Kampen mot konsumtionssamhället
Hej vänner!
Enda sedan jag började få tillräckligt med pengar för att kunna spendera dem på kläder, så har jag gjort det. Inte jättemycket pengar, mycket second hand och lite i taget, men hela tiden har jag haft något nytt plagg i garderoben. I början kändes det härligt! En garderob som bara fylldes av nya fina kläder, att nöjt strosa hem med en ny klänning i en påse och se fram emot att ha den på sig. Att byta ut min gamla högstadiestil och känna att jag hittat hem, blommig och färgglad och fin.
Efter ett tag började det skava lite. Och jag tänkte att det inte kändes något vidare att bara ha en hög med kläder hemma som växte och växte. Jag tror aldrig det är bra att ha för mycket saker, det känns osunt att fästa sig för mycket vid att äga prylar, eller prylarna man äger. För att förhindra en gigantisk ansamling av klädesplagg som alltför sällan skulle komma till användning, gjorde jag upp en regel. För varje plagg jag köpte eller fick skulle jag ge bort något plagg jag redan hade hemma. Till stadsmissionen eller kompisar, eller så bytte jag dem via fb-gruppen
Enda sedan jag började få tillräckligt med pengar för att kunna spendera dem på kläder, så har jag gjort det. Inte jättemycket pengar, mycket second hand och lite i taget, men hela tiden har jag haft något nytt plagg i garderoben. I början kändes det härligt! En garderob som bara fylldes av nya fina kläder, att nöjt strosa hem med en ny klänning i en påse och se fram emot att ha den på sig. Att byta ut min gamla högstadiestil och känna att jag hittat hem, blommig och färgglad och fin.
Efter ett tag började det skava lite. Och jag tänkte att det inte kändes något vidare att bara ha en hög med kläder hemma som växte och växte. Jag tror aldrig det är bra att ha för mycket saker, det känns osunt att fästa sig för mycket vid att äga prylar, eller prylarna man äger. För att förhindra en gigantisk ansamling av klädesplagg som alltför sällan skulle komma till användning, gjorde jag upp en regel. För varje plagg jag köpte eller fick skulle jag ge bort något plagg jag redan hade hemma. Till stadsmissionen eller kompisar, eller så bytte jag dem via fb-gruppen
Bortskänkes/Bytes/Mottages 08-området, mot muffins och akvarellpapper och annat bra-att-ha. Såhär gick det:
Ja, jag gjorde självklart en lista. Man måste ju ha koll!
Ja, jag gjorde självklart en lista. Man måste ju ha koll!
Det gick ganska bra, kunde man tycka. Jag gav bort femton fler plagg än jag köpte. Trots att jag handlade en massa blev det luftigare i garderoben och i byrålådornas allra mörkaste hörn. Det var alltså inte så viktigt för mig att äga en massa saker! Skönt att upptäcka, eller? Nja. Kolla spalten till vänster. Även om det inte var så viktigt att ha kläder, var det uppenbarligen fortfarande väldigt viktigt att köpa kläder. 27 plagg köpte jag det året. Och oavsett om jag hade råd med det, är det inte ekologiskt hållbart att konsumera så himla mycket grejer. Oavsett om jag köpte det här på second hand och inte sponsrade någonting annat än välgörenhet var det ändå ett uttryck för någonting osunt. Köpglädjen. Om man inte förstår vad det är som är så dåligt med det, kan man läsa här vad jag skrivit om det som jag ser som ett sjukt system för att profitera på människors dåliga självkänsla. Efter den här tabellen blev det ju pinsamt uppenbart att jag älskade hejdlöst med det här systemet, och att jag var dess bästa kompis.
Jag började med att räkna mina klänningar. Det är tjugofem stycken. Elva av dem är blommiga. Hur man än vänder och vrider på det finns det inget sätt på vilket man kan motivera ett behov av elva blommiga klänningar i garderoben. Utöver dessa har jag kjolar, byxor, tröjor, skjortor, koftor och en jävla massa strumpor och fler skor än jag behöver. Jag insåg att det största problemet, drivkraften som får det hela att fortsätta, är den där längtan efter att ha nya saker hela tiden. Unna sig själv någonting mer, någonting fint som är nytt för en själv. Så viktigt är det visst, att jag vid något tillfälle inte alls tänkt "Åh vilken fin! Men jag har ju redan tio blommiga klänningar. Behöver nog inte köpa en till." utan "Men jag har ingen som den här!". Jag bestämde mig för att strypa mina inköp helt. Inte häva ut mer, för jag tycker verkligen om alla kläder jag har nu, och det hindrade mig inte från att handla precis lika mycket som innan, utan bara låta bli att köpa någonting nytt.
Såhär bestämde jag. Om ett plagg slits ut eller går sönder, bortom all räddning, får jag köpa ett nytt för att ersätta det. Och jag gjorde nya listor. Den här gången i olika kategorier. Klänningar, tröjor och dylikt, skor, strumpor, trosor, jackor och kjolar. Detta så jag inte skulle shoppa en prinsessklänning för att det gått hål på ett par strumpor eller så. Det har fungerat! Det har gått ett och ett halvt år sedan dess och jag har bara köpt nio klädesplagg som hamnat på listan. Men någonting skaver fortfarande.
Jag vill fortfarande köpa mer. Jag vill ha mer kläder! Fast det hänger massor av vackra klänningar i garderoben, ligger mysiga tröjor i byrån och står fina skor i hallen sneglar jag efter allt som ser tilltalande ut i affärerna. Så jag bestämde mig igår för att strypa reglerna ytterligare. Hädanefter får jag bara handla kläder vid två tillfällen per år. (Tänkte ta ett men kom på att kläder säljs efter säsong). Men då får jag köpa allt som jag enligt det tidigare systemet har rätt till.
Vad är jag ute efter med det här egentligen? Allt möjligt, tror jag. Inte nöta på naturen, lära mig att uppskatta det jag har, spara pengar, och sluta njuta av att konsumera. Jag vill bara kunna andas ut och fatta att det är bra som det är. Jag vet ju det. Men det känns inte på riktigt förrän jag verkligen, verkligen kan gå förbi en klädaffär utan att stanna till vid något, dra lite i det och föreställa mig hur det skulle sitta på mig. En bit till. Har redan ställt in mig på det intellektuellt. Bara känslorna som ska med också.
Hjärtliga hälsningar från en nästintill nykter shopaholic, Vanda
Jag började med att räkna mina klänningar. Det är tjugofem stycken. Elva av dem är blommiga. Hur man än vänder och vrider på det finns det inget sätt på vilket man kan motivera ett behov av elva blommiga klänningar i garderoben. Utöver dessa har jag kjolar, byxor, tröjor, skjortor, koftor och en jävla massa strumpor och fler skor än jag behöver. Jag insåg att det största problemet, drivkraften som får det hela att fortsätta, är den där längtan efter att ha nya saker hela tiden. Unna sig själv någonting mer, någonting fint som är nytt för en själv. Så viktigt är det visst, att jag vid något tillfälle inte alls tänkt "Åh vilken fin! Men jag har ju redan tio blommiga klänningar. Behöver nog inte köpa en till." utan "Men jag har ingen som den här!". Jag bestämde mig för att strypa mina inköp helt. Inte häva ut mer, för jag tycker verkligen om alla kläder jag har nu, och det hindrade mig inte från att handla precis lika mycket som innan, utan bara låta bli att köpa någonting nytt.
Såhär bestämde jag. Om ett plagg slits ut eller går sönder, bortom all räddning, får jag köpa ett nytt för att ersätta det. Och jag gjorde nya listor. Den här gången i olika kategorier. Klänningar, tröjor och dylikt, skor, strumpor, trosor, jackor och kjolar. Detta så jag inte skulle shoppa en prinsessklänning för att det gått hål på ett par strumpor eller så. Det har fungerat! Det har gått ett och ett halvt år sedan dess och jag har bara köpt nio klädesplagg som hamnat på listan. Men någonting skaver fortfarande.
Jag vill fortfarande köpa mer. Jag vill ha mer kläder! Fast det hänger massor av vackra klänningar i garderoben, ligger mysiga tröjor i byrån och står fina skor i hallen sneglar jag efter allt som ser tilltalande ut i affärerna. Så jag bestämde mig igår för att strypa reglerna ytterligare. Hädanefter får jag bara handla kläder vid två tillfällen per år. (Tänkte ta ett men kom på att kläder säljs efter säsong). Men då får jag köpa allt som jag enligt det tidigare systemet har rätt till.
Vad är jag ute efter med det här egentligen? Allt möjligt, tror jag. Inte nöta på naturen, lära mig att uppskatta det jag har, spara pengar, och sluta njuta av att konsumera. Jag vill bara kunna andas ut och fatta att det är bra som det är. Jag vet ju det. Men det känns inte på riktigt förrän jag verkligen, verkligen kan gå förbi en klädaffär utan att stanna till vid något, dra lite i det och föreställa mig hur det skulle sitta på mig. En bit till. Har redan ställt in mig på det intellektuellt. Bara känslorna som ska med också.
Hjärtliga hälsningar från en nästintill nykter shopaholic, Vanda
Kommentarer
Trackback
