hej pappa
Pappa vet du att du alltid varit en av mina stora förebilder.
Det finns så himla mycket jag kunde skriva om dig. Hur du är bra på så många saker, hur jag alltid tyckt att det är så himla coolt. För att du lagat mina kläder och bakar surdegsbaguetter, för att du kan alla trädsorter och kan göra möbler av dem. Möbler med leopardhuvuden och tassar.
Kanske kan man undra om jag aldrig klippt navelsträngen, eller hur man säger. Men så är det givetvis inte, ofta önskar jag att du kunde se det som jag ser, förstå min frustration över hur samhället ser ut i stället för att känna dig påhoppad. Men det är inte det det här inlägget handlar om.
Det handlar om hur himla bra jag tycker du är. För du lär mig allt du kan och jag vill lära mig allt du kan. För att du förstår hur jag tänker och hjälper mig att tänka när det behövs. Du har alltid hjälpt mig att reda ut problem, oavsett om det handlat om algebra eller relationer.
En hemskt sorgligt sak som jag plötsligt upptäckte en dag är att jag har tur som har två föräldrar som funnits där lika mycket. Att det visst inte är så vanligt. Att de flesta av mina vänner har en nära relation med bara en förälder, och det är deras mamma. Att världen är full av pappor som flyttar och skaffar en ny familj, eller som kanske inte flyttar men inte är där ändå. Som kanske låter bli att gratulera sitt barn på tjugoårsdagen.
(Så pappa, när du frågar mig varför den eller den kompisen inte umgås så mycket med sin pappa så är det kanske så att det inte är vännen som är orsaken.)
Men det är ju inte bara som förälder du är närvarande, du är närvarande i allt! För att du alltid tar dig tid. För att du är medveten och vaken och för att du ser. Det är en beundransvärd egenskap.
Framför allt beundrar jag hur du inte tveklöst tar mitt parti när jag är i en konflikt, utan i stället får mig att förstå hur den andra människan tänker. Hur du om och om igen upprepar att "man måste vara generös mot människor". Det är fantastiskt.
Puss från Nina
