Konsumtionssamhället
Jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, men nu ska jag gå till botten med det här. Eller, gräva djupare, åtminstone!
Om jag pratar om "dagens samhälle" har jag antagligen en väldigt snäv bild av vad det här samhället utgörs av. Jag tänker på västvärlden, Europa, Sverige, Stockholms innerstad. Min bild av hur "folk är" är säkert bara representativ för en försvinnande liten del av världens invånare. Men det finns ett samhälle som jag delar med många miljoner andra, som jag är obönhörligt och hejdlöst insnärjd i, som jag pressats in i under hela min uppväxt, som jag och antagligen alla andra som någonsin kommer läsa den här bloggen också är en del av. Konsumtionssamhället.
Det finns många olyckliga människor. Människor som vill vända sig om när väckarklockan ringer och aldrig vakna igen. Som harvar sig genom vardagen med ett ofantligt isande tomt mörker i bröstet. Människor som gråter över disken och inte vet vad de ska göra av sig. Människor som känner att de inte räcker till, inte duger, att deras liv är alldeles för tråkigt och att alla andra har det mycket roligare. Människor som bara längtar efter ett tecken på att deras existens är meningsfull.
De här människorna utgör en stor grupp. En målgrupp! En målgrupp för folk som säljer lycka. För det är de flesta stora kedjors affärsidé. De inbillar oss på alla sätt som de kan nå oss att de har lösningen för dig, att de har den där grejen som du kommer bli så himla glad åt att köpa! Jag vet inte hur många blogginlägg på hur många bloggar som helst jag läst, där någon glädjer sig över sin nya klänning eller över dvd-box eller vad det är som de har köpt. Ofta låter de på folk som att de hittat den perfekta grejen, precis vad de letat efter, nu när den hänger i garderoben/står på hyllan/är fin i köket går man liksom runt med en härlig känsla i magen. Materiell glädje! Men det är något krux med det där. För hur perfekt den där grejen man köpte än är, är det aldrig aldrig aldrig någon som nöjer sig med den. Man tänker inte "åh, jag har hittat den perfekta klänningen nu, vad skönt, då behöver jag aldrig köpa någon igen!". Kanske tänker man så först, säger det till och med, men vem säger det ens en månad efter att den där saker var ny?
Jag vet vad jag pratar om. Jag har 25 klänningar tror jag. Långa, korta, blommiga, rutiga, randiga, i bomull, trikå, rayon och tyll. Och visst har jag varit glad över varenda en, jag har speglat mig i skyltfönstren när jag gått ut, jag kan stå och titta på dem där de hänger i garderoben och bara beundra. Men har de gjort mig lycklig? Lyckligare än jag skulle varit utan dem? NEJ!
Man kan inte köpa sig lycklig på saker! Det finns forskning som visar att pengar gör oss lyckligare upp till den nivån att vi har tillräckligt för att klara oss genom vardagen utan några större problem. Sen tar det stopp! Man blir inte gladare av en tjugosjätte klänning! Men allt är så jävla uttänkt. Man har lärt sig att tänka, när man hittar en fin kofta som skulle passa perfekt till en ofärdig outfit: "åh, den här skulle passa perfekt till det där!". Som om det var skäl nog att köpa den! Att hitta någon fin pryl och tänka "åh, vilken fin!", som om det var skäl nog att köpa den! Och någonstans i vårt västerländska samvete ligger det en röst som säger att vi bara ska köpa saker som vi verkligen behöver. Så vi lär oss att säga till oss själva att "jag behöver ett par extra finskor".
Det är lögn! Det är ett sjukt symtom av en världsekonomi som bygger på oändlig tillväxt, där "tillväxt" betyder konsumtion, där välfärd kan mätas i bruttonationalprodukt, där man utnyttjar trasiga sönderstressade olyckliga människor och intalar dem att de inte behöver sätta sig ner och ta några djupa andetag, utan att de borde UNNA SIG någonting. Ett samhälle där begrepp som "tröstshoppa" och "impulsköpa" är delar av de allra flestas dagliga vokabulär.
Det här gör mig sjukt arg. Det finns ingenting som är hållbart med den här modellen. I en lönlös jakt på lycka som alltid tycks vara ett inköp bort konsumerar vi hejdlöst långt långt över jordens resurser. Det är så cyniskt och hopplöst och tragiskt och kontraproduktivt för jag tror det människan innerst inne vill över allt annat är att överleva. Men de begraver oss i så mycket annat vi ska vilja, först, att våra chanser att överleva länge, i så många generationer som möjligt, blir snävare och snävare. Åååh vad arg jag blir!
Men vänner, vrede är en okonstruktiv och farlig känsla. Den kan trasa sönder en inuti och göra så man inte kan tänka klart och agerar irrationellt. Jag försöker att inte vara arg. Men den ilskan vi känner är det vår förbannade plikt att göra till vår drivkraft. För det som är fantastiskt med ett problem är att det finns någonting att ta itu med! Ni sorgnsa människor som vill ha er mening, här har ni en gigantisk möjlighet att göra världen till en bättre plats för både er själva och alla andra. För i en värld där det finns kapitalism, konsumism och ohämmad egoism kan vi kontra med ekologiskt, hållbart tänk, generositet och medmänsklighet! Avgifta er från habegäret och ni ska se att ni genast känner er mer tillräckliga! Kärlek, medvetenhet och solidaritet kommer göra er lyckligare än den där roliga/fina/fräschare/praktiska prylen nånsin klarar av!
Hälsningar från en Vanda som lovar att göra sitt bästa för att göra vrede till inspiration <3
Om jag pratar om "dagens samhälle" har jag antagligen en väldigt snäv bild av vad det här samhället utgörs av. Jag tänker på västvärlden, Europa, Sverige, Stockholms innerstad. Min bild av hur "folk är" är säkert bara representativ för en försvinnande liten del av världens invånare. Men det finns ett samhälle som jag delar med många miljoner andra, som jag är obönhörligt och hejdlöst insnärjd i, som jag pressats in i under hela min uppväxt, som jag och antagligen alla andra som någonsin kommer läsa den här bloggen också är en del av. Konsumtionssamhället.
Det finns många olyckliga människor. Människor som vill vända sig om när väckarklockan ringer och aldrig vakna igen. Som harvar sig genom vardagen med ett ofantligt isande tomt mörker i bröstet. Människor som gråter över disken och inte vet vad de ska göra av sig. Människor som känner att de inte räcker till, inte duger, att deras liv är alldeles för tråkigt och att alla andra har det mycket roligare. Människor som bara längtar efter ett tecken på att deras existens är meningsfull.
De här människorna utgör en stor grupp. En målgrupp! En målgrupp för folk som säljer lycka. För det är de flesta stora kedjors affärsidé. De inbillar oss på alla sätt som de kan nå oss att de har lösningen för dig, att de har den där grejen som du kommer bli så himla glad åt att köpa! Jag vet inte hur många blogginlägg på hur många bloggar som helst jag läst, där någon glädjer sig över sin nya klänning eller över dvd-box eller vad det är som de har köpt. Ofta låter de på folk som att de hittat den perfekta grejen, precis vad de letat efter, nu när den hänger i garderoben/står på hyllan/är fin i köket går man liksom runt med en härlig känsla i magen. Materiell glädje! Men det är något krux med det där. För hur perfekt den där grejen man köpte än är, är det aldrig aldrig aldrig någon som nöjer sig med den. Man tänker inte "åh, jag har hittat den perfekta klänningen nu, vad skönt, då behöver jag aldrig köpa någon igen!". Kanske tänker man så först, säger det till och med, men vem säger det ens en månad efter att den där saker var ny?
Jag vet vad jag pratar om. Jag har 25 klänningar tror jag. Långa, korta, blommiga, rutiga, randiga, i bomull, trikå, rayon och tyll. Och visst har jag varit glad över varenda en, jag har speglat mig i skyltfönstren när jag gått ut, jag kan stå och titta på dem där de hänger i garderoben och bara beundra. Men har de gjort mig lycklig? Lyckligare än jag skulle varit utan dem? NEJ!
Man kan inte köpa sig lycklig på saker! Det finns forskning som visar att pengar gör oss lyckligare upp till den nivån att vi har tillräckligt för att klara oss genom vardagen utan några större problem. Sen tar det stopp! Man blir inte gladare av en tjugosjätte klänning! Men allt är så jävla uttänkt. Man har lärt sig att tänka, när man hittar en fin kofta som skulle passa perfekt till en ofärdig outfit: "åh, den här skulle passa perfekt till det där!". Som om det var skäl nog att köpa den! Att hitta någon fin pryl och tänka "åh, vilken fin!", som om det var skäl nog att köpa den! Och någonstans i vårt västerländska samvete ligger det en röst som säger att vi bara ska köpa saker som vi verkligen behöver. Så vi lär oss att säga till oss själva att "jag behöver ett par extra finskor".
Det är lögn! Det är ett sjukt symtom av en världsekonomi som bygger på oändlig tillväxt, där "tillväxt" betyder konsumtion, där välfärd kan mätas i bruttonationalprodukt, där man utnyttjar trasiga sönderstressade olyckliga människor och intalar dem att de inte behöver sätta sig ner och ta några djupa andetag, utan att de borde UNNA SIG någonting. Ett samhälle där begrepp som "tröstshoppa" och "impulsköpa" är delar av de allra flestas dagliga vokabulär.
Det här gör mig sjukt arg. Det finns ingenting som är hållbart med den här modellen. I en lönlös jakt på lycka som alltid tycks vara ett inköp bort konsumerar vi hejdlöst långt långt över jordens resurser. Det är så cyniskt och hopplöst och tragiskt och kontraproduktivt för jag tror det människan innerst inne vill över allt annat är att överleva. Men de begraver oss i så mycket annat vi ska vilja, först, att våra chanser att överleva länge, i så många generationer som möjligt, blir snävare och snävare. Åååh vad arg jag blir!
Men vänner, vrede är en okonstruktiv och farlig känsla. Den kan trasa sönder en inuti och göra så man inte kan tänka klart och agerar irrationellt. Jag försöker att inte vara arg. Men den ilskan vi känner är det vår förbannade plikt att göra till vår drivkraft. För det som är fantastiskt med ett problem är att det finns någonting att ta itu med! Ni sorgnsa människor som vill ha er mening, här har ni en gigantisk möjlighet att göra världen till en bättre plats för både er själva och alla andra. För i en värld där det finns kapitalism, konsumism och ohämmad egoism kan vi kontra med ekologiskt, hållbart tänk, generositet och medmänsklighet! Avgifta er från habegäret och ni ska se att ni genast känner er mer tillräckliga! Kärlek, medvetenhet och solidaritet kommer göra er lyckligare än den där roliga/fina/fräschare/praktiska prylen nånsin klarar av!
Hälsningar från en Vanda som lovar att göra sitt bästa för att göra vrede till inspiration <3
Kommentarer
Postat av: E
Du är världens bästa substitut för Tage Danielsson, Vanda.
/Från din hemliga beundrare <3
Trackback
