vukhzen

Veckans tema på bloggen är "att bli vuxen". Vuxen. Det är spännande hur man definierar det ordet.

Innan jag fyllde arton minns jag att min pappa var väldigt tydlig med att "när man är arton, då är man vuxen". Det drogs en tydlig gräns där. Jag hade en äldre väninna, och när hon fyllde arton frågade han flera gånger "nå, hur känns det att ha en vuxen kompis?" Och ja, på pappret dras ju strecket där. Man är myndig, förvisso. Men inte mer vuxen än man var dagen innan. Det förstod väl han också egentligen, det förstår väl alla.

Absolut, när man blir myndig får man ett annat värde i samhället. Men jag slutade inte vara tonåring för att jag slutade vara sjutton. Som artonåring gjorde jag massa överilade grejer, var plötsligt kanske mer tonårig och omogen än någonsin. Men det var på något vis som att det var först då det slog mig. I och med att jag inte var barn längre ställdes andra förväntningar på mig - eller snarare, jag ställde andra förväntningar på mig själv. Och det där typiskt känslomässiga, obetänkliga, sjävcentrerade - det som är att vara tonåring - blev så tydligt för mig.
Och jag är fortfarande där, jag är inte vuxen. Men jag blir väl.

Jag tror, eller jag antar att det är så, att man känner sig likadan hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder man befinner sig i egentligen. Saker förändras men själv är man densamma, till stor del. Och att växa upp är en process. Jag har mött fyrtioåringar som ännu inte verkar vuxna. Och kanske blir inte alla det. Men att bli vuxen handlar väl på något vis om att ta mer ansvar, för både sig själv och andra. Att se att världen är mer än en själv. Och dit är det lång väg för många i min ålder.

Men för att till fullo växa upp, bli vuxen, krävs att andra ser på en som en vuxen. Att vuxna ser en som en jämlike. Att man ges det utrymmet, ges det ansvaret, som man förväntas ta. Det kanske säger sig självt, men det tycks inte självklart för alla.

Kanske kommer jag läsa det här om fem år och tänka att herregud, vad svamlar flickan om. För jag vet ju egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Jag är ju ännu inte vuxen. Men så länge jag inte plötsligt dör lär jag väl upptäcka det. Precis som alla andra.

Nina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0