Vad stod på
Året när vi gick i sexan fick jag lära mig vad en tsunami var. Och plötsligt fanns det skåp i mina vänners skolor som stod övergivna, och jag kunde skriva sånt här i min dagbok:
"...plötsligt böjer sig Hannah fram och viskar i mitt öra: 'John gråter'. Och det var sant. Han satt ensam vid sin bänk, röd i ansiktet, och tårar bara trillade ur hans ögon"
Döden kom plötsligt lite närmare än den brukade vara, och folk försvann.
Året jag gick i sexan lekte vi "anden i glaset" fler gånger än jag gjort totalt i resten av mitt liv, i mörka rum med tända ljus, och trodde inte riktigt fast nästan på det, åtminstone tills man tände lamporna igen.
Året jag gick i sexan brann Monica Zetterlund inne i sin lägenhet och jag var så ledsen över det.
Året jag gick i sexan sprängdes en bomb i Londons tunnelbana, det var dammiga blodiga människor på tv och vi åkte dit två veckor därpå, och jag var ängslig i tunneltågen som skramlade fram så tätt intill tunnlarnas väggar.
Året jag gick i sexan var det fler gubbar som tutade och visslade på mig än varken förr eller senare. Jag undrar fortfarande över det där.
Ack ja! Det var mycket som hände och samtidigt ingenting, och som Nina skrev var det en konstig fas, man var liksom i kläm mellan olika åldrar. Jag minns det mest som en stor frustration på något sätt. Det var snart åtta år sedan. Tänk vad tiden går fort.
Vanda
"...plötsligt böjer sig Hannah fram och viskar i mitt öra: 'John gråter'. Och det var sant. Han satt ensam vid sin bänk, röd i ansiktet, och tårar bara trillade ur hans ögon"
Döden kom plötsligt lite närmare än den brukade vara, och folk försvann.
Året jag gick i sexan lekte vi "anden i glaset" fler gånger än jag gjort totalt i resten av mitt liv, i mörka rum med tända ljus, och trodde inte riktigt fast nästan på det, åtminstone tills man tände lamporna igen.
Året jag gick i sexan brann Monica Zetterlund inne i sin lägenhet och jag var så ledsen över det.
Året jag gick i sexan sprängdes en bomb i Londons tunnelbana, det var dammiga blodiga människor på tv och vi åkte dit två veckor därpå, och jag var ängslig i tunneltågen som skramlade fram så tätt intill tunnlarnas väggar.
Året jag gick i sexan var det fler gubbar som tutade och visslade på mig än varken förr eller senare. Jag undrar fortfarande över det där.
Ack ja! Det var mycket som hände och samtidigt ingenting, och som Nina skrev var det en konstig fas, man var liksom i kläm mellan olika åldrar. Jag minns det mest som en stor frustration på något sätt. Det var snart åtta år sedan. Tänk vad tiden går fort.
Vanda
Kommentarer
Trackback
