mansrollen

Veckans tema är manlighet. Jag tycker att det är ett svårt tema att skriva om, eftersom jag aldrig riktigt kan veta hur det är att vara man, jag kan bara iaktta och gissa. Jag vet att en kan vara man på många sätt, precis som det inte bara finns ett sätt att vara kvinna. Att påstå något annat vore idioti.
Jag vill gärna bortse från kön, gärna säga att jag uppfattar alla personer som individer och inte som representant för ett kön. Men det är svårt, för det känns som att det är så himla himla viktigt för vissa, att ständigt markera vilket kön de tillhör. Inte genom att visa att "jag är trygg i min könsidentitet och jag vet att jag kan göra si och så utan att det ifrågasätts", utan tvärtom. Idag kommer jag att ta upp en sida av mansrollen, det är inte så här min generella bild av män är, utan det är den här bilden som gör mig arg och tänker att vi
f o r t f a r a n d e  inte kommer någonvart. Åh. Men jag vet ju att det går framåt! Men ibland blir jag lite frustererad. 

För vissa dagar känns det som att den man jag ser mest av är den som sitter så bredbent i kollektivtrafiken att han inte bara tar den plats som givits honom utan även den som är ämnad åt kvinnan intill, den man som skämtar om att kvinnans plats är i köket, den som tar sig friheter och smeker ens höft och rumpa på tunnelbanan. Den som skriker att "feminister är äckliga de har bara fått för lite kuk!!!!!!" Livrädda för att maktbalansen rubbas.
Och det tycks mig som att det som mer än något annat definierar denna man som just man är det att han inte är kvinna. Han tar avstånd från kvinnliga attribut, vill inte avslöjas som mindre man. Fruktar att folk ska tro att han är homosexuell, för att vara bög är ju nästan lika illa som att vara kvinna.

Det här - tillsammans med en massa annat -  som får mig att tro att jämlikhet mellan könen aldrig kommer att uppnås. Jag hatar strukturen som finns, jag hatar könsrollen. Könsrollerna. Åh. Det är svårt.
Jag önskar att ordet feminist inte skulle behövas i den världen. Det skulle inte finnas några rättigheter att kämpa för, inga begränsningar för att en såg ut på ett visst sätt mellan bena. Jag önskar att vi levde i ett samhälle där inte ett visst utseende eller ett beteende var könskodat.
Där en bild som denna inte skapade folkstorm i kommentarsfältet.


Clara Lidström och hennes Bertil.

Jag jobbar på en skola ibland, på lågstadiet närmare bestämt.  Och härom veckan hörde jag detta samtal vid toaletterna:
"men dit kan du ju inte gå!! det är tjejtoan"
"nej han kan visst gå dit, det är inte tjejtoan"
"men den på bilden har ju klänning och hoppar hopprep!"
"men killar kan också ha klänning! min lillebror brukar ha det"
"min granne också!"

Samma dag sa ett barn att "men alltså det bästa är ju om mamman stannar hemma med barnet och pappan jobbar". Reaktionerna! Det blev debatt! "vad säger du?! en kvinna jobbar väl lika bra som en man?", "pappan ska väl också vara hemma?"
Och jag blev alldeles varm i hjärtat och tänkte att med nästa generation kanske vi faktiskt kommit någonstans. Och sen lite till, och lite till. Ibland tyckee jag det går så hemskt långsamt bara.
Onsdagstankar från Nina



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0