"Det spelar inte mig någon roll, bestäm du"
Få saker irriterar mig mer än total brist på initiavtivtagande. Ni vet.
Man har en kompis, en bekant, en släkting en häst. Man kanske ska äta, dricka vin, fika, spendera en ledig dag tillsammans.. ja. Och konversationen lyder som följer:
"Var ska vi äta?" - "Spelar ingen roll, bestäm du", alternativt "Vad ska vi göra?" - Spelar ingen roll bestäm du". Eller.. ja, det finns många frågor man kan ställa. Men svaret man får är alltid det samma.
Ett (1) sånt svar funkar, men när det är standardsvaret kliar det i mina fingrar. Jag får myror i brallan och vill klättra på väggarna som en skallbagge. Gregor Samsa. Nej. Men irriterad blir jag.
Jag kan inte förstå vad grejen är. Är det rädsla för att man ska bestämma åt någon och bestämma fel? Är det så att man tror kompisens åsikt är viktigare? Eller tror man att kompisen vill få sin vilja fram alltid alltid och inte bryr sig om någon annans åsikter? Eller är det helt enkelt så att man är en viljelös grönsak som är totalt likgiltig för vad som händer?
Kanske går jag på väl hårt, men jag tycker det här beteendet är hemskt frustrerande. För det placerar mig - om jag är den som tvingas ta initiativ - i en roll jag inte vill ha. Jag tvingas ta alla beslut, och därmed blir jag den som bestämmer allt, och riskerar att köra över min vän. På ett vis både offer och förövare.
Förövare för att, ja - man blir ju en sån där anal person som bara vill bestämma. Men saken är ju den, att om man inte tar beslut gör någon annan det åt en, och då kan man inte riktigt komma och säga att "men du/ni bestämmer ju allt". I en relation måste båda ta initiativ, ta beslut. Man måste hitta balans i det där för att få balans i relationen, annars kommer alltid den ena gå runt och känna sig överkörd och den andera gå runt och bli förbannad för att den måste bestämma allt.
Och offer för att, det är faktiskt skitjobbigt att få "spelar ingen roll" tillbaka varje gång man ställer en fråga. Det får mig att tvivla på om personen i fråga har något som helst intresse av ett umgänge, eller ja, en existens.
Nina
Man har en kompis, en bekant, en släkting en häst. Man kanske ska äta, dricka vin, fika, spendera en ledig dag tillsammans.. ja. Och konversationen lyder som följer:
"Var ska vi äta?" - "Spelar ingen roll, bestäm du", alternativt "Vad ska vi göra?" - Spelar ingen roll bestäm du". Eller.. ja, det finns många frågor man kan ställa. Men svaret man får är alltid det samma.
Ett (1) sånt svar funkar, men när det är standardsvaret kliar det i mina fingrar. Jag får myror i brallan och vill klättra på väggarna som en skallbagge. Gregor Samsa. Nej. Men irriterad blir jag.
Jag kan inte förstå vad grejen är. Är det rädsla för att man ska bestämma åt någon och bestämma fel? Är det så att man tror kompisens åsikt är viktigare? Eller tror man att kompisen vill få sin vilja fram alltid alltid och inte bryr sig om någon annans åsikter? Eller är det helt enkelt så att man är en viljelös grönsak som är totalt likgiltig för vad som händer?
Kanske går jag på väl hårt, men jag tycker det här beteendet är hemskt frustrerande. För det placerar mig - om jag är den som tvingas ta initiativ - i en roll jag inte vill ha. Jag tvingas ta alla beslut, och därmed blir jag den som bestämmer allt, och riskerar att köra över min vän. På ett vis både offer och förövare.
Förövare för att, ja - man blir ju en sån där anal person som bara vill bestämma. Men saken är ju den, att om man inte tar beslut gör någon annan det åt en, och då kan man inte riktigt komma och säga att "men du/ni bestämmer ju allt". I en relation måste båda ta initiativ, ta beslut. Man måste hitta balans i det där för att få balans i relationen, annars kommer alltid den ena gå runt och känna sig överkörd och den andera gå runt och bli förbannad för att den måste bestämma allt.
Och offer för att, det är faktiskt skitjobbigt att få "spelar ingen roll" tillbaka varje gång man ställer en fråga. Det får mig att tvivla på om personen i fråga har något som helst intresse av ett umgänge, eller ja, en existens.
Nina
Kommentarer
Trackback
