The darling buds of May

Hej hörrni!

Veckans tema är "ideal" och det är så spännande att jag nästan vill strunta i att kliva på parisplanet jag bokat plats på i mrogon, och stanna hemma och skriva i stället. Men det ska jag ju inte göra. Ser fram emot att läsa Vandas inlägg när jag kommer hem igen om en knapp vecka!

I kväll tänkte jag skriva lite om de skönhetsideal som råder i vårt samhälle, de som påverkar mig. Ni har hört talas om det förut va? Så mycket så ni nästan är trötta på debatten? Det slog mig förra veckan att det kanske är lönlöst att tänka, att försöka reda ut saker, för någon annan har redan gjort det, tänkt alla tankar. Och skönhetsidealsdebatten tar aldrig slut, gör mig alldeles matt, för jag har läst så mycket och inget ändras någonsin. Men trots det, kanske just därför, är det så viktigt att fortsätta prata. Innan en förändring skett är det nödvändigt.

Modevärlden kan inte undvikas i en diskussion om ideal. Klart man börjar tvivla på sig själv när det är spetiga femtonåringar som visar upp kläderna som vi ska köpa eller inspireras av. Och även om inte majoriteten av oss är omgivna av supermodeller så är idealen överallt och hela tiden.

Alla är inte insatta i modebranschen, den kan tyckas mycket långt bort. Men den syns ju överallt. I kassan på konsum till exempel. När man står i kön och slötittar på damtidningarna i tidningsstället. Att skriva om tidningar och reklam är ju även det en aning uttjatat, jag vet! Men så himla stor del av problemet med hur unga kvinnor ser på sina kroppar ligger ju just där. Damtidningarna ger sken av att vara på kvinnornas sida "älska dig själv"-reportagen avlöser ju varandra. Men lika stor del av innehållet i magasinen handlar om hur man på bästa sätt ska rasa i vikt.

Och de vet ju, de som jobbar med tidningarna, de vet ju precis. Deras kundkrets består ju inte av gravt överviktiga kvinnor. De som läser tidningarna är unga kvinnor, i blomman av sin ungdom tänkte jag skriva. Men med spänstigare kroppar än de någonsin kommer ha.

Och det är ju så otroligt sorgligt, att uppmuntran till självförakt kan sälja så bra.
Och den annan sak som är sorgligt är hur stor del umgänge tjejer emellan spelar i det här också. Den här "åh jag är så tjock"-jargongen som återfinns i allt för många unga tjejers umgängen. Problemet är att det här självkritiska förhållningssättet smittar, sprider sig till alla som inte är starka nog att blinka bort "borde jag också tänka så"-tanken. Och det är inte så himla många femtonåringar som som har den styrkan.

Nå, tillbaka till modevärlden, som ju faktiskt nog är grogrunden till det ovan. (Eller jag vill väl hävda att denna egentligen har djupare rötter, förslagsvis i en viss patriarkal struktur. Men jag tar inte det idag)
2010 gick en retrovåg genom modevärlden. Det resulterade en mer tillåtande kvinnosilhuett. Plötsligt fanns utrymme för en kurvigare modell (=storlek 38, 40, hej hopp) på catwalken. Amerikanska modellen Crystal Renn slog stenhårt med sin bok "Hungry: A Young Model's Story of Appetite, Ambition and the Ultimate Embrace of Curves" Det är en självbiografi där hon berättar om sin modellkarriär, hur hon blev castad som fjortonåring men var för tjock så hon gick ner alldeles för många storlekar och drack bara cola light. Tills hon en dag efter åtta timmar på gymmet insåg att så här kunde det ju inte fortgå. Så då blev hon plus size-modell i stället. En sann snyftarhitstoria, alltså. Och titeln är väl så amerikansk den kan bli.. Men den är bra, den har sina poänger.
I samma veva gjorde amerikanska V magazine ett "size issue" där fylliga modeller porträtterade på uppslagen. Det var mycket debatt och Karl Lagerfeldt slängde ur sig diverse ljuvliga kommetarer om kurviga kvinnors olämplighet i modevärlden.

Med hösten lade sig debatten, det var som om den aldrig blommat. det var en övergående trend, och Crystal Renn gick ner i vikt igen.

Det är viktigt att komma ihåg att alla är ett offer för den här strukturen, att alla är brickor i ett spel spelat av någon alldeles för långt bort. Renn fick enormt mycket skit när hon blev smalare, om det skrevs mycket om henne när hon släppte sin bok är det inget mot vad som skrevs sen, som fortfarande skrivs. Man kan inte bli arg för att folk är smala, man kan inte kalla henne hycklare för att hon råkar stämma in på idealet igen. Lika lite som man kan bli förbannad på folk bara för att de tjänar mycket pengar, kan man bli sur för att någon passar in i en mall man själv inte passar i. Men det är svårt, jag fattar. Renn blev något slags talesperson för unga tjejer som hade höfter och lår, och hon väckte en debatt som var väldigt viktig.

Och den debatten måste fortsätta. Att det kurvigare kvinnoidealet bara var en övergående trend i modevärlden visar kanske att det inte finns ett intresse för det, att modevärlden ska fortsätta vara en elitvärld, där endast de vackraste får plats. Och hur mycket fel jag än ser i att ha en bransch som bygger på att man ska se bra ut, så förstår jag tankesättet. Jag tycker inte att vem som helst ska kunna modella, För det handlar om lämplighet och talang som allt annat. MEN man måste ändra synen på vad skönhet är. Man måste bredda. Det funkar inte att dela upp modeller i straight size och plus size, det går inte att, som italienska vogue, ha tre avdelningar på sin hemsida - curvy, black och talent. Hur svårt vore det att kalla alla modeller?

Jag vet att det finns olika slags modeller just som det finns olika slags musik, jag vet att man måste dela upp musik i olika genres. Men det är skillnad på att dela upp musikvärlden i "rock, jazz och klassiskt" och modellbranschen i "svarta, kurviga och vanliga". För att modevärlden, liksom så många andra områden av världen, är består av en struktur där vita, smala står högst i rang. För att det inte gör något bättre, aldrig kommer bli en förändring, om man fortsätter göra skillnad på modeller och modeller. För att det är människor vi talar om, för att vi vill identifiera oss med dem. Och för att vi är våra kroppar på ett annat sätt än vi är våra talanger. De flesta av oss kan lyssna på Bach i en vecka utan att bryta ihop vid pianot när vi inte kan spela. Men när man ständigt matas med bilder på kvinnor hälften så smala som oss själva är det svårt att inte bita sig i läppen och inte se på magen med en bekymmersrynka när vi klär av oss om kvällarna.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv är ett offer för det här. Jag ser kritiskt på min kropp varje dag. Och det är så himla svårt att ta sig ur det, att lära sig tycka om sig själv är ett projekt. Men sanningen är ju den  att den enda man alltid har med sig är sig själv. Det funkar liksom inte att vara ovän med sin kropp. Var snäll mot den, träna lagom och bara för att du mår bra av det, inte för att du måste. Ät vad du vill äta. Och utan skuldkänslor, herregud. Inget blir ju bättre av det.

Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men nu ska jag inte skriva mer! Nu ska jag sova och åka till Paris.
Hoppas ni får en strålande vecka, för det ska jag ha!
Puss
Nina