The darling buds of May

Det här med att vara en del av en struktur. Ett större samband, en kultur, till exempel ett patriarkat. Hur hanterar man det egentligen? Jag vet inte om samhället varit mer eller mindre egocentrerat än det är idag, men jag upplever i alla fall att folk nu ofta har svårt att greppa att deras privata handlingar är del av någonting större. Att hur de beter reflekterar hela deras uppfostran och uppväxt och framför allt de val de gjort, samt att det i sin tur påverkar hur de tänker, hur andra tänker, hur folk kommer att tänka och vad som anses okej.

Jag vet inte om jag kan förklara precis hur jag menar, men jag känner att det finns en uppfattning hos många att de liksom står utanför systemet. Även om de inte trivs med kraven som ställs på dem pga deras kön, även om de vill förändra (eller snarare, att det ska förändras), även om de inte är sena att kalla sig feminist eller basha på patriarkatet, ser de sig själva som oförmögna att göra något. Att "systemet" är någon sorts naturkraft som funnits, finns och kommer finnas alldeles av sig själv. Som de inte har kraft eller ansvar att påverka. Som att det finns personer som påverkar det hela, men att de inte tillhör dem. Det fungerar inte så. Om man inte aktivt anstränger sig för att motverka samhällsordningen som den ser ut idag, har man tagit ställning - indirekt säger man att den duger som den är. Oavsett om det är för att man (felaktigt) inte tror sig själv kunna påverka någonting, för att man inte orkar eller för att man faktiskt är nöjd. Men allt man säger, allt man gör, är ett ställningstagande. På riktigt. För det sitter inte en enda storpatriark högst upp och bestämmer hur det ska vara. Det sitter inte någon och bestämmer att män vill ha sex hela tiden och inte fattar hur man tvättar, att kvinnor är nyckfulla och obalanserade och att Justin Bieber är dum i huvudet för att han är som en tjej.