rör inte min kompis
Det där med ilska är klurigt. Det gäller att på något vis använda energin till att komma med slagkraftiga argument och ta striden, så att säga. Just så som Vanda gjort i sina inlägg under veckan. (Alltså Vanda, det här måste vara din bästa vecka hittills, väldigt väldigt bra inlägg!)
Men jag är inte så bra på det. När jag stöter på en av de jubelidioter som faktiskt finns blir jag mållös. Jag vill argumentera, jag vill slåss och bevisa att de har fel fel fel. Men jag inser att jag pratar med en vägg. Och jag blir så arg att jag måste resa mig och gå.
Men ibland handlar jag innan jag hunnit tänka. Ibland när något är fel skriker jag NEJ innan jag hunnit märka att jag öppnat munnen. För att jag måste, för att det är det vi alla måste.
Något som gör mig så arg och ledsen att det skär i hjärtat är när en människa far illa och alla ser och ser men ingen säger någonting alls.
Det är konstigt, men det verkar som om det är himla svårt att säga "sluta", "du gör fel" och "låt henom vara". Men det är så viktigt. En gång gick jag på högstadiet, och i min klass gick en pojke som inte var så snäll mot mig. Jag minns inte längre riktigt vad det var han gjorde men jag minns att jag blev ganska knäckt. Men mest av allt minns jag hur ingen sa någonting. Hur det skrattades bort eller hur det inte kommenterades över huvud taget.
Och jag ser det här hela tiden, och jag vet. Att det värsta var inte vad som sägs till en, det värsta är att alla andra verkar tycka man förtjänar det.
Jag vet. Jag vet att det inte är så. Men det är så det känns. När alla ser och ingen säger något tänker man att "jaha. då är det väl det här jag är värd, om det bara är jag som verkar tycka jag behandlas fel".
Och det är det som bryter ner, mer än något annat.
Så snälla ni. Säg "stopp". Säg "lägg av". För även om det inte blir bättre på en gång, även om vi inte kan stoppa all världens ondska med ett "sluta!" så är det en början. Och det gör så himla mycket att känna att någon står bakom en.
Nina
Du har så rätt i det här.
Har varit mobbad från 1 till 9:an typ, gick samma skola hela tiden för det kändes jätteläskigt att byta och så, men iallafall. I femman vågade jag ta mod till mig och sa "jag känner mig mobbad", min lärare viftade bort det med ett "det är du inte alls." Så jag litade på denne och fick då bilden att det var lugnt att jag blev behandlad som jag blev. Höll ut till 8:an, då började en ny tjej i klassen och det hela blev så mycket värre. Under det året hade jag 50% frånvaro och mådde skit. Träffade ett par nya människor (över fefo faktiskt, men det är bara två av dem som är aktiva längre) och 9:an var jag stark bara för att jag hade några utanför skolan som träffades regelbundet och så. Konfimerade mig också, 4 veckors läger under en sommar och även om fenomenet mobbing drabbade mig där med så hanterade jag och en av ledarna plus en som jobbade på lägergården det riktigt bra.
Jag har alltid varit osäker i mig själv, men tack vare dessa människor fick jag en grund som gjorde mig mycket starkare under gymnasiet, kände mig jättenere ett tag i 2:an och blev utstött av klassen (försökte prata med en lärare som sa att det var jag som skulle jobba på hur jag bemötte folk, och det låg säkert ngt i det eftersom jag hade en vana från 9 år tillbaka) Men i 3:an tyckte många av mina klasskamrater att jag blivit mycket självsäkrare, och jag har lärt mig att acceptera mig själv. Men det har varit en lång väg.
