The darling buds of May

För flera år sen var jag på resa med min kör. En kväll när vi hade fest satt vi och gick laget runt för att berätta något om oss själva. En av sopranerna berättade att hon och hennes vänner brukade exprimentera med häxkonst. De hade seanser och utförde olika... nu minns jag inte så noga, för det var länge sen. Men jag vet att böcker och eld var iblandade. Det är inte viktigt, det viktiga är hur det mottogs av vår stockholmska studentkör. Folk rynkade lite på pannan, någon frågade skämtsamt om de bryggde häxbrygder också och ingen tog henne på allvar. För vem skulle det? Häxkonster lixom. Haha.

Veckans tema är "det ockulta". Jag är egentligen inte helt säker på att jag vet exakt vad som räknas till det men jag vet att det är något jag inte riktigt vill befatta mig med. Jag har väldigt svårt för det där. Allt från tv-program som ”det okända” till yoga- och hälsokostkulturen. För jag tänker att när de som yogar yogat klart tar de på sig sin tovade mössa och åker hem till järna och har seanser och bygger drömfångare på sin spikmatta. Egentligen tror jag väl jag blandar ihop allt det där – häxkonster, satanism, astrologi och österländsk läkemedelstradition – till en enda klump. Flumklumpen. Det där oseriösa och löjliga som ingen med vett i skallen befattar sig med. Och jag förstår inte varifrån jag fått den här torra världsuppfattningen. Önskar jag sprang runt på ängar med blommor i håret, pratade med min döda mormor och kunde läsa i händer. Den här rädslan för vardagstristess skulle ju aldrig drabba mig, jag skulle vara alldeles för upptagen med att hela mina sjuka vänner.

Det tycks mig som om jag inte är den enda med den här inställningen, det verkar som att hela samhället avfärdar tro på och försök till kontakt med en annan värld än denna som trams. Att folk tycker att de som håller på med sånt är antingen svartklädda ungdomar som bygger ett pentagram av ljus på golvet och grejer, eller lågutbildad arbetarklass som ringer tarotlinjer när de inte stå under köksfläkten och röker med stringtrosorna på höften. Helt enkelt folk som är för dumma för att veta bättre. Antagligen är det härifrån min aversion kommer.

Men varför är det då inte konstigt att tro på en gud som åker ner till jorden i form av sin son, som går på vatten och helar sjuka? Varför har man respekt för en lagom troende medelklass som går i kyrkan på högtider, som står upp och sitter ner och stämmer in i bön med hundra andra? Som reser sig för att ta emot kropp och blod och guds välsignelse? Jag förstår såklart själv att det är en fråga om tradition, och att få saker varit så närvarande i vårt samhälle genom de senaste hundra åren som den kristna kyrkan. Men spåkonst är väl en uråldrig tradition om något. Så är det bara en fråga om tradition? Eller är det en fråga om samhällets syn på mognad? En fråga om klass?

Kanske, och det är väl därför även jag erkänner de stora världsreligionerna som något mer vettigt än andar och spådomar och magiska formler. Att en tro på en gud är okej för att det som lockar där är tron på det abstrakta. Att man inte ska kunna sätta ord på det. Att om det finns något större är det just det - större, bortom vårt förstånd, att försöka få kontakt med det är inte meningen. För att en annan värld är just en annan.

Så tänker jag i alla fall!