The darling buds of May

Jag minns inte när jag på riktigt insåg att det i vårt samhälle finns ett kön som är privilegierat och att jag inte hör till det. Men jag vet att ju mer jag insåg det, desto mer lade jag märke till det överallt. Det överrumplar.

Förra veckan gick jag hem från jobbet och grät i mitt kök. För jag var så arg och så ledsen på att allt går så jävla långsamt, för att kvinnor fortfarande tjänar mindre, i större mån bedöms efter sitt utseende, att vi lär oss om postkolonialism i skolan men inte om genusteori. (Nu menar jag inte att det är oviktigt att lära sig om kolonialhistoria, men jag skulle önska att kvinnohistoria och genusvetenskap också lyftes fram för det handlar om fucking halva jordens befolkning).

För att jag går över torget i tensta och män vänder sig om efter mig och ropar och kvinnorna jag möter har burka.

För att jag inte kan klaga över en kund som frågar om jag har en rakad fitta och i samma mening säga "patriarkat" utan att någon skriker "men han är en individ!! du kan inte låta honom tala för alla!" och det gör jag inte och jag fattar att mannen som säger så är en idiot och inte alla är idioter MEN FATTA att han beter sig som att han gör för att det finns en struktur som genomsyrar samhället och vi måste motarbeta den varje dag. Varje sekund, känns det som ibland.

Jag förstår inte hur man kan säga att "jämställdheten har gått för långt" när det är fakta och inte en feministisk konspirationsteori att det fortfarande inte är jämställt. Vet ni, jag skulle inte heller vilja kalla mig för feminist, jag skulle önska att det ordet inte behövde existera. Men nu lever vi inte i en värld där ord som feminist och pacifist aldrig behövs. Vi lever i en värld där jag som kvinna i ett av världens mest jämställda länder får panik för att det här är det bästa vi kan åstadkomma och det finns ingen annanstans att ta vägen. Ingenstans på den här planeten. Därför måste jag vara feminist, så länge ordet måste existera är jag feminist ut i fingertopparna. Jag lever i ett av världens mest jämställda länder och borde kanske vara tacksam för att jag inte är bortgift sedan tio år, att jag inte är könsstympad och att jag inte riskerar att bli mördad för att jag umgås med män som inte hör till min familj. Jag borde kanske vara tacksam för att jag i alla fall inte levde för hundra år sen. Eller borde jag det? Kan man förvänta sig att någon ska vara tacksam för en rättighet? Jag vill bara skrika.

Men genom att skrika och gråta kommer vi inte framåt, det motstånd som feminister möter varje dag måste i stället sporra till en vilja att påverka och förändra. Men ibland blir jag så jävla uppgiven att jag inte vet vart jag ska ta vägen.