Barndomen och ilskan mot vuxenvärlden

Nu ska jag skriva om barndomen. En tid romantiserad av många. Inte av mig. Jag ska förklara hur.

Fram till att jag var sisådär sex år var livet perfekt. Ett starkt ord såklart, men jag minns den tiden med massor av kärlek, tillvaron var harmonisk och jag var ett lyckligt och kreativt barn!



Glad unge.

På sexårs hade vi ett supermysigt klassrum på gatuplanet, det hade stora fönster som vette ut mot gatan och kallades "Kojan". Där lekte vi och sjöng sånger och lyssnade på Bröderna Lejonhjärta och Nils Karlsson-Pyssling på kassettband eller CD, vilket det nu var, och hela världen var rolig och fin. Så har jag ett tydligt minne av hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet och skulle börja ettan. Glad i hågen, redo för ett nytt läsår, steg jag in i det älskade klassrummet. De hade ställt stora bokhyllor framför fönstren. Bara åsynen av denna obevekliga blockad förtog hela glädjen på ett ögonblick. Det flimrade lysrör i taket. Och där slutar det jag tänker på som min lyckliga barndom.

Jag har självklart glada minnen från följande år! Julaftnar, lov hos mormor och morfar, lekar och världar på sovrumsmattan, soliga somrar. Men från den dagen minns jag vardagen som ett grått harvande utan slut. Jag hatade att vara barn och gå i skolan, jag kände mig som en sämre sorts människa, som något sorts nödvändigt ont, någonting helt utan rättigheter. Jag avskydde att vara sådär maktlös och utlämnad och att aldrig bli respekterad. Hela den där känslan fick jag egentligen av personalen på skolan. Det fanns många regler som tycktes sakna grund eller syfte som inte fick ifrågasättas. Jag blev ett argt barn.



Arg unge.

Jag krånglade och protesterade. Kanske var inte allt jag ifrågasatte egentligen fel eller ogenomtänkt, men jag vägrade hunsas omkring och bli bestämd över utan att åtminstone få veta varför. Jag hade de som hade makt över mig, hatade underlägsenheten så bittert att det känns lite jobbigt att tänka på det. (Notera att det inte var mina föräldrar som den där ilskan riktades mot, de har gett mig en bra uppfostran, en som passade mig. Det har aldrig känts som att de försökt härska över mig, något som jag däremot upplevde att lärarna på skolan var ute efter.)

Lärarna på skolan var dåliga på att bemöta min ilska, de blev förvånansvärt provocerade och ofta arga på mig som respons. Jag hade många regelrätta bråk med mina lärare. De förstod nog aldrig varför jag var så arg. De sade ofta att jag verkade "ifrågasätta bara för ifrågasättandets skull". Det förolämpade mig. Som om jag inte alls hade något syfte med den kritik som sprungit ur allt detta hat och behov att slå mig ri från min undertryckta roll. Sen var det anske inte alltid själva reglerna jag protesterade mot, även om de oftast tycktes mig godtyckliga och poänglösa, utan den självklarhet med vilken de ansåg sig ha rätten att kontrollera mig. Vi saknade nog förståelse för varandra. De tyckte jag ifrågasatte bara för att ifrågasätta, och jag tyckte de bestämde bara för att bestämma. Jag såg det som nog sågs av dem som en desperat kamp för min egen frihet.

Mina jämnåriga förstod nog inte heller min enorma ilska, de kände sig inte lika förödmjukade som jag av alla bestämmelser. Själv kunde jag inte begripa den där totala oförståelsen för mitt hat från alla vuxna, jag trodde alla barn kände som jag och kunde inte förstå hur de så totalt kunnat glömma bort sin egen barndom.



Arga ord från Vanda, 11 år.

Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig glömma bort hur det var, så att jag som vuxen skulle kunna visa tillbörlig respekt och förståelse för barn. Nu har jag förstått att inte alla barn tänker som jag gjorde, men jag har inte glömt. Har man hatat någonting så mycket så glömmer man det nog aldrig. Jag ska komma ihåg att man inte ska behandla någon som att den vore mindre värd bara för att man levt längre. För det var så jag tolkade de vuxnas beteende då jag var barn. Att man bara kan bestämma över någon på det där sättet om man anser sig vara mer värd. Det ska jag komma ihåg. Och om jag träffar ett barn som är lika till synes obegripligt aggressivt som jag var, har jag i alla fall en teori om vad det kan bero på.

Förlåt för långt inlägg från Vanda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0