film film film

Hej fina läsare! Stockholms filmfestival är just nu igång och bloggen har tema "film" i veckan. Vet inte vad som är mest spännande.

Film ja, film är trevligt. Idag tänkte jag berätta för er om en filmgenre som uppstod i frankrike under tidigt sextiotal. Det är nya vågen jag pratar om. Jag såg många nya vågen-filmer i våras, och jag har fortfarande inte kommit fram till om de är jättebra eller mest sega. Lite både och tror jag.

Det hela började med en filmtidning – Cathiérs du Cinemà – där flera av dem som skulle komma att bli stora regissörer skrev. De unga männen var missnöjda med den samtida franska filmen, den var alldeles för studiobunden och manusen var ofta filmatiseringar av redan spelade pjäser. Skribenterna började regissera egna filmer, och skrev även manus själva. Regissörerna som inledde denna nya genre var Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till genren räknas även Éric Rohmer, Vlaude Chabrol, Agnès Varda och Louis Malle.

Filmerna gjordes med ganska tight budget, filmades mycket utomhus, och när man var inomhus var det ofta i regissörens egen lägenhet filmen fick utspela sig. Som tidigare nämnt kände flera av ”nya vågen”-regissörerna varandra, det var inte helt ovanligt att de skrev manus till varandras filmer, till exempel Godards film A bout de souffle/Till sista andetaget som Truffaut skrivit manus till. Samma skådespelare återkom i många filmer, Jean-Paul Belmondo och Anna Karina spelar båda i ett stort antal Godard-filmer.

Här till exempel. Filmen heter "une femme est une femme"


Här har vi Anna Karina i Godards Alphaville


Anna Karina hade en spännande väg till Paris och den franska filmen. Hon föddes och växte upp i Danmark, rymde hemifrån vid sjutton års ålder och liftade till Paris. Det sägs att hon inte kunde ett ord franska, men gick på bio varje kväll tills hon kunde filmerna utantill, och började lära sig språket på det viset. Så småningom började hon få modelljobb, kom i kontakt med Coco Chanel, och det var hon som skrev om den unga kvinnans danska namn Hanne Karin Blarke Baye till Anna Karina. Det här var samtidigt som Godard just skulle göra sig debutfilm – A bout de souffle/Till sista andetaget – och han såg Anna Karina i en duschkrämsreklam. Han fattade tycke för henne och erbjöd henne en liten roll i filmen han skulle göra. När hon fick höra att det var en nakenscen med tackade hon nej, men när han jobbade med nästa film fick hon en roll, och sedan återkom hon som huvudrollsinnehavare i många av hans filmer. (Och sen gifte de sig)


Ja, den kvinnan. Om mitt liv var en film kunde hon få spela mig tycker jag. Så himla fin.


”Nya vågen”-regissörerna lämnade den då så frekvent använda studiomiljön och gav sig ut på gatorna för att filma där. Ett av många exempel är Malles film Le feu follet/Tag mitt liv från 1961, där huvudpersonen Alain strosar runt på Paris gator genom en stor del av filmen. (I filmen händer det att man ser kamerateamet speglas i skyltfönstren Alain passerar, det verkar som ett misstag men skulle också kunna vara ett medvetet grepp.) Något som utmärker filmtekniken är långa tagningar, i Godards Week End filmas en trafikstockning i en tagning som varar i sju minuter. Man använder sig också av så kallade jump cuts, att man klipper mitt i en tagning, utan att kameraperspektivet ändras.


Genren var inspirerad av den italienska filmen. Förutom idén med utomhusfilmning, lånade man även en annan sak därifrån. Det är vanligt att man i ”nya vågen”-filmerna hoppar rakt in i ett händelseflöde, och slutar utan att karaktären egentligen kommit någon vart. Det är den här bristen på tydlig dramaturgisk kurva som gör att vissa upplever filmerna som lite sega.


Och det, mina kära, var dagens dos prettofilm.

Nina


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0