Kvinnor och humor. Humor och kvinnor.

Humor är makt. Att få någon att skratta okontrollerat ger en mer uppskattning och bekräftelse än många komplimanger. Rolig är något man vill vara, och förmågan att få andra till skratt beundrar och värderar jag.

Och samtidigt är det ofta omgivningen som avgör vad som är roligt och inte. Att inte skratta när någon skämtar är som att ignorera den som pratar, och sällan känner man sig så dum som när det är dödstyst efter ett skämt. Att skämta utan att skämtet landar är tillintetgörande. En människa som vanligtvis är världens roligaste kan plötsligt slungas ned på marken med väldig kraft om hon hamnar i fel sammanhang, där ingen så mycket som drar på munnen.

Och på något vis leder det här mig till bitterheten över att samhället inte är jämställt, återigen. Tänkte skriva lite om det, återigen.

Jag känner många roliga killar, men jag känner minst lika många roliga tjejer. Det finns inga jag kan skämta så grovt med som vissa av mina tjejkompisar. Vi tänjer och tänjer på gränserna, skämtar utifrån regeln att humor rymmer inga gränser. Vi tar den plats som egentligen inte givits oss, och säger det som inte förväntas av oss. Och jag tror det är mer provocerande än om vi varit killar. Vissa tjejer blir obekväma av den spännvid våra skämt har. För att vi inte är riktigt som vi ska.
Men alltså trots mängden fantastiskt roliga kvinnor är det mest män på den svenska humorscenen idag. Kolla på parlamentet till exempel. Eller ”Roast på Berns”, eller Raw. Eller, ja, allt annat. Vad beror det här på? Är det verkligen så att jag missuppfattat, att det egentligen inte finns lika många roliga kvinnor som det finns män? Eller kan det vara så att män får större utrymme att vara roliga, och uppmuntras mer. Av en kvinna förväntas mycket, men rolig är inte något som alltid står på listan.

Även om könsrollerna ofta påverkar oss redan från dagis, så har småkillar och småtjejer lite samma utrymme att vara roliga, flamsa, för det hör till barndomen. Men sen händer något. Plötsligt skämtar man och märker att ingen skrattar längre, fastän en man skulle fått hela rummet att skratta om han sagt precis samma sak. En man med humor är en man med charm, är han rolig ökar det bara hans sex appeal. Men en kvinna som skämtar friskt… hennes humor läggs inte till hennes åtråvärda egenskaper på samma sätt, tjejen som inte bara skrattar uppskattande och bekräftande utan även skämtar tillbaka... Är på något vis något annat. Hm. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag vill kunna vara både och med min humor, jag vill att en kvinna med humor ska vara mer attraktivt än det är idag.

Och antalet synliga kvinnor på världens humorscener måste bli fler, roliga kvinnor är inte svåra att hitta. Man måste bara öppna ögonen lite.


Det är en av sakerna jag tänker på när jag tänker på humor och kvinnor. Men jag tänker även på hur man skämtar med och om kvinnor.

Senast jag flög var det en kvinna som var pilot, och min vän vände sig till mig och sa "Är det EN KVINNA som ska flyga oss? Hur ska det här gå?". Eftersom hon är kvinna själv tycker jag hon har full rätt att dra sådana skämt. Just för att det ligger en bitterhet i det, ett samförstånd kvinnor emellan, och just för det att det för inte så länge sen var något man kunde fråga sig helt allvarligt. Ja, just för att vi driver med det absurda sätt folk sett på oss. Men det är på något vis inte alls lika okej om en man säger det. När jag skämtar med en kille, eller säger att vet du det här var svårt, och får svaret ”det är nog för att du är kvinna” tar jag illa upp. Det är som att man plötsligt tas ned på jorden igen. Vi var inte på samma nivå, jag kommer alltid vara underlägsen.
Även om det bara är ett harmlöst skämt, så svider det.

Lika lite som jag skulle säga något ironiskt om att de i landet afrika bara spetsar missionärer eller att allt är bögarnas fel, till en färgad respektive en homosexuell, skulle jag inte som man säga sexistiska saker till en kvinna, hur lite det än må ligga i mitt uttalande, hur ironiskt det än vore. Just för att vita har förtryckt svarta, heterosexuella har förtryckt homosexuella och män har förtryckt kvinnor. Att de förtrycken fortfarande pågår på olika håll. Det gäller att veta sin spelplan.
Nu när jag skriver inser jag hur dumt det här ser ut, sitter jag verkligen och försvarar rätten att skämta rasistiskt och sexistiskt? Och kommer in på det här humordilemmat som ju finns. Finns en gräns för vad man får skoja om, och var dras i så fall den gränsen?
Man bör kanske inte dra sådana skämt över huvud taget. kanske befäster jag bara den struktur som funnits, kanske breddar jag bara de klyftor som är på väg att försvinna. Men samtidigt, samtidigt skapar humor distans. Och jag tror det kan komma något bra ur det, tycker att man ska tillåta sig att skämta gränslöst. Men. Har man den jargongen måste man ständigt vara medveten om hur det kan mottas, och ta hänsyn till det. Vad folk skämtar om bakom stängda dörrar kan man inte lägga sig i. Men är man inte säker på hur ett tveksamt skämt kan komma att tas emot låter man bli att säga det. I det ögonblick man som före detta förtryckare säger något nedvärderande till den som varit förtryckt, gör man en markering, även om man inte är medveten om det. Och man ska vara försiktig med det.

Ja alltså humor. Skulle kunna skriva en massa, men ett spretigt inlägg om lite allt möjligt är vad jag hinner idag.
Puss,
Nina

Kommentarer
Postat av: hanna - happy happy fatgirl

Men word alltså!

2011-11-24 @ 15:19:44
URL: http://hannamariefiddeli.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0