fyra
Han sade ingenting efter att ha lyft luren. Väntade och lyssnade bara. Glasögonen trillade ned för honom och han petade upp dem längs näsryggen med ett finger. Först tänkte han att han blivit fnoskig, det var alldeles tyst i andra ändan. Hans andra hand, den som inte fattat telefonen, höll en liten tesked i silver mellan tummen och pekfingret. Egentligen skulle man inte äta ägg med silverbestick, men Bengt hade visst glömt det idag.
Just som han skulle till att lägga på luren igen tyckte han sig höra andetag. Först så lätta att han inte var säker på att han verkligen hört något, men när han pressade luren mot örat igen så var de där, alldeles tydliga. Han vågade inte säga någonting, och fastän han inte visste hur eller vem det kunde vara han hörde, fick han känslan av att det var någon som sov, någon som skulle väckas om han gav ett ljud ifrån sig. Villrådig i köket, obarmhärtigt vanligt, anade han någonting alldeles ovanligt i andra ändan av telefonen. Någon någonstans som skulle väckas.
Bengt hade tunghäfta. Katten kom tassandes fram och åter i köket och tittade på honom. Så tänkte han, att det bästa han skulle kunna säga, var det enda som han egentligen ville att någon skulle säga honom. Han drog efter andan och sade, mjukt för att inte störa, men tillräckligt för att höras: "Det är ingen fara".
Kommentarer
Trackback
