The darling buds of May

"Mamma, när man är nitton, är man mest vuxen eller barn då?" frågade jag.

"Jag tycker nog vuxen" svarade mamma.

Det avgör ju saken. Jag är vuxen. Även om jag behövde fråga mamma om det. Jag tänker ofta på det där. Jag samlar vuxenpoäng för mig själv. Går igenom i huvudet vad som gör att jag är vuxen. Kan göra långa listor. Typ såhär.

Jag är vuxen, för att jag...

...kan gå i högklackat.
...kan laga mat åt mig själv i en vecka utan att göra samma rätt två gånger.
...kan kallprata på ett trevligt sätt med vuxna människor.
...jobbar med BARN OCH UNGDOMAR. (även om det känns som jag lurat någon)
...klär på mig varma kläder hellre än snygga när det är kallt ute.
...oroar mig oändligt mycket mindre för vad folk ska tänka om mig än för bara några år sedan.
...aldrig någonsin tänker att jag är så ful att det skulle vara någon sorts problem.
...äter flera äpplen om dagen.
...upptäcker nya normer och strukturer att ifrågasätta vareviga dag. Det är roligt!
...tycker sextonåringarna som står i sina svarta sjalar utanför Södra Latin och röker är så himla gulliga. Jag kommer på mig själv med att tänka "AWW de tror de är så stora!". Undrar just vad jag kommer tänka om mitt nittonåriga jag om några år.

Men samtidigt. Samtidigt är det inte så himla länge sedan jag såg ut såhär:

Det är inte så länge sedan jag var tolv och aldrig haft en pojkvän och tänkte "jag kommer vara oskuld hela LIIVET". Det är inte så länge sedan jag gjorde pasta med smör när jag skulle laga mat till mig själv. Inte så länge sedan jag tyckte det var lite mystiskt och spännande med killar som kommit ur målbrottet. Så länge sedan jag hade slumberparties hos Dreaner om helgerna och åt choklad och varma mackor till frukost och tittade på Svampbob. Inte så länge sedan man gick till lekplatsen "ironiskt" när man hängde med sina kompisar.

Och fortfarande. Fortfarande måste jag be jag mamma om hjälp när jag försöker vika ihop påslakanet till dubbelsängen. Fortfarande sover jag med nalle. Jag brukar inte ha honom i famnen längre men ändå ligger han där. Jag vaknar fortfarande med ett litet pirr i magen när det är min födelsedag. Jag lägger fortfarande ner trosorna i underklädeslådan efter något dunkelt system som jag själv inte riktigt vet vad det är. (Det har jag gjort sedan dagis! En vacker dag kanske jag kommer underfund med vad systemet går ut på). Jag hoppar fortfarande över ekonomi- och sportdelen i DN. Och ibland när jag får en kram känner jag mig så väldigt väldigt liten. Ibland när jag tittar på mina skor tycker jag de ser så väldigt väldigt små ut.

Stor och liten.

Poz från Vanda