The darling buds of May

Dialekter är spännande tycker jag, att man kan sätta gränser runt ett område och bestämma att alla ska prata samma språk, men att det ändå låter helt olika om man är långt upp i landet eller i allra sydligaste delen, om man är på västkusten eller har oturen att befinna sig i gnällbältet. I mitt arbete pratar jag med folk över hela sverige, försöker förstå gotländska, lär mig att norrländska faktiskt har en väldigt lugnande effekt och att jag själv tydligen inte pratar stockholmska - "men du är ju inte en nollåtta, det hör jag ju!" och "du, jag måste säga att jag verkligen går igång på din mjuka norrländska" - fast jag är född och uppvuxen här.

Stockholm va, jag tänker såklart att vi inte talar dialekt, men det är ju klart vi gör. Rikssvenska talas bara i nyköping har man ju hört (jag tror faktiskt att det stämmer ganska väl!) Vet ni att idag ska vi hänge oss åt trettiotalets stockholmsslang! Jag ger er en saga skriven av Lena Larsson, ur hennes bok "Varje människa är ett skåp" från 1991.

Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina dojor å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me nåra kusar å en balja bludden.

- Äd du, va ere merej, hosta kroken. - Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan åre inte finns nå trick.

- Eru näsvis, snyfta stomman å va alldeles nere.

Men hure va så spensta tjejen opp sej, facka bullen å bluddret i norra kardan å ava en karre på hispan torra. För å inte bli trast å känna sej singel så lira besken trynorgel mens hon vispa på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe.

Mens hon segla där å hotta efter sista stuffen, som inom parengtes sagt är alla tajders, så kom en lattjo jycke på stritan.

- Äh du, ratta besken, vicke jänki shefer å haja inte ett barolino att de va en varg.

- Vatt ska du kila rå? klyka vargen å flukta vilt på kroken

- Till stomma-stomman, snacla galian, hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget.

- Aj-aj du, grymta vargen å verka svång. - Skaru inte facka blomster till tanten, sa han.

- Äh, du va läckra grunker alltså, sa besken å pinna ut i gröngräset. Åsså haja hon inte att jycken såg läskig ut.

Men vargen skicka ett jack efter dosan, la in trean å schava före till barren å klämta på dyltan.

- Va ere om, hosta tanten å verka trast.

- De e din lilla rödluva, pep jycken.

- Va ere mere, eru ding i bollen, de e ju bara å lätta på dyltan, klyka tanten, som ana att de va besken som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, ruscha fram till slaggen å svulla upp tanten mens han slivka sej om trynet. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i lopplådan. Så efter ett spass kom Rödtovan instolpande me sina grönsaker å morsa på tanten.

- Äh du, va propert, puttra vargen å verka alldeles spansk i tirena.

- Va ere mere, varu spenkar lattjo, kvittra besken.

- Visst sö, sa vargen, då fluktar jag bättre förståru.

- Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare?

- De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar, sa vargen.

- Å vicka jättekrafteru kär me, mena bruden.

- Än sen då, grymta vargen å la in en rak höger så kvisslan vatt alldeles bröstveck.

Sen skicka han sej ur slaggen å skrota i sej tjacket, innan hon hann hosta ett halv franska. Sen la han sej ner för alla tajders sköna tryning. Han kände sej lika kalas som om man ryckt på fika me lättbentyl. Sen ere egentligen inge mer att snacka om för allt kirra ju opp sej.

För utanför kappen kom en grönsvidad med knallpåk, steppa in i kåken å skicka puffran lite lätt i hörnet på vargen å sprätta opp kistan på honom. Å där låg ju beskarna å dom vatt förståss uppåt direkt å skicka killen nåra blejdar för besväre. Sen pula alla tre knot i vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen av å den jänkia staren på fika å lättbentyl å maron, satte på speldosan å börja ballhalsa av pur förtjusning. Å de hållerom säkert på me än idag, å såvidarom inte åkt ur prästbetyget stårom väl på tillväxt den dag som idag är!