The darling buds of May

Hej! Veckans tema här på bloggen är "vänskap". Och då tänkte jag att jag skulle skriva om en särskild form, ett extra spännande vänskapsfenomen. Det är det så kallade "radarparet". Jag har funderat ett tag på vad som egentligen är definitionen av ett radarpar, men jag är säker på att ni på ett eller annat vis är bekanta med något. Ett radarpar är som två bästisar, fast utan den där uttalade kärleken emellan sig. Det är mer underförstått liksom. De är sådär att om man känner den ena känner man oundvikligen den andra också, för att det i princip är omöjligt att träffa ena halvan av paret i taget. De hänger för att det helt enkelt inte går att tänka sig att de inte skulle göra det. De är en enhet. Men det finns alltid någon sorts slängig humor inblandad också, känns det som.

Det finns nog inga vetenskapliga belägg för det här, men jag har fått känslan av att det finns två lite olika sorters radarpar. Den ena sorten är en fusion, bundisar som jämt stryker omkring och har omåttligt roligt jämt av bara farten, på något sätt. Ofta har de en rapp jargong som gör det helt sjukt kul att befinna sig i deras sällskap även om man inte får en syl i vädret, bara för att de är så roliga att lyssna på.

Ni vet.

Den andra sortens radarpar är det omaka paret. De lever i en lika outtalat självklar symbios som den första typen, men när man funderar lite undrar man alltid vad det är som gör att de hör ihop på det där självklara sättet. Oftast är den ena gladcrazy och extrovert och den andra lite mer reserverad, den första lyckas alltid skämta på den andras bekostnad och ändå trivs de med varandra, måste trivas med varandra, eftersom de alltid tycks sitta ihop. Det omaka paret är ofta extra roligt utifrån, det är alltid kul att betrakta och man undrar liksom hur de har det egentligen, vad de gör när de är ensamma med varandra och om de har någonting spännande förflutet som binder dem samman när de nu utåt sett är så himla olika.

...Ni vet.

Jag tycker det är spännande med såna där superbästisar. Nog har jag haft mina vapendragare genom åren men aldrig har jag vairt en del av ett sånt där uttalat radarpar! Dock har de funnits i min närhet. På gymnasiet där jag gick återfanns både ett av typ 1, nämligen Peter och Toft (som för övrigt finns på spotify numera) och av typ två, nämligen Stefan och Moberg. Ack ja. Även om jag inte hängde med dem var det lite vackert att ha dem i närheten.

Pussar från Vanda