The darling buds of May

Katten hoppade ner från fönsterbänken och speglade sig i ungsluckan en stund samtidigt som han slickade sina tassar rena. De var alldeles salta, han brukade torka Bengts tårar om nätterna.

Han tog ett skutt upp på köksbordet och med sin fuktiga nos vände han på den bok Bengt läst dagen innan. Han hade en hemlighet, katten, som förresten inte alls hette Kafka fast Bengt kallade honom det. Han hette Valp, men hur larvigt lät inte det?
Nå, hemligheten. Han kunde läsa. Och han slog upp sidan Bengt vikt in hörnet på och började läsa där han slutat.

"Hon sjönk ner i något ljummet, ett vatten som smekte henne likt sammet, och hon sjönk djupare ner. Långt under ytan. Hon såg fortfarande ingenting och hon visste snart inte vad som var upp eller ner. Det borde ha skrämt henne något oerhört, men hon kände ingen rädsla. Aldrig hade hon känt sig så trygg.

Och redan innan hon kände hans händer fatta hennes visste hon att han skulle komma. När han simmade med henne mot ytan och hans rynkiga hand omslöt hennes lika rynkiga, blev hon allt säkrare på vem det var. Och när de nådde ytan och hon för första gången slog upp sina ögon, såg hon. Honom."