Uppvaknandet
När jag var liten lyssnade jag inte direkt på musik. När jag satte på någonting självmant var det Krakel Spektakel på kassettband eller Bergmans "Trollflöjten" eller någonting annat som fungerade som en berättelse. Men musik hörde man ju ändå, när pappa (för det var mest pappa) satte på en skiva i vardagsrummet. Jag tyckte det var mysigt och upplevde den på något lite distansierat vis, sällan sådär intensivt lyssnande utan mer vagt registrerandes. Texterna förstod jag inte alltid, men det var ett särskilt ord som alltid liksom klack till i mig när jag hörde det. Ordet var "home". Hemma.
Kanske är det så när man är liten. Hemma betyder nog aldrig så mycket för en som det gör då. Och när jag hörde "Homeward bound" med Simon and Garfunkel eller "Golden slumbers" med Beatles så drabbades jag av någon sorts innerlig rörelse i bröstet.
Men det finns ett tillfälle som etsat sig fast i minnet. Det var när jag gick i femman, och hängde som vanligt i Rådhusparken på rasten. Sonja hade sin freestyle med sig och en blandskiva som hennes syster bränt. Vi satt bredvid varandra på den där svarta plåtkupan som vi kallade "Bäckahästen", hon sade "Jag är så kär i den här låten" och gav mig ena hörluren. Någonting med hennes ord liksom fastnade i mig. Det var min första tanke. Min andra tanke var "Men det här känner ju jag igen!". Det var en av alla de där låtarna jag hört sedan tidernas begynnelse när pappa lyssnade på musik hemma. Rasten tog slut men jag kunde inte släppa tanken på den där låten, på hennes ord, på "jag är så kär i den här låten". Jag hade aldrig tänkt på musik på det sättet.
När jag kom hem från skolan den dagen var lägenheten tom. Jag skramlade fram cd-skivan som låten fanns med på, skruvade upp volymen på stereon och lade mig på golvet mitt emellan högtalarna för att optimera den där riktiga stereo-effekten. Och för första gången i mitt liv lyssnade jag på musik sådär på riktigaste riktigt. När den tog slut spolade jag tillbaka, och lyssnade på den igen. Och igen. Och igen. Det var någonting i mig som vaknade. Det var någonting som hände för första gången. På den vägen var det.
Det var Sounds of Silence med Simon and Garfunkel.
Så var det för Vanda
Kanske är det så när man är liten. Hemma betyder nog aldrig så mycket för en som det gör då. Och när jag hörde "Homeward bound" med Simon and Garfunkel eller "Golden slumbers" med Beatles så drabbades jag av någon sorts innerlig rörelse i bröstet.
Men det finns ett tillfälle som etsat sig fast i minnet. Det var när jag gick i femman, och hängde som vanligt i Rådhusparken på rasten. Sonja hade sin freestyle med sig och en blandskiva som hennes syster bränt. Vi satt bredvid varandra på den där svarta plåtkupan som vi kallade "Bäckahästen", hon sade "Jag är så kär i den här låten" och gav mig ena hörluren. Någonting med hennes ord liksom fastnade i mig. Det var min första tanke. Min andra tanke var "Men det här känner ju jag igen!". Det var en av alla de där låtarna jag hört sedan tidernas begynnelse när pappa lyssnade på musik hemma. Rasten tog slut men jag kunde inte släppa tanken på den där låten, på hennes ord, på "jag är så kär i den här låten". Jag hade aldrig tänkt på musik på det sättet.
När jag kom hem från skolan den dagen var lägenheten tom. Jag skramlade fram cd-skivan som låten fanns med på, skruvade upp volymen på stereon och lade mig på golvet mitt emellan högtalarna för att optimera den där riktiga stereo-effekten. Och för första gången i mitt liv lyssnade jag på musik sådär på riktigaste riktigt. När den tog slut spolade jag tillbaka, och lyssnade på den igen. Och igen. Och igen. Det var någonting i mig som vaknade. Det var någonting som hände för första gången. På den vägen var det.
Det var Sounds of Silence med Simon and Garfunkel.
Så var det för Vanda
Kommentarer
Trackback
