Selma + semla

Igår var jag och fikade med min vän Nadine. Hon jobbar som barnvakt åt ett barn som är lite drygt ett och ett halvt. Och där hon drog runt barnvagnen och hjälpte med krångliga stövlar och ojade och småpratade sådär som man gör med ett litet barn, såg hon ut som en riktig liten tonårsmamma.

"Borta!"

Och fast vi bara var med ungen i en dryg timme lade jag ändå märke till hur ett barn drar blickarna till sig. Till hela sällskapet. Jag vet inte om folk dömer, men man märker hur de tittar. De tittar på ungen och så fort det blir lite knas, när den inte vill ge tillbaka plånboken som den norpat eller när den skruvar sig och vill upp ur stolen, så tittar folk med någon sorts milt intresse som om de bara är lite nyfikna på hur man ska lösa situationen. Och det förstår jag. Jag gör säkert också det när jag får syn på barn när jag är ute. Men jag insåg också hur otroligt jobbigt det måste vara. Man vill väl inte vara mindre än den bästa för ens barn. Vad svårt det måste kännas med hela omgivningens blickar på sig vad man än gör! Jag försöker ta mig själv i kragen och komma ihåg att försöka att inte döma så fort det är ett barn som krånglar. För det gör de ju. Och kanske att inte titta lite snett och fundera på varför den där unga tjejen redan drar runt på en unge. För för det första är det inte min sak. Och för det andra kanske det inte ens är hennes barn. Ack ja!

Vanda


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0