The darling buds of May

Hogwarts.nu. För sex år sedan lade en hemsida som hette så ned. Och i ett torg i Gamla Stan stod plötsligt 300 personer kring en fontän. I den stod jag och några till. Ärligt talat minns jag inte riktigt vad vi gjorde, men vi var där för att hoggy hade lagt ned och det var sista gången vi någonsin skulle vara på en hoggyträff. Alla ville vara med. Och allt som behövdes var att de var där, så var det kärlek i luften. Minns ni det?

Vet ni hur det känns när det är så mycket förväntan på en gång att luften känns elektrisk? Två gånger har jag varit med om det med så många personer att man nästan såg hur det sprakade. Sommaren 2007 kom den allra sista Harry Potter-boken ut. Klockan 01:00 i Stockholm öppnade dörrarna till SF-bokhandeln för de som ville ha den så fort så fort som möjligt. De hade stått i kö. De hade suttit och ätit och sovit i kö. Jag köade i sexton timmar. Långt ifrån först. Vi åt polkagrisar och diskuterade teorier och hälsade på gamla bekanta och kön ringlade sig till slut från bokhandeln längst Västerlånggatan ned till Mynttorget. Och Västerlånggatan blev Diagongränd i mörkret. Den sista halvtimmen stod vi upp. Den elektriciteten. Skälvningarna som gick igenom kön, som en lång och underlig varelse, varje gång klockslagen ropades ut av de som stod långt fram. Mitt i mörka julinatten släpptes de första in. Först att lägga händerna på Slutet. Och två ord spred sig genom ledet: "Dreaner gråter". Minns ni det?

Och en dag, för snart ett år sedan, var det strax midnatt. Några gamla goda vänner och några som just träffats och höll varandra i handen susade genom staden. Luften spann tyst och förnöjt av nervositet och förväntan. Mitt i staden utanför en biograf landade de. Röda sammetssäten fylldes och i takt med dem en stor salong av surr och kvitter, röster som sprack och vibrerade av spänning, och någonting obeskrivligt i luften. Så många hjärtan som slog i vild eller återhållen sinnesrörelse. Den där andra sommaren hade varit början på slutet. Det här var slutet på slutet. Och så, till sist, när ridån gått upp och det inte fanns någon återvändo, skrek de. I mörkret rann tårarna och alla var en enda, och vi visste att vi var med om samma sak en endaste första och sista gång. Minns ni det?

Om inte, så skulle du varit där. Puss, Vanda