ur askan reste sig en fågel
Jag har alltid tyckt att "det som inte dödar en, härdar en" måste vara det dummaste någon sagt. Jag har hatat det uttrycket så himla mycket, för jag vet hur lätt en människa bryts ned.
Man dör inte av en skoltid som präglats av utsatthet - eller för den delen, osynlighet. Man dör inte av att alltid vara den som folk tyckte var konstig. Man dör inte av att vara ensam. Jag vet det. Men jag vet också att man inte går rakryggad ur det. Jag vet bara hur otroligt bräcklig man blir, bräckligare än någon kan tro. Att det kan dröja år tills man vågar sträcka på sig i sin fulla längd, tills man vågar ta den plats man har rätt till. Och jag vet hur man måste varit med om det själv för att förstå det till fullo.
Nu har jag precis börjat jobba som telefonist, och på jobbet häromdagen insåg jag en sak. Jag insåg att jag faktiskt har lärt mig något. Jag har lärt mig stänga ute saker. Att fortsätta, trots kritik man bombarderas med, är inget nytt för mig. Även om det var länge sen, så kan jag det här. Det kommer inte som en chock. Jag har gjort det här förut. Skillnaden är att det inte är personligt. Och den skillnaden gör så himla mycket. För första gången i mitt liv inser jag att jag har en styrka här. Jag har ett skydd, och den negativa kritiken bara.. rinner av mig. Jag förvånas när en kund avslutar samtalet med "hora", och det inte rör mig i ryggen.
Men det är först idag jag inser att det är de som gör fel, inte jag.
Nina
Man dör inte av en skoltid som präglats av utsatthet - eller för den delen, osynlighet. Man dör inte av att alltid vara den som folk tyckte var konstig. Man dör inte av att vara ensam. Jag vet det. Men jag vet också att man inte går rakryggad ur det. Jag vet bara hur otroligt bräcklig man blir, bräckligare än någon kan tro. Att det kan dröja år tills man vågar sträcka på sig i sin fulla längd, tills man vågar ta den plats man har rätt till. Och jag vet hur man måste varit med om det själv för att förstå det till fullo.
Nu har jag precis börjat jobba som telefonist, och på jobbet häromdagen insåg jag en sak. Jag insåg att jag faktiskt har lärt mig något. Jag har lärt mig stänga ute saker. Att fortsätta, trots kritik man bombarderas med, är inget nytt för mig. Även om det var länge sen, så kan jag det här. Det kommer inte som en chock. Jag har gjort det här förut. Skillnaden är att det inte är personligt. Och den skillnaden gör så himla mycket. För första gången i mitt liv inser jag att jag har en styrka här. Jag har ett skydd, och den negativa kritiken bara.. rinner av mig. Jag förvånas när en kund avslutar samtalet med "hora", och det inte rör mig i ryggen.
Men det är först idag jag inser att det är de som gör fel, inte jag.
Nina
Kommentarer
Trackback
