Om religion och tro och så
Hej hörrni, nu kan jag nästan påstå att jag lever igen.
Religion är ett spännande tema. Ja såklart. Jag tänkte skriva lite om kristendom och kyrkan idag, något jag är väldigt kluven till. Kyrkan alltså, inte att skriva om det. Eller jo förresten, lite kanske.
Och liksom Vanda växte jag inte upp bland troende, men trots det kom jag på att jomen religion kanske tilltalar mig, och eftersom kristendomen låg närmast till hands började jag konfirmationsläsa (är det ens ett ord? jag vet inte). Nåväl. Det var otroligt givande, och de konfirmationsläsningarna gav stabilitet åt den trassliga fjortonåringen som jag faktiskt var. Inuti.
Som de flesta andra funderade jag såklart på det där med om det kanske finns en gud. Och något växte fram, just för att jag inte kunde tro att det här vi ser och känner är allt, jag kände att det måste finnas någon slags kraft som omsluter allt. Jag tyckte det ateistiska synsättet var så kliniskt, så svart på vitt. Och så var inte världen för mig.
Där har vi mig efter mitt dop, skulle jag tippa.
Men det där försvann med tiden, och nu kan jag sitta på en gudstjänst i min körkåpa och tänka att "tror alla de här människorna på vad prästen säger? Om jesus och han led på korset. Vilka idioter." Så kan jag tänka, och så tänker jag att jag har blivit en av dem med så kliniskt synsätt.
Men vad jag inser när jag skriver är att... Det inte är tron i sig som stör mig, jag inser att det där med en omslutande kraft nog inte har försvunnit. Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad jag tror, och när jag tänker på det blir det som när jag tänker på var rymden tar slut. Jag blir snurrig. På riktigt. det som stör mig är att tron ska bli något att ta på, att man måste göra det så tydligt att det där är gud, och det där är jesus. Att man måste konkretisera något av det mest abstrakta som finns.
Jag känner inte tillhörighet till någon religion längre, men jag känner att någon slags tro har jag, om jag gräver lite. Så kan man väl sammanfatta det.
Sen har vi ju det där med att jag jobbar i kyrkan. Det känns ju jättefel egentligen att jobba kvar där, på ett sätt. Och jag är på väg därifrån. Men kungsholms kyrka, där jag ju jobbar, är så mycket mer än religion, för mig. Där är min barndom, där är min tonår och mitt nu. Det var kyrkans barntimmar som var lugnare, roligare och billigare än dagis. Konfirmation och ungdomsledarskap, nya relationer med människor jag inte kommit nära annars. Jag är ganska säker på att jag och Moa aldrig varit nära vänner idag, om det inte varit för att vi konfirmerats tillsammans. Och nu har jag min kör där. Jag kommer inte ifrån kungsholms kyrka - och jag vill inte komma ifrån den, även om jag vill sluta jobba där - och jag tycker om den just för att jag har så många band till den, och så länge jag har något som håller mig där kommer jag stanna i närheten.
Och om vi snackar svenska kyrkan i allmänhet gör den ju en massa bra grejer ute i världen. Men trots det, och trots mina band till kyrkan, är det något jag... Det handlar om konkretiserandet tror jag. För religiös är jag inte, kristen - nej. Men troende.. jaa, kanske lite ändå.
