Drömmar
Jag tycker det känns som det finns en utbredd känsla av att det är lite pinsamt att drömma. Lite naivt och sentimentalt att gå omkring och bära på en innerlig längtan. Som att det är överdrivet känslosamt. Som att det är meningen att man bara ska leva i stunden och vara spontan och häftig och inte förvänta sig så mycket av framtiden. Jag vet inte riktigt om jag bara inbillat mig det här, men det känns lite så, tycker jag. Och jag vet att jag tycker mina just framtidsdrömmar känns så himla privata, det känns utlämnande att prata om dem, jag blir ängslig för vad folk ska tycka om dem. Men ja, det handlar ju om mitt privatliv och är kanske inte så himla viktigt.
Vad jag däremot tycker känns himla dåligt är att det i och med detta blir lite pinsamt med politiskt engagemang. För det känns fånigt att hysa en genuin dröm om en bättre värld. Att vilja förändra. Det är tråkigt. Man måste drömma! Annars händer ju inget. Så tänker jag. Hur tänker ni?
Puss och suckar och trånande blickar från en drömmande Vanda
