The darling buds of May

När jag var liten hade jag inte så mycket kompisar, jag sneglade avundsjukt på alla som hade en bästis och insåg att "sån där vänskap kommer jag aldrig ha" och det var ju klart. Jag var ju så himla konstig. Och känslig. Klart ingen ville vara bästis med mig. Så tänkte jag. Men sen började jag högstadiet, och en dag så plötsligt hände det. När jag trodde man var för gammal för att ha en bästis fann jag plötsligt en som jag bara klickade med. Jag blev kompiskär, verkligen. Är det fortfarande. Det känns lite farligt att skriva om det, att sätta ord på det. Vänskapen finns liksom där utan att vi behöver kommentera den. Men nu gör jag det i alla fall.

Vi är nog ganska olika egentligen. Olika uppfostran, olika sätt att tänka (men ändå samma sätt på något vis) olika musik- kläd- och killsmak. Om det är väsentligt vet jag i och för sig inte. Uppenbarligen inte, eftersom vi passar så bra. När man skalat bort det där andra. Vi heter olika saker också. Hon heter Ylva. Det gör inte jag, som bekant.

Det jag uppskattar med Ylva är att hon är ärlig. Hon är rak och hon grubblar inte för mycket, hon handlar. På så vis utgör hon en perfekt motpol för mig (och det är väl för till viss del för att vi väger upp varandras mindre bra sidor som vi klickar så bra). Förutom att hon är ärlig och klipsk är hon rolig, hon är en av de roligaste människorna jag mött. Jag vet ingen jag kan skämta så ohämmat med som jag kan med henne. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. (Inom rimliga gränser, givetvis.) Vi må vara olika, men hade vi inte haft samma humor hade vi nog aldrig varit så nära som vi är.

Att vara olika kan vara bra. Att vara olika kan också ge upphov till en massa konflikter. Men det som är så bra är att jag vet att även om jag blir trött på henne, eller hon på mig, så vet vi var vi har varandra. Och det kan man luta sig tillbaka i.

Men alltså. Vänskap är inte okomplicerat, det ska jag inte säga. Det är jättejobbigt och skitsvårt ibland. Men ibland känns det bara bra. Med Ylva är allt så himla självklart, det är som ett... flöde. Det bara är. Hos henne finns utrymme för hela min person, när jag pratar med henne känns det nästan som om jag pratade med mig själv, för det känns nästan som om hon är en del av mig. Och jag antar att det är just så här det ska kännas. Jag vet att vi kanske inte ens ses om fem år, jag misstänker att det är svårt att ha en sån här relation ju äldre man blir. Men här och nu. Är det. Och jag uppskattar det så otroligt mycket.

Ja, alltså darling.


(bilden tagen av Yrsa)

Jag vet egentligen inte om det här är rätt forum för blödiga kärleksförklarigar, men om inte det här är vänskap så vet jag inte något längre.

Nina