The darling buds of May

Normer märks som allra tydligast när man själv inte passar in i dem. Samhällets smal-hets har inte varit så katastrofal för min självkänsla. Jag har alltid varit smal och således i stort sett matchat mallen för vilken figur man "ska" ha. Däremot finns det någonting som jag inte alls passar in i. Nina och jag har båda redan skrivit om det här. Om den hatade, omdiskuterade och osynliggjorda kvinnliga kroppsbehåringen.

Modeller kan se ut lite hur som helst, även om en absurt stor mängd av dem är vita, långa och pinnsmala.

Men vad har den här individen:

Gemensamt med den här:

?

Håret. Håret! Oavsett om modeller är tjocka, smala, kurviga, svarta eller vita, har jag bannemej aldrig sett ett fancy photoshoot av en hårig modell. De är alltid släta som ägg över hela kroppen. Som om det vore det naturligaste i världen. Men ju mer jag tänker på det desto underligare är det! Det måste ju vara jättejobbigt att ta bort håret över hela sig. Var ska man sluta? Jag är luden som en kiwifrukt över hela kroppen.

Att ta bort håret på kroppen är för de flesta lika naturligt som att borsta tänderna. Jag gör det dock inte. Och många av mina jämnåriga kvinnliga bekanta har frågat mig hur det känns att ha hår under armarna. Vuxna kvinnor som frågar mig hur det känns! De rakar sig så flitigt att de inte ens minns hur kroppen är i sitt ursprungstillstånd. Det känns obegripligt.

Man skulle kunna tänka att jag, som inte rakat mig regelbundet någonstans de senaste snart tre åren, på något sätt besegrat normen, vunnit över pressen, lyckats övervinna skönhetsidealens press på hur jag ska se ut och vara fri och obekymrad! Men ja. Trots att jag ser mig själv varje dag. Trots att jag inte rakar benen mer än ett par gånger om året. Så blir jag förvånad varje, varje gång jag ser mig naken, över att jag är så hårig. Så inpräntat i mig är det att kvinnor inte ska vara det. Fan.

Om jag får en dotter någon dag hoppas jag att hon aldrig behöver reflektera över det.

Vanda