sex

Bengt kunde höra sin egen puls i öronen. En lågmäld kvinnoröst hördes från telefonluren.
"Jag är bruten" mumlade hon. Han kände igen stämman. Skälvande drog han efter andan, i det att han kastade en blick på telefonjacket. Telefonen låg fortfarande urkopplad. Hans hjärtslag ekade i bröstet. Förtvivlad uppgivenhet förbyttes i hopp och tillbaka igen om vartannat, han visste varken ut eller in och visste inte vad som vore rätt att säga eller tro.
"Var är du?" frågade han tyst. Han kunde höra hennes andetag. De var lätta men jämna.
"Kom och leta efter mig" svarade hon.

Det var inte riktigt tydligt för honom hur det gick till, men plötsligt var han i sina kläder och på väg ut. Ut i natten. Skrynklig och yrvaken men målmedveten skred han längst med gatan. Katten tittade efter honom genom fönstret. Egentligen visste han inte alls vartåt han var på väg, men han kände sig säker på att han skulle hitta henne förr eller senare. För ingenting hade någonsin känts så viktigt innan han förstod att hon ville att han skulle komma efter henne. Han kände på sig att det var mörkt där hon var, men inte kallt. Hon hade låtit så lugn, men kanske hade hon ont. Hon ville att han skulle komma. Att han skulle hitta henne. Och han ville hitta henne. Därför gick Bengt genom natten utan att se sig omkring. Han var på väg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0