idioter i stockholmsnatten
Ibland när jag jobbar ringer män och frågar vad jag har på mig för trosor. Om jag har en vass string eller om jag har stor fitta. Ibland ringer det män som undrar hur stora bröst jag har. Eller om jag vill komma till dem just nu för ett nummer, det är ju ändå nummerupplysningen.
I fredags natt när jag jobbade hade jag inga såna samtal, det närmaste var en man som ringde och pratade om hur snygg jag lät tills jag sa jag var arton år och att han var gammal nog att vara min pappa. Då skrattade han nervöst och gav mig goda råd i stället. "Alla tankar som inte får dig att må bra, strunta i dem. Tänk positivt och tänk på vad du vill". Nå.
Trots det kom jag hem så himla arg. Arg för att jag inte kan cykla hem från jungfrugatan utan att bli påmind om att jag är kvinna. För att man ständigt är sitt kön, sexualiseras, objektifieras och inte ses som jämlike. Fortfarande inte. Det kommer som en chock var gång. Det att jaha. Vi är inte jämlikar, jag som trodde det. Det att jaha. Du ser fortfarande på mig som en lägre stående varelse.
För att det får mig att låta som en manshatare. Jag hatar inte män. Jag älskar män. Men. Jag blir så arg och så ledsen. För min syn på män och manskulturen är allt för präglad av detta. För att de som tar plats är de som
som väntar på rödljus vid sergels torg 03:14, de har rutan nedvevad och jag står intill på min cykel. Vi pratar lite och jag tänker att stockholmsnatten är ofarlig, att människor ju är snälla mot varandra och jag tänker att det är ju bra och jag tänker igen lite på mannen som skulle ge mig goda råd och på en annan man som ringde och pratade länge om hur bra jag gjorde mitt jobb. Och jag tänker att vi kan inte annat än ta hand om varandra för vi är människor allihop. Och blödigare än så blir det inte, för det blir grönt ljus och jag reser mig att cykla iväg när en av killarna i bilen säger "tjejen, vänta förresten.
gillar du bäst att bli tagen framifrån eller bakifrån?"
I fredags natt när jag jobbade hade jag inga såna samtal, det närmaste var en man som ringde och pratade om hur snygg jag lät tills jag sa jag var arton år och att han var gammal nog att vara min pappa. Då skrattade han nervöst och gav mig goda råd i stället. "Alla tankar som inte får dig att må bra, strunta i dem. Tänk positivt och tänk på vad du vill". Nå.
Trots det kom jag hem så himla arg. Arg för att jag inte kan cykla hem från jungfrugatan utan att bli påmind om att jag är kvinna. För att man ständigt är sitt kön, sexualiseras, objektifieras och inte ses som jämlike. Fortfarande inte. Det kommer som en chock var gång. Det att jaha. Vi är inte jämlikar, jag som trodde det. Det att jaha. Du ser fortfarande på mig som en lägre stående varelse.
För att det får mig att låta som en manshatare. Jag hatar inte män. Jag älskar män. Men. Jag blir så arg och så ledsen. För min syn på män och manskulturen är allt för präglad av detta. För att de som tar plats är de som
som väntar på rödljus vid sergels torg 03:14, de har rutan nedvevad och jag står intill på min cykel. Vi pratar lite och jag tänker att stockholmsnatten är ofarlig, att människor ju är snälla mot varandra och jag tänker att det är ju bra och jag tänker igen lite på mannen som skulle ge mig goda råd och på en annan man som ringde och pratade länge om hur bra jag gjorde mitt jobb. Och jag tänker att vi kan inte annat än ta hand om varandra för vi är människor allihop. Och blödigare än så blir det inte, för det blir grönt ljus och jag reser mig att cykla iväg när en av killarna i bilen säger "tjejen, vänta förresten.
gillar du bäst att bli tagen framifrån eller bakifrån?"
Kommentarer
Trackback
