Harry Martinsson och gamla gubbar
För ett par år sedan brukade jag jogga längs årstaviken. Det var senhöst och krispigt i luften, ibland föll det snö och vattnet var svart. En morgon blev jag stoppad av en man, eller gubbe ska jag kanske nästan säga. Han lät mig veta att han var nittio år och åt minsann inga mediciner, och han hade joggat längs viken så länge han kunde minnas. Jag misstänkte att samtalet skulle ta tid och slutade upp med den töntiga småjogg jag höll på med på fläcken där jag stod framför denne rynkige man. Han presenterade sig som Gunnar och berättade att han var med i Harry Martinsson-sällskapet och att han brukade läsa dikter för joggare och frågade om han fick läsa en dikt för mig. Och medan jag började andas i normal takt och min panna började svalna läste han:
Trädet pressas av vinden att bekänna höst.
Det realiserar guldgult på marken vad det använt för sin sommarlevnad.
Snart har alla träden tvingats
att ge upp spelet för året.
Det har plötsligt blivit modernt med nakna grenar.
Svampen som nu förstår vad klockan är slagen
utbjuder pösande röd sin bulle medan den är färsk.
Finare joggingmorgon har jag aldrig haft. När jag kom hem hittade jag en artikel om mannen, minns inte hur men här är den. Finfint!
Nina
