till exempel, kom jag på en rolig grej! Jag kom på att "hårdare!" skulle vara världens sämsta safeword. Hahah. Men tydligen duger inte det där. Så jag tänkte överlåta det till någon annan istället. Till min favorit-humorsida på hela internätet. Det är Cracked.com. Jag tycker bäst om deras vanliga artiklar och "photoplasty"-tävlingar. Gå in och kika runt bara vetja! Perfekt när man har ett tradigt jobb där man tillbringar mycket tid framför datorn!
Puss från Vanda
pannacotta
Tjenare! Det är egentligen inte längre söndag, men jag söndagstipsar ändå!
I helgen hade min pappa femtioårsfest, och jag gjorde över sextio portioner pannacotta. Det är en efterrätt jag känner att jag aldrig vill se, äta eller laga igen så länge jag lever. Men ni kanske vill!
Det som är så bra med det här receptet är att det inte innehåller gelatin, och för alla oss som föredrar efterrätt utan döda djur i är det alltså strålande. Nå. I stället för gelatin har man gelesocker. Paketet ser ut såhär:
Receptet står på baksidan men jag skriver det ändå.
För fyra-åtta portioner (beror lite på hur mycket man vill äta) behövs:
4-5 deciliter grädde,
1 dl gelesocker
1,5 tsk vaniljsocker
och frukt eller bär att ha ovanpå
Man börjar med att blanda grädde, gelesocker och vaniljsocker i en kastrull. När det kokat upp ska det koka i en halv minut, sen tar man av kastrullen från plattan. (Tips är att inte lämna kastrullen obevakad, för att man ska till exempel sminka sig. Då kan det hända att man väcks ur sin eylinertrans av ett milt fräsande. Det kan hända att det kokat över fullständigt där i köket i andra sidan lägenheten. Kan hända att det hände mig.)
Sen fördelar man smeten/såsen/blandningen i lagom stora bägare eller glas och ställer i kylen att kallna och stelna. Det tar ett tag.
När pannacottan stelnat kokar man upp till exempel hallon eller passionsfrukt med lite gelesocker och lägger det som ett täcke över pannacottan. Ställer in i kylen igen och låter stelna och kallna helt. Sen äter man. Det är gott.
Och det var allt! Superenkelt!
Puss och så
Nina
I helgen hade min pappa femtioårsfest, och jag gjorde över sextio portioner pannacotta. Det är en efterrätt jag känner att jag aldrig vill se, äta eller laga igen så länge jag lever. Men ni kanske vill!
Det som är så bra med det här receptet är att det inte innehåller gelatin, och för alla oss som föredrar efterrätt utan döda djur i är det alltså strålande. Nå. I stället för gelatin har man gelesocker. Paketet ser ut såhär:
Receptet står på baksidan men jag skriver det ändå.
För fyra-åtta portioner (beror lite på hur mycket man vill äta) behövs:
4-5 deciliter grädde,
1 dl gelesocker
1,5 tsk vaniljsocker
och frukt eller bär att ha ovanpå
Man börjar med att blanda grädde, gelesocker och vaniljsocker i en kastrull. När det kokat upp ska det koka i en halv minut, sen tar man av kastrullen från plattan. (Tips är att inte lämna kastrullen obevakad, för att man ska till exempel sminka sig. Då kan det hända att man väcks ur sin eylinertrans av ett milt fräsande. Det kan hända att det kokat över fullständigt där i köket i andra sidan lägenheten. Kan hända att det hände mig.)
Sen fördelar man smeten/såsen/blandningen i lagom stora bägare eller glas och ställer i kylen att kallna och stelna. Det tar ett tag.
När pannacottan stelnat kokar man upp till exempel hallon eller passionsfrukt med lite gelesocker och lägger det som ett täcke över pannacottan. Ställer in i kylen igen och låter stelna och kallna helt. Sen äter man. Det är gott.
Och det var allt! Superenkelt!
Puss och så
Nina
A Trailer for Every Academy Award Winning Movie Ever
(Kommer egentligen från cracked.com, men dä nå vajsing med embed-funktionen där så jag får ta från youtube istället)
Aah, sådär. Nu behöver ni aldrig se en film igen.
Från Vanda
Krzysztof Kieślowski
God dag. Idag ska jag tipsa om bra filmer!
Kieślowski är en polsk regissör som nog är en av europas bästa. De ni skådar ovan är hans senaste, hans sista. Veronikas dubbelliv handlar om två unga kvinnor, en i polen och en i frankrike. Båda heter Veronika eller Veronique och deras öden korsas på mystiskt vis. Trikoloren är en trilogi, som ni nog listat ut. Filmerna går alltså i trikolorens tema - frihet, jämlikhet och broderskap. Bäst är den blå filmen tycker jag. Den handlar om en kvinna som förlorar sin familj i en olycka. Hennes man var tonsättare och musiken har stor plats i filmen. Musiken i alla Kieślowski-filmer jag sett är väldigt bra. Zbigniew Preisner heter han som skrivit musik till de flesta.
Och fotot sen. Vackrare filmer har jag sällan sett. Se dem tycker jag.
Alltså ja. Nu ska jag nog kolla på film tror jag betsämt.
Puss och trevlig helg,
Nina
Kieślowski är en polsk regissör som nog är en av europas bästa. De ni skådar ovan är hans senaste, hans sista. Veronikas dubbelliv handlar om två unga kvinnor, en i polen och en i frankrike. Båda heter Veronika eller Veronique och deras öden korsas på mystiskt vis. Trikoloren är en trilogi, som ni nog listat ut. Filmerna går alltså i trikolorens tema - frihet, jämlikhet och broderskap. Bäst är den blå filmen tycker jag. Den handlar om en kvinna som förlorar sin familj i en olycka. Hennes man var tonsättare och musiken har stor plats i filmen. Musiken i alla Kieślowski-filmer jag sett är väldigt bra. Zbigniew Preisner heter han som skrivit musik till de flesta.
Och fotot sen. Vackrare filmer har jag sällan sett. Se dem tycker jag.
Alltså ja. Nu ska jag nog kolla på film tror jag betsämt.
Puss och trevlig helg,
Nina
Den sämsta film jag någonsin sett
Hej vänner! Idag ska jag blogga om den sämsta filmen jag någonsin sett. Den är redan ökänd för sin outhärdliga uselhet, så det är inte precis originellt av mig att hata lite mot den, men den är verkligen den sämsta. film. jag någonsin sett.
Det finns många dåliga filmer som bara är tråkiga att titta på. "Troja" med Brad Pitt är en sådan tycker jag. "Meh" liksom. Sidan Badmovies.org har definierat några olika kategorier för dålig film. En av dessa är "so bad it's good", dvs en film som har någon sorts charm i all sin tafflighet, som inte är rolig med avsikt, en film som man skrattar åt och inte med. Det finns många sådana njutbara filmer. Dåliga rip-offs av Disneyfilmer till exempel. Ellinor vet vilka jag pratar om! Men sedan finns det en kategori efter det. Den som badmovies.org kallar "so bad it's horrible". Den filmen jag ska prata om idag är en sådan. Det är nämligen ingen mindre än...
Ta-DAA!
Det finns många dåliga filmer som bara är tråkiga att titta på. "Troja" med Brad Pitt är en sådan tycker jag. "Meh" liksom. Sidan Badmovies.org har definierat några olika kategorier för dålig film. En av dessa är "so bad it's good", dvs en film som har någon sorts charm i all sin tafflighet, som inte är rolig med avsikt, en film som man skrattar åt och inte med. Det finns många sådana njutbara filmer. Dåliga rip-offs av Disneyfilmer till exempel. Ellinor vet vilka jag pratar om! Men sedan finns det en kategori efter det. Den som badmovies.org kallar "so bad it's horrible". Den filmen jag ska prata om idag är en sådan. Det är nämligen ingen mindre än...
Ta-DAA!
Star Wars Holiday Special är, obegripligt nog, en film av George Lucas. I den ser vi alla de gamla stjärnorna: Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher. Är det då Luke, Leia eller Han Solo vi har äran att följa i denna härliga pangrulle? Nej. För hör och häpna. Huvudpersonerna i denna 97 minuter och en oändlighet långa film är...
Chewbaccas familj!
Fan vilken snilleblixt! Om ni missat det, vänner, så är Chewbacca en wookiee. De kommunicerar såhär. Chewbaccas familj är också wookiees, och pratar likadant. Upplägget är att den viktiga högtiden Life Day närmar sig, Chewbacca har inte kommit hem från sitt uppdrag, och hans fru undrar vad han är. Sen... Nä, det var i stort sett det. Så får vi se hur de hasar omkring i sin trädkoja hemma på Kashyyyk och får besök och leker och lagar mat, like you do. I EN OCH EN HALV TIMME. WOOKIEES. SOM BRÖLAR ÅT VARANDRA.
Det konstiga är att när man pratar om den här filmen, när man beskriver somliga scener som man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle behöva genomlida (typ som när Chewbaccas pappa, Itchy, sitter i en stol med ett jäkla visir på sig och får sina "fantasier" uppspelade för sig som ett outhärdligt långt och lite obekvämt hologram), ja då låter det som att SWHS är "so bad it's good". Allt låter för bisarrt för att inte vara roligt. Det låter som en sådan film där man sitter i soffan och kippar efter andan efter allt skratt och bara kan pipa "vad ÄR det här?!".
Men när jag såg den. Trots att jag såg den i glada vänners lag. Så ville jag bara att det skulle vara över! Man uppfylls av någon sorts uppgiven håglöshet inför denna styggelse till film. Åh gud. Allt jag kan tänka på är att det där är 97 minuter av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Åh gud.
That guy with the glasses har gjort en ca 25 minuter lång recension/sammanfattning av det hela. Har ni tid är den helt klart sevärd. Man får se "the highlights" så att säga, blir lite allmänbildad och allmänt förtvivlad, men det är fortfarande roligt. Helt klart bättre än att bara sätta sig rakt upp och ner och se den där jävla filmen.
Det konstiga är att när man pratar om den här filmen, när man beskriver somliga scener som man aldrig kunnat föreställa sig att man skulle behöva genomlida (typ som när Chewbaccas pappa, Itchy, sitter i en stol med ett jäkla visir på sig och får sina "fantasier" uppspelade för sig som ett outhärdligt långt och lite obekvämt hologram), ja då låter det som att SWHS är "so bad it's good". Allt låter för bisarrt för att inte vara roligt. Det låter som en sådan film där man sitter i soffan och kippar efter andan efter allt skratt och bara kan pipa "vad ÄR det här?!".
Men när jag såg den. Trots att jag såg den i glada vänners lag. Så ville jag bara att det skulle vara över! Man uppfylls av någon sorts uppgiven håglöshet inför denna styggelse till film. Åh gud. Allt jag kan tänka på är att det där är 97 minuter av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Åh gud.
That guy with the glasses har gjort en ca 25 minuter lång recension/sammanfattning av det hela. Har ni tid är den helt klart sevärd. Man får se "the highlights" så att säga, blir lite allmänbildad och allmänt förtvivlad, men det är fortfarande roligt. Helt klart bättre än att bara sätta sig rakt upp och ner och se den där jävla filmen.
May the force be with you osv önskar Vanda
film film film
Hej fina läsare! Stockholms filmfestival är just nu igång och bloggen har tema "film" i veckan. Vet inte vad som är mest spännande.
Film ja, film är trevligt. Idag tänkte jag berätta för er om en filmgenre som uppstod i frankrike under tidigt sextiotal. Det är nya vågen jag pratar om. Jag såg många nya vågen-filmer i våras, och jag har fortfarande inte kommit fram till om de är jättebra eller mest sega. Lite både och tror jag.
Det hela började med en filmtidning – Cathiérs du Cinemà – där flera av dem som skulle komma att bli stora regissörer skrev. De unga männen var missnöjda med den samtida franska filmen, den var alldeles för studiobunden och manusen var ofta filmatiseringar av redan spelade pjäser. Skribenterna började regissera egna filmer, och skrev även manus själva. Regissörerna som inledde denna nya genre var Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till genren räknas även Éric Rohmer, Vlaude Chabrol, Agnès Varda och Louis Malle.
Filmerna gjordes med ganska tight budget, filmades mycket utomhus, och när man var inomhus var det ofta i regissörens egen lägenhet filmen fick utspela sig. Som tidigare nämnt kände flera av ”nya vågen”-regissörerna varandra, det var inte helt ovanligt att de skrev manus till varandras filmer, till exempel Godards film A bout de souffle/Till sista andetaget som Truffaut skrivit manus till. Samma skådespelare återkom i många filmer, Jean-Paul Belmondo och Anna Karina spelar båda i ett stort antal Godard-filmer.
”Nya vågen”-regissörerna lämnade den då så frekvent använda studiomiljön och gav sig ut på gatorna för att filma där. Ett av många exempel är Malles film Le feu follet/Tag mitt liv från 1961, där huvudpersonen Alain strosar runt på Paris gator genom en stor del av filmen. (I filmen händer det att man ser kamerateamet speglas i skyltfönstren Alain passerar, det verkar som ett misstag men skulle också kunna vara ett medvetet grepp.) Något som utmärker filmtekniken är långa tagningar, i Godards Week End filmas en trafikstockning i en tagning som varar i sju minuter. Man använder sig också av så kallade jump cuts, att man klipper mitt i en tagning, utan att kameraperspektivet ändras.
Film ja, film är trevligt. Idag tänkte jag berätta för er om en filmgenre som uppstod i frankrike under tidigt sextiotal. Det är nya vågen jag pratar om. Jag såg många nya vågen-filmer i våras, och jag har fortfarande inte kommit fram till om de är jättebra eller mest sega. Lite både och tror jag.
Det hela började med en filmtidning – Cathiérs du Cinemà – där flera av dem som skulle komma att bli stora regissörer skrev. De unga männen var missnöjda med den samtida franska filmen, den var alldeles för studiobunden och manusen var ofta filmatiseringar av redan spelade pjäser. Skribenterna började regissera egna filmer, och skrev även manus själva. Regissörerna som inledde denna nya genre var Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till genren räknas även Éric Rohmer, Vlaude Chabrol, Agnès Varda och Louis Malle.
Filmerna gjordes med ganska tight budget, filmades mycket utomhus, och när man var inomhus var det ofta i regissörens egen lägenhet filmen fick utspela sig. Som tidigare nämnt kände flera av ”nya vågen”-regissörerna varandra, det var inte helt ovanligt att de skrev manus till varandras filmer, till exempel Godards film A bout de souffle/Till sista andetaget som Truffaut skrivit manus till. Samma skådespelare återkom i många filmer, Jean-Paul Belmondo och Anna Karina spelar båda i ett stort antal Godard-filmer.
Här till exempel. Filmen heter "une femme est une femme"
Här har vi Anna Karina i Godards Alphaville
Anna Karina hade en spännande väg till Paris och den franska filmen. Hon föddes och växte upp i Danmark, rymde hemifrån vid sjutton års ålder och liftade till Paris. Det sägs att hon inte kunde ett ord franska, men gick på bio varje kväll tills hon kunde filmerna utantill, och började lära sig språket på det viset. Så småningom började hon få modelljobb, kom i kontakt med Coco Chanel, och det var hon som skrev om den unga kvinnans danska namn Hanne Karin Blarke Baye till Anna Karina. Det här var samtidigt som Godard just skulle göra sig debutfilm – A bout de souffle/Till sista andetaget – och han såg Anna Karina i en duschkrämsreklam. Han fattade tycke för henne och erbjöd henne en liten roll i filmen han skulle göra. När hon fick höra att det var en nakenscen med tackade hon nej, men när han jobbade med nästa film fick hon en roll, och sedan återkom hon som huvudrollsinnehavare i många av hans filmer. (Och sen gifte de sig)
Ja, den kvinnan. Om mitt liv var en film kunde hon få spela mig tycker jag. Så himla fin.
”Nya vågen”-regissörerna lämnade den då så frekvent använda studiomiljön och gav sig ut på gatorna för att filma där. Ett av många exempel är Malles film Le feu follet/Tag mitt liv från 1961, där huvudpersonen Alain strosar runt på Paris gator genom en stor del av filmen. (I filmen händer det att man ser kamerateamet speglas i skyltfönstren Alain passerar, det verkar som ett misstag men skulle också kunna vara ett medvetet grepp.) Något som utmärker filmtekniken är långa tagningar, i Godards Week End filmas en trafikstockning i en tagning som varar i sju minuter. Man använder sig också av så kallade jump cuts, att man klipper mitt i en tagning, utan att kameraperspektivet ändras.
Genren var inspirerad av den italienska filmen. Förutom idén med utomhusfilmning, lånade man även en annan sak därifrån. Det är vanligt att man i ”nya vågen”-filmerna hoppar rakt in i ett händelseflöde, och slutar utan att karaktären egentligen kommit någon vart. Det är den här bristen på tydlig dramaturgisk kurva som gör att vissa upplever filmerna som lite sega.
Och det, mina kära, var dagens dos prettofilm.
Nina
Vandas önskelista
Ett tips i all välmening...
Om ni för ert liv inte kan komma på vad ni ska köpa till mig i julklapp.
Vanda
tomaterna
två tomater gick över en väg. det kom en bil och körde över den ena.
då sa den andra "kom nu ketchup. så går vi"
då sa den andra "kom nu ketchup. så går vi"
"Framgång ger vänner, motgång prövar dem"
De har ringt mig mitt i natten och pratat tills jag nästan somnat.
De har klappat mina fötter och hållit mina händer.
De har knackat vänligt på badrumsdörren så att jag ska veta att de finns därutanför, när jag flytt undan ett ögonblick.
De har erbjudit mig sina hem, låtit mig sova hos dem.
De har förstått när de ska byta samtalsämne.
De har gett mig stadiga blickar som säger "jag vet".
De har hört sig för och när jag skrattat bort saker har jag sett på dem att de förstår ändå.
De har sjungit tyst för mig.
De har varit arga åt mig när jag inte orkat.
De har gjort dett lättare att andas och lättare att äta
De har lockat mig till skratt
De får MVG i livets skola!
Fron Vanda
jag tänkte berätta lite om min bästa vän
När jag var liten hade jag inte så mycket kompisar, jag sneglade avundsjukt på alla som hade en bästis och insåg att "sån där vänskap kommer jag aldrig ha" och det var ju klart. Jag var ju så himla konstig. Och känslig. Klart ingen ville vara bästis med mig. Så tänkte jag. Men sen började jag högstadiet, och en dag så plötsligt hände det. När jag trodde man var för gammal för att ha en bästis fann jag plötsligt en som jag bara klickade med. Jag blev kompiskär, verkligen. Är det fortfarande. Det känns lite farligt att skriva om det, att sätta ord på det. Vänskapen finns liksom där utan att vi behöver kommentera den. Men nu gör jag det i alla fall.
Vi är nog ganska olika egentligen. Olika uppfostran, olika sätt att tänka (men ändå samma sätt på något vis) olika musik- kläd- och killsmak. Om det är väsentligt vet jag i och för sig inte. Uppenbarligen inte, eftersom vi passar så bra. När man skalat bort det där andra. Vi heter olika saker också. Hon heter Ylva. Det gör inte jag, som bekant.
Det jag uppskattar med Ylva är att hon är ärlig. Hon är rak och hon grubblar inte för mycket, hon handlar. På så vis utgör hon en perfekt motpol för mig (och det är väl för till viss del för att vi väger upp varandras mindre bra sidor som vi klickar så bra). Förutom att hon är ärlig och klipsk är hon rolig, hon är en av de roligaste människorna jag mött. Jag vet ingen jag kan skämta så ohämmat med som jag kan med henne. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. (Inom rimliga gränser, givetvis.) Vi må vara olika, men hade vi inte haft samma humor hade vi nog aldrig varit så nära som vi är.
Att vara olika kan vara bra. Att vara olika kan också ge upphov till en massa konflikter. Men det som är så bra är att jag vet att även om jag blir trött på henne, eller hon på mig, så vet vi var vi har varandra. Och det kan man luta sig tillbaka i.
Men alltså. Vänskap är inte okomplicerat, det ska jag inte säga. Det är jättejobbigt och skitsvårt ibland. Men ibland känns det bara bra. Med Ylva är allt så himla självklart, det är som ett... flöde. Det bara är. Hos henne finns utrymme för hela min person, när jag pratar med henne känns det nästan som om jag pratade med mig själv, för det känns nästan som om hon är en del av mig. Och jag antar att det är just så här det ska kännas. Jag vet att vi kanske inte ens ses om fem år, jag misstänker att det är svårt att ha en sån här relation ju äldre man blir. Men här och nu. Är det. Och jag uppskattar det så otroligt mycket.
Ja, alltså darling.
(bilden tagen av Yrsa)
Jag vet egentligen inte om det här är rätt forum för blödiga kärleksförklarigar, men om inte det här är vänskap så vet jag inte något längre.
Nina
Vi är nog ganska olika egentligen. Olika uppfostran, olika sätt att tänka (men ändå samma sätt på något vis) olika musik- kläd- och killsmak. Om det är väsentligt vet jag i och för sig inte. Uppenbarligen inte, eftersom vi passar så bra. När man skalat bort det där andra. Vi heter olika saker också. Hon heter Ylva. Det gör inte jag, som bekant.
Det jag uppskattar med Ylva är att hon är ärlig. Hon är rak och hon grubblar inte för mycket, hon handlar. På så vis utgör hon en perfekt motpol för mig (och det är väl för till viss del för att vi väger upp varandras mindre bra sidor som vi klickar så bra). Förutom att hon är ärlig och klipsk är hon rolig, hon är en av de roligaste människorna jag mött. Jag vet ingen jag kan skämta så ohämmat med som jag kan med henne. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. (Inom rimliga gränser, givetvis.) Vi må vara olika, men hade vi inte haft samma humor hade vi nog aldrig varit så nära som vi är.
Att vara olika kan vara bra. Att vara olika kan också ge upphov till en massa konflikter. Men det som är så bra är att jag vet att även om jag blir trött på henne, eller hon på mig, så vet vi var vi har varandra. Och det kan man luta sig tillbaka i.
Men alltså. Vänskap är inte okomplicerat, det ska jag inte säga. Det är jättejobbigt och skitsvårt ibland. Men ibland känns det bara bra. Med Ylva är allt så himla självklart, det är som ett... flöde. Det bara är. Hos henne finns utrymme för hela min person, när jag pratar med henne känns det nästan som om jag pratade med mig själv, för det känns nästan som om hon är en del av mig. Och jag antar att det är just så här det ska kännas. Jag vet att vi kanske inte ens ses om fem år, jag misstänker att det är svårt att ha en sån här relation ju äldre man blir. Men här och nu. Är det. Och jag uppskattar det så otroligt mycket.
Ja, alltså darling.
(bilden tagen av Yrsa)
Jag vet egentligen inte om det här är rätt forum för blödiga kärleksförklarigar, men om inte det här är vänskap så vet jag inte något längre.
Nina
Radarparet
Hej! Veckans tema här på bloggen är "vänskap". Och då tänkte jag att jag skulle skriva om en särskild form, ett extra spännande vänskapsfenomen. Det är det så kallade "radarparet". Jag har funderat ett tag på vad som egentligen är definitionen av ett radarpar, men jag är säker på att ni på ett eller annat vis är bekanta med något. Ett radarpar är som två bästisar, fast utan den där uttalade kärleken emellan sig. Det är mer underförstått liksom. De är sådär att om man känner den ena känner man oundvikligen den andra också, för att det i princip är omöjligt att träffa ena halvan av paret i taget. De hänger för att det helt enkelt inte går att tänka sig att de inte skulle göra det. De är en enhet. Men det finns alltid någon sorts slängig humor inblandad också, känns det som.
Det finns nog inga vetenskapliga belägg för det här, men jag har fått känslan av att det finns två lite olika sorters radarpar. Den ena sorten är en fusion, bundisar som jämt stryker omkring och har omåttligt roligt jämt av bara farten, på något sätt. Ofta har de en rapp jargong som gör det helt sjukt kul att befinna sig i deras sällskap även om man inte får en syl i vädret, bara för att de är så roliga att lyssna på.
Ni vet.
Den sortens radarpar är det lätt att bli fett charmad av. Men man vet att man aldrig kommer komma dem så in på livet som de är varandra! Det får man helt enkelt acceptera. Så är det bara.
Den andra sortens radarpar är det omaka paret. De lever i en lika outtalat självklar symbios som den första typen, men när man funderar lite undrar man alltid vad det är som gör att de hör ihop på det där självklara sättet. Oftast är den ena gladcrazy och extrovert och den andra lite mer reserverad, den första lyckas alltid skämta på den andras bekostnad och ändå trivs de med varandra, måste trivas med varandra, eftersom de alltid tycks sitta ihop. Det omaka paret är ofta extra roligt utifrån, det är alltid kul att betrakta och man undrar liksom hur de har det egentligen, vad de gör när de är ensamma med varandra och om de har någonting spännande förflutet som binder dem samman när de nu utåt sett är så himla olika.
...Ni vet.
Jag tycker det är spännande med såna där superbästisar. Nog har jag haft mina vapendragare genom åren men aldrig har jag vairt en del av ett sånt där uttalat radarpar! Dock har de funnits i min närhet. På gymnasiet där jag gick återfanns både ett av typ 1, nämligen Peter och Toft (som för övrigt finns på spotify numera) och av typ två, nämligen Stefan och Moberg. Ack ja. Även om jag inte hängde med dem var det lite vackert att ha dem i närheten.
Pussar från Vanda
Brödtipset
Alltså dear. Mitt favoritbröd av alla bröd. Fast jag brukar skippa oliverna för jag tycker det blir godare då. Men det behöver man ju inte göra. Mm åh. Om ni ska baka bröd tycker jag ni ska baka det här.
Nina
Nitton år
"Mamma, när man är nitton, är man mest vuxen eller barn då?" frågade jag.
"Jag tycker nog vuxen" svarade mamma.
Det avgör ju saken. Jag är vuxen. Även om jag behövde fråga mamma om det. Jag tänker ofta på det där. Jag samlar vuxenpoäng för mig själv. Går igenom i huvudet vad som gör att jag är vuxen. Kan göra långa listor. Typ såhär.
Jag är vuxen, för att jag...
...kan gå i högklackat.
...kan laga mat åt mig själv i en vecka utan att göra samma rätt två gånger.
...kan kallprata på ett trevligt sätt med vuxna människor.
...jobbar med BARN OCH UNGDOMAR. (även om det känns som jag lurat någon)
...klär på mig varma kläder hellre än snygga när det är kallt ute.
...oroar mig oändligt mycket mindre för vad folk ska tänka om mig än för bara några år sedan.
...aldrig någonsin tänker att jag är så ful att det skulle vara någon sorts problem.
...äter flera äpplen om dagen.
...upptäcker nya normer och strukturer att ifrågasätta vareviga dag. Det är roligt!
...tycker sextonåringarna som står i sina svarta sjalar utanför Södra Latin och röker är så himla gulliga. Jag kommer på mig själv med att tänka "AWW de tror de är så stora!". Undrar just vad jag kommer tänka om mitt nittonåriga jag om några år.
Men samtidigt. Samtidigt är det inte så himla länge sedan jag såg ut såhär:
Och fortfarande. Fortfarande måste jag be jag mamma om hjälp när jag försöker vika ihop påslakanet till dubbelsängen. Fortfarande sover jag med nalle. Jag brukar inte ha honom i famnen längre men ändå ligger han där. Jag vaknar fortfarande med ett litet pirr i magen när det är min födelsedag. Jag lägger fortfarande ner trosorna i underklädeslådan efter något dunkelt system som jag själv inte riktigt vet vad det är. (Det har jag gjort sedan dagis! En vacker dag kanske jag kommer underfund med vad systemet går ut på). Jag hoppar fortfarande över ekonomi- och sportdelen i DN. Och ibland när jag får en kram känner jag mig så väldigt väldigt liten. Ibland när jag tittar på mina skor tycker jag de ser så väldigt väldigt små ut.
Stor och liten.
Poz från Vanda
"Jag tycker nog vuxen" svarade mamma.
Det avgör ju saken. Jag är vuxen. Även om jag behövde fråga mamma om det. Jag tänker ofta på det där. Jag samlar vuxenpoäng för mig själv. Går igenom i huvudet vad som gör att jag är vuxen. Kan göra långa listor. Typ såhär.
Jag är vuxen, för att jag...
...kan gå i högklackat.
...kan laga mat åt mig själv i en vecka utan att göra samma rätt två gånger.
...kan kallprata på ett trevligt sätt med vuxna människor.
...jobbar med BARN OCH UNGDOMAR. (även om det känns som jag lurat någon)
...klär på mig varma kläder hellre än snygga när det är kallt ute.
...oroar mig oändligt mycket mindre för vad folk ska tänka om mig än för bara några år sedan.
...aldrig någonsin tänker att jag är så ful att det skulle vara någon sorts problem.
...äter flera äpplen om dagen.
...upptäcker nya normer och strukturer att ifrågasätta vareviga dag. Det är roligt!
...tycker sextonåringarna som står i sina svarta sjalar utanför Södra Latin och röker är så himla gulliga. Jag kommer på mig själv med att tänka "AWW de tror de är så stora!". Undrar just vad jag kommer tänka om mitt nittonåriga jag om några år.
Men samtidigt. Samtidigt är det inte så himla länge sedan jag såg ut såhär:
Och fortfarande. Fortfarande måste jag be jag mamma om hjälp när jag försöker vika ihop påslakanet till dubbelsängen. Fortfarande sover jag med nalle. Jag brukar inte ha honom i famnen längre men ändå ligger han där. Jag vaknar fortfarande med ett litet pirr i magen när det är min födelsedag. Jag lägger fortfarande ner trosorna i underklädeslådan efter något dunkelt system som jag själv inte riktigt vet vad det är. (Det har jag gjort sedan dagis! En vacker dag kanske jag kommer underfund med vad systemet går ut på). Jag hoppar fortfarande över ekonomi- och sportdelen i DN. Och ibland när jag får en kram känner jag mig så väldigt väldigt liten. Ibland när jag tittar på mina skor tycker jag de ser så väldigt väldigt små ut.
Stor och liten.
Poz från Vanda
När jag blir stor
Hälsningar
Nina, 3 år
"Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir det då när man blir kär när man blir stor?"
"Det är som att bli kär när man är liten, fast man har en egen lägenhet"
Bedyrar en insatt.
Puss från Vanda
vukhzen
Veckans tema på bloggen är "att bli vuxen". Vuxen. Det är spännande hur man definierar det ordet.
Innan jag fyllde arton minns jag att min pappa var väldigt tydlig med att "när man är arton, då är man vuxen". Det drogs en tydlig gräns där. Jag hade en äldre väninna, och när hon fyllde arton frågade han flera gånger "nå, hur känns det att ha en vuxen kompis?" Och ja, på pappret dras ju strecket där. Man är myndig, förvisso. Men inte mer vuxen än man var dagen innan. Det förstod väl han också egentligen, det förstår väl alla.
Absolut, när man blir myndig får man ett annat värde i samhället. Men jag slutade inte vara tonåring för att jag slutade vara sjutton. Som artonåring gjorde jag massa överilade grejer, var plötsligt kanske mer tonårig och omogen än någonsin. Men det var på något vis som att det var först då det slog mig. I och med att jag inte var barn längre ställdes andra förväntningar på mig - eller snarare, jag ställde andra förväntningar på mig själv. Och det där typiskt känslomässiga, obetänkliga, sjävcentrerade - det som är att vara tonåring - blev så tydligt för mig.
Och jag är fortfarande där, jag är inte vuxen. Men jag blir väl.
Jag tror, eller jag antar att det är så, att man känner sig likadan hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder man befinner sig i egentligen. Saker förändras men själv är man densamma, till stor del. Och att växa upp är en process. Jag har mött fyrtioåringar som ännu inte verkar vuxna. Och kanske blir inte alla det. Men att bli vuxen handlar väl på något vis om att ta mer ansvar, för både sig själv och andra. Att se att världen är mer än en själv. Och dit är det lång väg för många i min ålder.
Men för att till fullo växa upp, bli vuxen, krävs att andra ser på en som en vuxen. Att vuxna ser en som en jämlike. Att man ges det utrymmet, ges det ansvaret, som man förväntas ta. Det kanske säger sig självt, men det tycks inte självklart för alla.
Kanske kommer jag läsa det här om fem år och tänka att herregud, vad svamlar flickan om. För jag vet ju egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Jag är ju ännu inte vuxen. Men så länge jag inte plötsligt dör lär jag väl upptäcka det. Precis som alla andra.
Nina
Innan jag fyllde arton minns jag att min pappa var väldigt tydlig med att "när man är arton, då är man vuxen". Det drogs en tydlig gräns där. Jag hade en äldre väninna, och när hon fyllde arton frågade han flera gånger "nå, hur känns det att ha en vuxen kompis?" Och ja, på pappret dras ju strecket där. Man är myndig, förvisso. Men inte mer vuxen än man var dagen innan. Det förstod väl han också egentligen, det förstår väl alla.
Absolut, när man blir myndig får man ett annat värde i samhället. Men jag slutade inte vara tonåring för att jag slutade vara sjutton. Som artonåring gjorde jag massa överilade grejer, var plötsligt kanske mer tonårig och omogen än någonsin. Men det var på något vis som att det var först då det slog mig. I och med att jag inte var barn längre ställdes andra förväntningar på mig - eller snarare, jag ställde andra förväntningar på mig själv. Och det där typiskt känslomässiga, obetänkliga, sjävcentrerade - det som är att vara tonåring - blev så tydligt för mig.
Och jag är fortfarande där, jag är inte vuxen. Men jag blir väl.
Jag tror, eller jag antar att det är så, att man känner sig likadan hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder man befinner sig i egentligen. Saker förändras men själv är man densamma, till stor del. Och att växa upp är en process. Jag har mött fyrtioåringar som ännu inte verkar vuxna. Och kanske blir inte alla det. Men att bli vuxen handlar väl på något vis om att ta mer ansvar, för både sig själv och andra. Att se att världen är mer än en själv. Och dit är det lång väg för många i min ålder.
Men för att till fullo växa upp, bli vuxen, krävs att andra ser på en som en vuxen. Att vuxna ser en som en jämlike. Att man ges det utrymmet, ges det ansvaret, som man förväntas ta. Det kanske säger sig självt, men det tycks inte självklart för alla.
Kanske kommer jag läsa det här om fem år och tänka att herregud, vad svamlar flickan om. För jag vet ju egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Jag är ju ännu inte vuxen. Men så länge jag inte plötsligt dör lär jag väl upptäcka det. Precis som alla andra.
Nina
