Älskade musik
Veckans tema är musik. Det känns ungefär lika brett som att ha tema "livet", tycker jag. Kanske säger det något om min relation till musik, jag vet inte. Jag tycker det är ett skitsvårt tema för jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Musik är väl ungefär det bästa jag vet, jag har musik runt mig och i mig en väldigt stor del av min vakna tid. Så hur smalnar man av det, ner det, till ett blogginlägg? Ska jag skriva om hur dålig musik kan vara, och hur bra? Ska jag försöka reda ut vad det är som gör att vissa låtar får mig att vilja slita ut hjärtat på ett bra sätt, medan vissa får mig att önska att jag aldrig haft öron? Ska jag skriva om hur roligt det är att en dag upptäcka att det är kul att sjunga opera eller att man faktiskt kan skriva låtar själv fast man trodde det var svårast i världen? Ska jag skriva om hur kul det är att sjunga i kör och hur mäktig Otto Olssons "Advent" låter när man är många? Ska jag skriva om vikten av att klappa på ettan och trean, eller min kärlek till svenska folkvisor? Ska jag skriva om hur lite jag egentligen kan om området, och att det finns många många genrer jag aldrig kommer höra talas om?
Jag vet inte. Kanske ska jag skriva om musik och självförtroende. Eller självförtroende i musiken.
Musik är väl som de flesta andra områden, ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet. Jag älskar musik, jag älskar att sjunga. Men jag är livrädd mitt i allt. För att jag inte har potential att göra något av det, för att jag bara är en av jag vet inte hur många. Som känner precis samma sak. För att även om jag sjunger varje dag, även om jag skulle viga mitt liv åt det, skulle det inte vara tillräckligt.
Egentligen har en önskan om att bli som henne när jag blir stor. Och det känns ju ungefär lika som att den chansen är lika stor som att ja jag vet inte vad. Och att om jag inte kan det kan jag lika gärna gå och lägga mig. För en medelmåtta kan man ju inte vara.
Även de som är otroligt duktiga, påstår att de inget vet. För att många lägger ribban så högt att de knappt kan se den. Om man inte har ett mål, om man inte jämför sig med något tappar man kanske motivationen att utvecklas, absolut. Men risken blir ju även att man har så höga krav på sig själv att man aldrig någonsin är nöjd, aldrig någonsin tycker om sig själv till fullo. Är det då värt det? Jag vet inte. Den där rädslan för att förbli en medelmåtta, den där otroliga elitismen även på amatörvinå. Den är lika farlig som den är sporrande. Jag tror det hör till ungdomen, den där inställningen tilll livet som syns inte bara i skapandet utan i allt. Man vill inte vara bra, man vill inte duga. Man vill vara bäst.
Jag har verkligen inget svar på vad man bör göra åt det här. Att ha krav på sig själv är bra, om man vill komma någon vart. Men att ha för höga krav, så höga krav att det bara är hämmande, är inte bra. Balansen däremellan är skitsvår tycker jag. Men att släppa det man tycker mest om för att man är rädd att misslyckas, är det så klokt? Det kan man ju inte göra. Man ska alltid sträva efter att utvecklas, efter något mer. Men man får väl också tillåta sig själv att andas. Säga till sig själv att "det är okej om du inte är bäst just idag". Och jag inser att med den inställningen blir man ingen Mozart och ingen van Gogh heller för den delen. Men man kanske blir en lycklig människa. Kanske borde man ibland släppa alla krav och bara göra det som är kul. Sjunga, till exempel. Även om man inte blir bäst.
Mvh
Nina
Jag vet inte. Kanske ska jag skriva om musik och självförtroende. Eller självförtroende i musiken.
Musik är väl som de flesta andra områden, ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet. Jag älskar musik, jag älskar att sjunga. Men jag är livrädd mitt i allt. För att jag inte har potential att göra något av det, för att jag bara är en av jag vet inte hur många. Som känner precis samma sak. För att även om jag sjunger varje dag, även om jag skulle viga mitt liv åt det, skulle det inte vara tillräckligt.
Egentligen har en önskan om att bli som henne när jag blir stor. Och det känns ju ungefär lika som att den chansen är lika stor som att ja jag vet inte vad. Och att om jag inte kan det kan jag lika gärna gå och lägga mig. För en medelmåtta kan man ju inte vara.
Även de som är otroligt duktiga, påstår att de inget vet. För att många lägger ribban så högt att de knappt kan se den. Om man inte har ett mål, om man inte jämför sig med något tappar man kanske motivationen att utvecklas, absolut. Men risken blir ju även att man har så höga krav på sig själv att man aldrig någonsin är nöjd, aldrig någonsin tycker om sig själv till fullo. Är det då värt det? Jag vet inte. Den där rädslan för att förbli en medelmåtta, den där otroliga elitismen även på amatörvinå. Den är lika farlig som den är sporrande. Jag tror det hör till ungdomen, den där inställningen tilll livet som syns inte bara i skapandet utan i allt. Man vill inte vara bra, man vill inte duga. Man vill vara bäst.
Jag har verkligen inget svar på vad man bör göra åt det här. Att ha krav på sig själv är bra, om man vill komma någon vart. Men att ha för höga krav, så höga krav att det bara är hämmande, är inte bra. Balansen däremellan är skitsvår tycker jag. Men att släppa det man tycker mest om för att man är rädd att misslyckas, är det så klokt? Det kan man ju inte göra. Man ska alltid sträva efter att utvecklas, efter något mer. Men man får väl också tillåta sig själv att andas. Säga till sig själv att "det är okej om du inte är bäst just idag". Och jag inser att med den inställningen blir man ingen Mozart och ingen van Gogh heller för den delen. Men man kanske blir en lycklig människa. Kanske borde man ibland släppa alla krav och bara göra det som är kul. Sjunga, till exempel. Även om man inte blir bäst.
Mvh
Nina
Kommentarer
Trackback
